Tiggeri

Två saker har fått mig, och många andra, att tänka på tiggeri på sista tiden. Dels Laila Bagge som bloggade om att hon blev provocerad av att en tiggare hade mobiltelefon och dessutom var som en helt annan person när han svarade i den. Dels Jimmie Åkesson som jag just såg i en partiledardebatt. Han var nöjd över att ha lyckats påverka regeringen till att vilja ta fram ett förslag på tiggeriförbud.

Man vill ju verkligen inte se tiggare på gatorna och för några år sedan gjorde man inte det heller. Jag kommer ihåg när jag var i London på körresa i högstadiet och skulle shoppa. Jag måste väl ha haft några hundralappar i kassan. Vi gick runt och kollade och jag hittade inte direkt något jag ville ha. Efter ett tag såg vi en kille som satt på gatan med handen utsträckt. Jag blev helt förskräckt, jag hade aldrig sett en tiggare ens i Stockholm och tyckte det såg helt sjukt ut att han satt där på gatan. Så jag gav honom pengarna. Han såg rätt förvånad ut och tackade, nu efteråt fattar jag att de flesta inte ger tiggare fyrahundra kronor, men då kändes det skönt. Varför skulle jag gå runt och leta efter något att köpa när han inte hade några pengar? Som liten och oförstörd var det inte krångligare än så.

Sen dess har mycket hänt som komplicerar känslorna när man ser en tiggare. Här i stan har det länge varit två kategorier tiggare man ser. Dels de vanliga typ A-lagarna som man känner igen till utseendet sen gammalt och som brukar hänga vid teleplan och biblioteket. Det är dock rätt sällan de tigger. Dels  de glada dragspelarna som är lite mörkhåriga och oftast saknar en del tänder.  Och så har det på sista tiden kommit till en ny kategori,  de handikappade som även de är mörkhåriga och inte talar svenska.

Man blir misstänksam. De svenska tiggarna kan väl i alla fall inte behöva tigga, vi har väl trygghetssystem? Och de utländska kan väl inte vara fattiga, hur har de då råd att åka hit? Med den logiken kan man låte bli att ge och samtidigt känna sig duktig för att man inte stoppar in pengar i några osunda verksamheter.

Utan att vara så enormt påläst tycker jag nog tyvärr att inget av argumenten håller. När det gäller de svenska tiggarna så är det väl mest missbruk och psykisk sjukdom som är problemet. Och många som har behövt utnyttja våra trygghetssystem vet att det inte fungerar som det är tänkt alla gånger. Själv får jag till exempel aldrig mina utbetalningar från försäkringskassan i tid, det kan gå både två och tre månader trots att jag själv sköter inrapporteringen klanderfritt. Dessutom insåg jag idag att det antagligen blir några veckors glapp mellan slutet på VAB- perioden och höstterminens start då jag inte får några pengar alls någonstans ifrån. Jag satt och ringde runt under förmiddagen och var sedan tvungen att vila eftersom jag har en grundstress som gör att jag inte tål så mycket. Till slut kom jag fram till att jag hade föräldradagar kvar, men hade jag inte haft det så hade jag troligen blivit utan pengar i sex veckor. Det är rimligt att anta att personer som har haft mer otur i livet än jag ibland inte får ihop detta. Och dessutom kan man ha otur med handläggare. Så jag tycker inte att det är konstigt om vissa människor ibland finner sig själva hungriga och panka. Och jag blir inte ens upprörd om det är så att de har abstinens och är panka.

Vad gäller de utländska tiggarna så läste jag i en artikel i Etc att polisen har bedrivit spaning och utredningar, och att ingenting tyder på att det skulle finnas organisationer bakom tiggeriet i någon större grad. De flesta verkar vara romer från Balkan som är lika uteslutna ur samhället som de var här för sextio år sedan. De har funnit att detta är det bästa sättet att försörja familjen eftersom de inte får jobb eller tillgång till trygghetssystem där de bor. Och dessa personer är faktiskr EU-medborgare på riktigt, precis som vi nu har insett att romer är svenska medborgare på riktigt.

Så efter att under en period ha låtit bli att ge pengar till tiggare eftersom jag har lyssnat på alla varningar tänker jag börja igen. För när allt annat faller igenom måste man kunna lita på det som faktiskt är evigt när annat är föränderligt, en människas omtanke om en annan människa.

För övrigt, Laila Bagge, har jag själv aldrig betalat för en mobil efter den allra första jag hade. Det finns många som tröttnar på sina mobiler. Och jag ger gärna pengar till någon som vill ladda kontantkortet för att hålla kontakt med andra människor.