Bölfest och bio

Igår ringde Pauline och frågade om vi ville ha barnvakt idag. Hon skulle sova här och vi skulle få låna hennes hus. Jag blev jätteglad och vi bestämde att vi skulle gå på bio och se The Hobbit. Jag köpte två biljetter till klockan sex. Det skulle bli skönt att vara för oss själva ett tag efter alla sjukhusturer.

Så ett par timmar innan det är dags tyckte jag att Alice såg lite vissen ut. En halvtimma tidigare hade dagvårdspersonalen ringt och frågat hur hon mådde innan de gick hem för helgen, och då var allt bra. Jag tog febern och hon hade 38 grader. Vid 38 måste man ringa till sjukan och vid 39 måste man åka in. Vi ringde och fick tag i en sköterska som skulle konferera med läkaren och sedan ringa tillbaks. Under tiden vi väntade på samtalet tog jag tempen igen och nu var den 39. Insåg då att det inte skulle bli någon bio och övernattning på tumanhand utan att mr Körkort skulle få åka in med henne. Och jag blev så ledsen.

Jag har inte fällt många tårar under dessa två år med cancern fast jag är en person som gråter lätt. Om jag jämför med andra cancerföräldrar så verkar det nästan som att de som inte brukar gråta bryter ihop vid cancerbeskedet, medan jag som brukar gråta typ varje dag bet ihop och bara tänkte att nu kör vi. Efter det har det inte varit så mycket gråt alls, men när jag nu inte fick gå på bio efter att ha åkt in och ut på sjukan under hela julen så kändes det bara så orättvist och sorgligt. Det fanns flera komponenter i storgråten som satte igång när jag insett faktum.

• Varför måste just mitt barn ha cancer?
• Varför får det aldrig bli som jag har tänkt mig utan alltid besvikelser? (Mer känsla än faktum.)
• Den lilla besvikelsen påminner om den enorma besvikelsen som kan komma om inte behandlingen fungerar.
• När ens barn mår dåligt mår man själv dåligt. 
• Hur kan jag vara så usel så jag bryr mig om att jag inte får gå på bio när min dotter är sjuk? Det är henne det är synd om.
• Jag hade sett fram emot att få se filmen.
• Vi hade kunnat få lägga oss samtidigt utan att en är uppe sent för att ge sena medicinen och den andra går upp tidigt.
• Jag skulle ha fått köra bil också.
• Nu när Sloken åker till sjukhuset skulle jag kunna gå själv på filmen, men det blir för tragiskt att cykla iväg själv. (Hatar ju att göra saker ensam.)
• Jag har ingen kompis jag känner att jag kan ringa på kort varsel som kan komma ifrån och gå med på bion. 

Den sista punkten kändes jobbig. Jag känner flera personer som jag skulle skippa fredagsmyset för och hänga med om hen behövde en vän. Men ingen jag skulle våga ringa. (Och som är i stan.) Jag skulle bli så besviken och ledsen om jag ringde när jag var som mest ledsen och sårbar, och hen ba "Nej, jag hade tänkt ta det lugnt ikväll" eller inte tyckte att det passade just då. Det skulle ha blivit för mycket, så jag ringde mamsen i stället, och hon följde med. 

Cykelturen ner var väldigt skön och filmen var helt OK. Det jag njuter av är världarna som byggts upp och det visuella. Själva handlingen innehåller väl mycket action för min smak. Sen tycker jag att Gollum är sorglig, för han påminner mig om ett cancerbarn. Blek, sjuklig och nästan hårlös och med en sida som är barnslig och vill ha kärlek och en mörk och arg sida. Så jag tyckte väldigt synd om honom när Bilbo baxade hans ring. 

Efter cykelturen hem och en pratstund med Pauline känns det nu OK igen även om jag fortfarande är orolig för infektioner, har inte hört några provsvar än. Detta med att skriva i bloggen har också visat sig vara positivt eftersom jag får något att hänga upp tankarna på. I stället för negativt tankekaos i huvudet när jag cyklade ner tänkte jag i stället på vad jag ska ta med i bloggen, och hur jag ska skriva det. Så det kommer nog att bli fler texter om mina bekymmer framöver.