Nu när Lady Dahmer och andra bloggare och twittrare som jag läser har haft en diskussion om hälsohets, började jag tänka lite på min övervikt. Jag har haft ovanligt mycket koll på min vikt de senaste två åren eftersom jag har vägt mig på sjukhuset pga tristess. Jag började med att väga c:a 80 kg som jag brukar, vilket är normalvikt för min längd. Sen blev det oro över sjukdomen, plus att jag blev fixerad vid vad jag åt, antagligen eftersom det ger en känsla av någon form av kontroll. Jag var till och med vegan ett tag, förutom lite fisk, eftersom jag läste en bok om att det skulle vara bra mot cancer och hjärtproblem och allt möjligt. (Plus att jag tycker synd om djuren så klart.) Jag lyssnade inte på kuratorn som sa att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och ta en kaka till.
Detta gjorde att jag behöll den vikten ett år trots att det blev mycket mindre cyklande och en del ätande för att få tiden att gå. Men när jag började vabba på heltid så tänkte jag att hela min tillvaro skulle vara inställd på att minska stressen och återhämta mig. Detta kunde jag göra relativt befriat från dåligt samvete eftersom jag vet att om det blir återfall kommer jag att behöva alla krafter jag kan få. Alltså har jag bara gjort det jag vill i den mån det har varit möjligt. Ett tag ville jag ta en promenad varje morgon innan frukost, men sen ville jag inte det längre. Så till slut så var jag där. Certifierat Överviktig enligt Body Mass Index. 93 kilo och inga tecken på att tackla av. Och det var väldigt skönt faktiskt.
Jag inser att jag tidigare i mitt liv varit rädd för att korsa den gränsen och räknas som överviktig, men jag märkte att det typ inte hände någonting. Förutom förstås att jag inte kan ha mina kläder längre, och det är ju lite opraktiskt. Jag är till och med stolt över att jag prioriterar att ta det lugnt, och jag vet ju att om det i framtiden känns viktigare att röra mer på mig kan jag ju göra det. Undrar förresten om det känns lika befriande att spräcka 100-gränsen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar