På nyårsafton skulle vi ha åkt till en kompis på eftermiddagen, men det blev inställt pga sjukdom. (Inte vi för en gångs skull.) Så vi fick roa oss själva. Under de senaste fem åren så har det varit omöjligt för oss att fira något själva, kan man säga, eftersom vi inte klarar av att vara på gott humör en hel dag. Detta hade jag aldrig kunnat föreställa mig innan jag fick barn. Jag trodde att om man älskade barnen och båda föräldrarna var inställda på att prioritera familjen, samt att föräldrarna är supersnälla så skulle man ha det trevligt tillsammans.
Och nu har vi två snälla föräldrar som älskar varandra och kommer bra överens, samt tre fina barn. Ändå lyckas vi inte ha en nyårsafton som i alla fall jag upplever som övervägande mysig och trevlig. På eftermiddagen åkte vi skridskor nere på stan och jag och Alice satt lite på Oliodeli när hon inte orkade mer. På kvällen gjorde vi partyhattar, lagade trerätters med mat som barnen gillar, gjorde en egen pinata och pangade den samt sköt lite raketer. Men av någon anledning verkar det vara omöjligt för alla att vara nöjda samtidigt. När det var över och barnen sov kände jag mig misslyckad och trött. Men när jag tänker tillbaks och jämför med föregående år så inser jag att vi i alla fall lyckats genomföra det som vi tänkt göra och det är faktiskt ett framsteg. Tidigare år så har Alice antingen varit jättesjuk eller så har tvillingarna varit bäbisar eller toddlers. Och hade man planerat något gick det oftast inte att genomföra.
Hur skulle denna nyårsafton ha sett ut om vi hade sluppit sjukdomen? Om tvillingarna hade sluppit födas samtidigt? Det kan man inte veta förstås. Jag hade troligtvis varit en annan person, barnen hade definitivt varit det. Jag tänker mig Rex som stolt storebror, Alice som mellansyster med det långa håret i flätor som jag hade när jag var liten, och Jackson som lillebror, busig men älskad av de överseende storasyskonen. Jag själv som den tålmodiga modern och Sloken som glad och pigg lekpappa. Men så kan man förstås inte tänka.
Jag tänker i stället att det går framåt. Att hon ska bli frisk. Och att vi nästa nyår har tre pigga barn som alla går i skolan och klarar av att sitta vid bordet och äta en måltid. Och själv är jag en jävel på
piano efter att ha jobbat som musiklärare på 75% i en termin. Ja, så kanske det blir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar