Har ritat fiskporr

Genusfotografen Tomas Gunnarsson har i sin blogg skämtsamt kritiserat den danska fisketidningen Fisk og fri för dess pinuppflickor med döda fiskar som de har haft i varje nummer. Det blev viralt och uppmärksammat och Fisk och fri skickade en räkning för att han hade deras bilder på sin blogg. Tydligen är det lagligt att publicera bilder i syfte att kritisera i tryckta medier, men inte på internet. Så han har tagit bort bilderna och skrivit en debattartikel i Aftonbladet. 

För att inlägget inte ska bli tråkigt har han bett sina läsare att göra illustrationer i stället för fotona, och det har jag ägnat mig åt idag. Det var länge sen jag var kreativ så jag vågade inte hoppa på direkt, men när jag såg att den stackars krokodilen inte blivit avbildad än så slog jag till. Jag tyckte att det var en fin bild egentligen och att kommentarerna på bloggen var så roliga att jag inte ville förta dem, så jag gjorde den ganska lik originalet. Några av de andra kommer nog att vara bra mycket mer fantasifulla roliga i sig. Hoppas att bilden kommer med på fredag! Här är den:

Hashtaggen var fiskporr, men medger att detta är mer reptilerotik

På lekland

Klassikern

Alla barnen vill krama Leo

Väldigt ball grej där man klättrar ner mellan en massa gummiband

Barncancerföreningen?

Jag har lite ångest den här veckan över hur mycket jag ska delta i Barncancerföreningens aktiviteter. Jag tror de flesta går med i Barncancerfonden av bara farten när barnet blir sjukt, men sen är det ju väldigt olika hur mycket man engagerar sig och utnyttjar de förmåner som finns. På barnonkologen i Uppsala har de ett eget rum där man kan kolla TV, fika och läsa tidningen och det var väldigt bra. Vi har också bott i Almers hus som jag nämnt tidigare.

Men det jag våndas över är hur mycket jag och familjen ska vara med på familjeträffarna som ordnas här i stan. I början tyckte jag att det var skönt att träffa andra föräldrar så att hela situationen kändes mer verklig. Då i Uppsala så var det familjerna som låg inne, dels de med ny diagnos och dels de som hade haft otur och kämpade med andra och tredje omgången och dålig prognos. Men då kändes allt så hemskt och chockartat så då spelade det egentligen ingen roll.

Men nu när Alice mår bättre så är det skönt att kunna låtsas att allt är som vanligt och tänka positivt på framtiden. Och det är svårare när man träffar andra familjer med cancer. Kruxet är också att det är främst de som har barn som har dött som engagerar sig och är med på träffar. Jag var med på ett par föräldraträffar, men det var väldigt negativt för mig eftersom de handlade mycket om sorgen hos de som hade förlorat barn och missnöje med sjukvården. Så jag har inte gått på fler träffar.

Så senast vi var på sjukhuset såg jag en lapp med lunchträff för barn och familjer och då fick jag någon sorts ryck och frågade Alice om hon ville träffa andra barn som har cancer, och det ville hon. Så jag anmälde oss. Men sen började jag känna mig orolig för att det ska bli dåligt. Jag såg liksom bilden framför mig att det bara var vi och familjer som förlorat barnen. Och mina barn ba: "Men var är barnen?" "Ja de är tyvärr döda." Ångest och gråt.

Så jag ringde upp arrangören och fick veta att det var två familjer med sjuka barn och två med barn som gått bort. Det känns nervöst, men jag tror att det kan vara rätt ändå eftersom barnen pratar och frågar mycket om döden och sjukdomen. Samtidigt är jag inte säker på om de har förstått att det finns en risk att Alice kommer att dö av den. Men i höst går alla tre i skolan och det finns ju en stor risk att andra barn pratar med dem om det eller att de får nys om det på något annat sätt. Kanske lika bra att öppna en möjlighet till att prata om det. Men samtidigt vill man ju inte tala om det i onödan om de nu inte har fattat. Så nu går jag runt med en liten olustkänsla, hoppas att det blir bra.

Besök av Jaime

Idag fick vi överraskningsbesök av Jaime och lilla Joel. I somras skulle vi ha hälsat på dem när vi bodde i Almers hus, ett ställe i Varberg där barn med cancer och deras familjer får bo gratis. Men då fick Alice feber och vi var tvungna att åka hem i förtid. Så det var första gången vi träffade Joel, jättesöt var han. Jaime pratar bara spanska med honom och eftersom han är två år så var det precis på min nivå. Så jag kände mig jätteduktig när jag fattade "no, otra pie" och dylikt. Vi hoppas att snart få träffa lillasyster eller lillebror också!

Hemma kallas Joel Skuggan, eftersom han inte fastnar på kort,
men jag lyckades få ett bildbevis.

Barnen leker

Jag blir glad när alla tre leker med varandra! Hoppas att det blir mer och mer av det, det ska ju föreställa fördelen med tre barn på 2,5 år. Ser de lite sura ut så är det för att jag just nekat till att ladda ner barnspel på min nya mobil. De har jättekul i sin mullvadshög.

Jag kan länka

Erik Rodenborg, en av mina favoritbloggare, lärde mig att göra länkar igår, det firar jag med att länka till hans blogg .

På gång med politiken

Homie 1

Homie 2

Denna vecka har jag varit på två arrangemang ordnade av Vänsterpartiet. Först var det sopplunch med Jonas Sjöstedt som jag var på med mamma. Jag känner oerhört varma känslor för honom, jag satt och hejade på honom framför tv:n när VP skulle välja partiordförande. Och jag blev inte besviken. Jag höll med om allt han sa, han var pragmatisk och seriös och inte dryg eller skrikig. det enda jag känner mig tveksam till är delad föräldraförsäkring. Där höll han dock med om att man borde förlänga den om man ska dela, en månad är värt mycket när barnet är litet och ska börja äta fast föda. Frågorna jag känner extra för är skolan och vinster i välfärden samt förkortad arbetstid och de kommer han att driva. Dessutom är han förälder till tvillingar som är fem år, precis som jag. Men när jag frågade om han tänkte ändra på den oerhört snåla regeln att tvillingföräldrar bara får tre månader att vara hemma båda två, så blev det ett typiskt politikersvar i stil med att som förälder tycker jag det men som politiker har vi inte avsatt pengar i budgeten för det. Nehej, men nästa gång tyckte jag då. Man kan ju alltid hoppas, den tiden var ett helvete för oss. (Min granne berättade härom dagen att hon minns att jag kom gående som en zombie en dag, nedkräkt och med bara en sko. Har inget minne av det.)

Så igår var jag på Vänsterpartiets pedagogiska nätverksträff, som kommer att vara varannan månad detta år. Det var jätteintressant att höra om hur de organiserat om i kommunen. Det kändes också kul att få prata om sin verklighet direkt med de politiker som fattar besluten. Vasiliki Tsouplaki var också en person som jag gillade, sympatisk och lätt att kommunicera med. Det känns jätteskönt att komma ut i verkligheten och få göra någon form av insats, jag kommer att engagera mig inför nästa val om ingenting kommer i vägen. Samt att jag måste försöka styra upp förstamajtåget i år så att de som skriker är i takt med de som trummar. Jag höll på att gå sönder förra året.

Jag ska börja jobba

Pratade med en kollega igår och det bestämdes att jag ska börja jobba nästa vecka. Skulle gissa att jag slår rekord i att jobba lite, en lektion i veckan ska jag ha. Det blir musik i min gamla klass som jag plötsligt lämnade efter en termin i ettan. De går i trean nu.

Tanken var egentligen att jag skulle jobbat en dag i veckan, men eftersom det aldrig blev någon kontinuitet i Alice dagisnärvaro så insåg jag att det inte gick. Jag är i alla fall nöjd med att få komma dit och fika och hålla mig a jour samtidigt som jag håller liv i mina yrkeskunskaper. Kommer dit klockan halv tio på fredag, är med på fredagsfikat, har min lektion, reflekterar över den, åker hem och ägnar en vecka till att förbereda nästa lektion. Känns ultimat.

Dumma Humanistbloggen!

Jag är ju medlem i humanisterna eftersom jag sympatiserar starkt med idén om att alla livsåskådningar ska ha samma rättigheter och att det ska höra till den privata sfären. Jag blir rädd när människor för fram åsikter i viktiga frågor med argument som "det står i bibeln/koranen/horoskopet/talmud". Så jag har deras blogg på min läslista, och det brukar vara intressanta ämnen som tas upp.

Och så i dag: "Till pedofilernas försvar!" Genast huvudvärk, magont, darrande händer etc. Det gick ut på att man inte borde skriva i tidningen att man "Jagar pedofiler" eftersom själva läggningen ju inte är brottslig. Ja, det kan ju vara en intressant språklig iakttagelse, och visst kan det vara i barnens intresse att pedofilerna inte stigmatiseras så till den grad att de begår mera brott. Men att bara slänga ur sig detta, men en så provocerande rubrik och en så slarvigt ihopsatt text, det är så dåligt tycker jag. Sedan blev det en hyfsat bra diskussion i tråden där en av moderatorerna argumenterade bra. Men ändå otäckt tycker jag när det dyker upp pedofiler och pedofilvänner som menar på att om 50 år är detta lika accepterat som homosexualitet.

Humanisterna har ju haft problem med att verka osympatiska i allmänhetens ögon, och det har blivit en utbrytargrupp med personer som vill ha en mjukare linje på något lite ospecificerat sätt. Min tanke idag är att där rök nog de sista människorna som skulle ha fått ett F i Myers Briggs-testet. Det vill säga de som styrs till övervägande del av känslor. Och det är inte bra, det behöver vara en balans. Men detta ligger kanske i religionskritikens natur. Ska nog skriva in och tipsa dem om att Myers Briggs-testa sig och rekrytera lite F.

Jag kör med barnen

Nu har jag blivit så duktig på att köra bil så att jag törs köra med barnen i bilen. Det innebär att jag får mycket mer körtid så det går framåt för mig. Jag börjar känna mig som en riktig bilförare och inte som ett barn som snott en bil. Just nu är det de olika sätten att parkera som ställer till mest problem. Och att backa runt hörn utan att köra fast i en snöhög. Till min förvåning så var det fickparkering som var lättast av parkeringarna, så låter det inte på er som har licensen. I morgon har jag nästa körlektion, ser fram emot det som alltid. Efter det: sopplunch med mamma och Jonas Sjöstedt.

Äcklig psykiatriker

Känner ni för att ha ångest och magknip på söndag klockan 15.03 så rekommenderar jag er att slå på P1. Ni kommer då att få höra den psykiatriker som fått i uppgift att vårda flickan som blev våldtagen av Göran Lindberg och bland mycket annat tvingad att slicka hans anus. Han tycker inte att det är rimligt att hon ska ha en kvinnlig terapeut. Om hon "sköter sig" och inte skadar sig själv under sex månader kanske hon kan få det. Snacka om moment 22.  Han tycker inte heller att den grova våldtäkten var så farlig och att hon faktiskt hade "horat" innan detta. Han sa vidare att ingen inom vården längre tror på att bearbeta trauman, utan att hon ska gå vidare, och en massa andra obehagliga saker.

För övrigt tycker jag att P1 har haft den bästa journalistiken på sista tiden, och efter det här reportaget, Den fastbundna flickan 1 och 2, tycker jag att Svt och Janne Josefsson kan skämmas i jämförelse.

Saker jag köpt

Tröja som inte är svart eller grå!

Insomningssaga för barn. 

Tiggeri

Två saker har fått mig, och många andra, att tänka på tiggeri på sista tiden. Dels Laila Bagge som bloggade om att hon blev provocerad av att en tiggare hade mobiltelefon och dessutom var som en helt annan person när han svarade i den. Dels Jimmie Åkesson som jag just såg i en partiledardebatt. Han var nöjd över att ha lyckats påverka regeringen till att vilja ta fram ett förslag på tiggeriförbud.

Man vill ju verkligen inte se tiggare på gatorna och för några år sedan gjorde man inte det heller. Jag kommer ihåg när jag var i London på körresa i högstadiet och skulle shoppa. Jag måste väl ha haft några hundralappar i kassan. Vi gick runt och kollade och jag hittade inte direkt något jag ville ha. Efter ett tag såg vi en kille som satt på gatan med handen utsträckt. Jag blev helt förskräckt, jag hade aldrig sett en tiggare ens i Stockholm och tyckte det såg helt sjukt ut att han satt där på gatan. Så jag gav honom pengarna. Han såg rätt förvånad ut och tackade, nu efteråt fattar jag att de flesta inte ger tiggare fyrahundra kronor, men då kändes det skönt. Varför skulle jag gå runt och leta efter något att köpa när han inte hade några pengar? Som liten och oförstörd var det inte krångligare än så.

Sen dess har mycket hänt som komplicerar känslorna när man ser en tiggare. Här i stan har det länge varit två kategorier tiggare man ser. Dels de vanliga typ A-lagarna som man känner igen till utseendet sen gammalt och som brukar hänga vid teleplan och biblioteket. Det är dock rätt sällan de tigger. Dels  de glada dragspelarna som är lite mörkhåriga och oftast saknar en del tänder.  Och så har det på sista tiden kommit till en ny kategori,  de handikappade som även de är mörkhåriga och inte talar svenska.

Man blir misstänksam. De svenska tiggarna kan väl i alla fall inte behöva tigga, vi har väl trygghetssystem? Och de utländska kan väl inte vara fattiga, hur har de då råd att åka hit? Med den logiken kan man låte bli att ge och samtidigt känna sig duktig för att man inte stoppar in pengar i några osunda verksamheter.

Utan att vara så enormt påläst tycker jag nog tyvärr att inget av argumenten håller. När det gäller de svenska tiggarna så är det väl mest missbruk och psykisk sjukdom som är problemet. Och många som har behövt utnyttja våra trygghetssystem vet att det inte fungerar som det är tänkt alla gånger. Själv får jag till exempel aldrig mina utbetalningar från försäkringskassan i tid, det kan gå både två och tre månader trots att jag själv sköter inrapporteringen klanderfritt. Dessutom insåg jag idag att det antagligen blir några veckors glapp mellan slutet på VAB- perioden och höstterminens start då jag inte får några pengar alls någonstans ifrån. Jag satt och ringde runt under förmiddagen och var sedan tvungen att vila eftersom jag har en grundstress som gör att jag inte tål så mycket. Till slut kom jag fram till att jag hade föräldradagar kvar, men hade jag inte haft det så hade jag troligen blivit utan pengar i sex veckor. Det är rimligt att anta att personer som har haft mer otur i livet än jag ibland inte får ihop detta. Och dessutom kan man ha otur med handläggare. Så jag tycker inte att det är konstigt om vissa människor ibland finner sig själva hungriga och panka. Och jag blir inte ens upprörd om det är så att de har abstinens och är panka.

Vad gäller de utländska tiggarna så läste jag i en artikel i Etc att polisen har bedrivit spaning och utredningar, och att ingenting tyder på att det skulle finnas organisationer bakom tiggeriet i någon större grad. De flesta verkar vara romer från Balkan som är lika uteslutna ur samhället som de var här för sextio år sedan. De har funnit att detta är det bästa sättet att försörja familjen eftersom de inte får jobb eller tillgång till trygghetssystem där de bor. Och dessa personer är faktiskr EU-medborgare på riktigt, precis som vi nu har insett att romer är svenska medborgare på riktigt.

Så efter att under en period ha låtit bli att ge pengar till tiggare eftersom jag har lyssnat på alla varningar tänker jag börja igen. För när allt annat faller igenom måste man kunna lita på det som faktiskt är evigt när annat är föränderligt, en människas omtanke om en annan människa.

För övrigt, Laila Bagge, har jag själv aldrig betalat för en mobil efter den allra första jag hade. Det finns många som tröttnar på sina mobiler. Och jag ger gärna pengar till någon som vill ladda kontantkortet för att hålla kontakt med andra människor.

Hemkommen från kyrkan

GUD, vad mycket snö det var när jag skulle cykla hem från kören idag! Jag sjunger i Önsta vokalensemble och var tvungen att cykla hem därifrån idag klockan nio. Det gick rätt så bra genom Rönnbyskogen men när jag kom ut på åkern så existerade inte cykelvägen. Allting var bara ett mycket vackert orört snötäcke och när jag åkte där jag trodde att vägen var så var det snö halvvägs upp till navet. Det gick knappt ens att släpa cykeln och dessutom hamnade jag i diket då och då. Jag blev tvungen att cykla på bilvägen, vilken knappt heller existerade, det var bara drygt en bilbredd snöfritt i mitten. Tyvärr hade jag inga lysen, så jag fick titta över axeln hela tiden och hoppa ner i diket när det kom en bil. Men det gick bra och nu sitter jag i soffan under en filt.

För övrigt börjar den här sekulära humanisten och trogna pastafarianen bli riktigt förtjust i att gå i kyrkan. Jag har ju deltagit i gudstjänsterna för att få sjunga, men idag kom jag på mig själv med att se fram emot nästa gudstjänst. Jag varvar aldrig ner så mycket som jag gör då och så känns det skönt att det handlar mycket om att gud ska förbarma sig. Jag gillar det på något sätt. Det är något speciellt med att människor samlas och sjunger och pratar bara om livet och erkänner att man behöver något, att man inte är sig själv nog på något sätt. Och prästerna är bra, det är fokus på människan och inte bara på att göda vanföreställningen som jag tycker att det kan vara i frikyrkor. Jag uppfattar i alla fall det hela som att vi samlas och känner ett behov tillsammans men inte vet riktigt vad det är vi längtar efter. Så vi försöker uttrycka det genom musiken, betättelserna och ritualerna.

Vi håller på att öva in något som heter Messe de pecheures de Villeville tror jag och det verkar bli väldigt fint. Så ska Bob Hansson komma och tala en kväll också om någon är sugen på det.

Ouppfostrade barn

På sista tiden har jag mer och mer börjat störa mig på att barn är ouppfostrade. De är hemma hos en och ser att man äter en frukt. "Jag vill också ha!" säger de då. Eller så bjuder man på mat. "Jag gillar inte potatis!" säger de då så fort de får syn på maten. "Vad gör du här?" sa ett barn nyligen till mig när hen kände igen mig på IKEA. (Alltså utan hälsningsfras.) Jag snackar alltså barn i skolåldern. Det retar mig. Sen tänker jag att jag borde vara glad att de känner sig som hemma och inte är rädda och blyga för mig. Och det är jag ju också. Det är förstås ett framsteg att de flesta barn känner att de kan tala fritt och uttrycka sina känslor och sin vilja.

Dessutom har jag själv ett förflutet av att tycka att artighet är totalt onödigt och dessutom både töntigt och falskt. Jag talar då om gymnasieåldern och säkert en bra bit in i tjugoåren. Jag såg verkligen inte vitsen med att hålla på och le och säga artighetsfraser. Nu efteråt tänker jag att det handlade om att jag tyckte att det var viktigt att vara sig själv och vara ärlig, samtidigt som jag var mer egocentrerad än nu och inte tänkte på att många blir glada av ett trevligt tilltal och att det har ett värde.

Trots detta kryper det i mig när barnen inte har hyfs. Frågan är då om jag borde försöka lära dem det, eller om jag ska försöka jobba med mig själv och sluta störa mig. Jag lutar åt alternativ ett. Jag har ju själv gått från oartig till artig och tycker att artig är bättre. Dessutom tror jag att man gör barnen en tjänst eftersom de flesta kommer att bemöta dem bättre om de lägger på ett tack eller dylikt. Hoppas bara att alla andra föräldrar blir glada och tacksamma när jag uppfostrar deras barn. Jag blir i alla fall glad om ni säger till mina, bara ni gör det snällt. Vill ni inte det så vill jag i alla fall gärna veta om de beter sig ohyfsat hemma hos er.

Detta kommer att gälla i mitt hus: (Har ni något emot det, så skriv i kommentarerna. Får jag inga kommentarer kommer jag att tolka det som ett ja och gå bananas med uppfostringen.)

• Man ska hälsa när man kommer. 
• Man får inte säga att man inte gillar maten innan man satt sig vid bordet. Gillar man inte maten kan man ta en tugga ändå och be att få mer av något man gillar. 
• Man ska fråga innan man tar frukt etc.
• Vill man ha något ska man fråga artigt, typ "kan jag också få en macka, tack"
• Är man över fem år kan man hjälpa till att plocka undan saker man tagit fram innan man börjar med nästa lek.
• Respektfullt tilltal till medmänniskor.

Men jag lovar att ta det lugnt, man vill ju inte skrämma bort dem.

Mysteriet i silvergruvan

Greven och några zombies

Igår var vi nere i Sala Silvergruva och följde en speciell tur som de gjort eftersom Mysteriet på Greveholm, förra årets julkalender, utspelades där  lite i slutet. Först fick man gå ner för en massa trappor och titta lite på sextiosexmetersnivån, tror jag att det var. Barnen fick spana efter lappar med tecken på och guiden berättade om inspelningen och visade lite bilder. En person utklädd till Greven med en fackla smög runt lite också. Sedan hissen hundra meter ner till, eller något sådant, och se båten som de rodde med på sjön och lite annat. Till sist fick barnen använda tecknen de hittat till att lägga några ggä-kapslar i rätt ordning och därmed öppna dörren till festsalen. Därinne fanns lite rekvisita, bland annat Grevens skelett, tavlan med hål i näsan, Noras rymddräkt och en katapult. Sedan tog vi hissen upp. Det tog cirka två timmar, men ungarna pinnade på bra och blev inte så trötta. Turen var uppskattad av alla.

Fjunis no more

Det värmer i hjärtat att Alice har fått så mycket hår att det inte syns att hon är sjuk längre. Jag har tyckt att det har varit jobbigt att folk hela tiden har sagt att det är så fint att håret börjar komma tillbaks, speciellt första gången eftersom jag visste att det skulle ramla av igen. Jag ville inte att hon skulle tycka att det var en grej så det blir en sak till att vara ledsen över. Speciellt som hon alltid tjatade om att hon ville ha kort hår som pappa innan hon blev sjuk. (Klippte det kort men inte 3 mm.) Ibland kallade jag henne också för fjunis och sa att det var så gulligt att hon var min bäbis som hade napp och bäbishår och åkte vagn fast hon var fyra år.

Men det är omöjligt svårt att låta bli att visa att jag är glad att hon nu har en lockig liten frisyr, åtminstone när hon är nybadad. Se själva:

En bra dag

Man kan ju inte bara skriva av sig när det är jobbigt, då blir väl alla anhöriga oroliga. Så nu skriver jag lite om dagen, som har varit en bra dag. Morgonen var lugn och konfliktfri. När jag inte vaknar av att någon redan är ledsen eller arg, och dessutom har sovit ut, så får jag det där försprånget som man måste ha för att avstyra konflikter. Lämningen gick bra, och det känns som om alla barnen tycker att det är roligt i förskola/skola just nu. (Sen i går, peppar peppar.)

Sedan cyklade jag ner till stan, bara det är ju bättre än att sitta inne och mögla. En körlektion på min nya körskola Västerås bil och MC, som var jättebra. Jag lyckades med att parkera riktigt snyggt, och kände mig duktig. En cykeltur till, stannade på Rönnby mötesplats och fikade med en kompis och hennes barn. Macka och apelsin för 13 kronor. Räkmacka kostar 20. Hade bara 13 kronor efter att ha köpt armband av kompisen, de finns omtalade i mitt minst populära blogginlägg, Apropå genus. Även de vansinnigt billiga eftersom hennes kompis mamma gör dem.

Alice armband. Grabbarna sover med sina.

Åkte hem och betalade lite räkningar och ringde ett par samtal. Kände mig duktig igen. Bland annat ringde jag till mitt jobb och berättade att jag inte kommer att börja jobba som jag hade tänkt. Jag har diskuterat med onkologsköterskan och hon sa att Alice är ovanligt känslig för medicinen och att det inte finns anledning att tro att kommande halvår ska vara annorlunda. Men jag försökte sälja in idén om att jag ska ha en lektion i veckan, får se om de går med på det.

Hämtade tvillingarna, det gick bra. Sen kom en liten kris eftersom jag hade lovat dem att få se en film som visade sig ligga kvar i DVDspelaren på sjukan. Gråt och förtvivlan. Försökte få dem att samsas om en annan film. De vägrade att gilla några filmer som den andra gillar. Satte dem med ryggarna mot varandra i varsin fåtölj och sa åt dem att räcka upp handen när jag sa en film som de gillade utan att se varandra. Det gick inte eftersom det inte blev favoritfilmen. Det slutade med att den ena kollade TV och den andra satt framför datorn och såg en film. Men framför allt, utan att jag tappade humöret! Kände mig duktig.

Lagade någon jävla mat som i alla fall gick ner i alla magar. Övertalade Sloken om att det är en bra idé att spela Uno vid matbordet. Hatar att sitta och äta utan att göra något annat. Dagens viktigaste stund, bah! Efter maten spelade vi lite mer Uno, satte på nagelklistermärken och målade naglarna allihopa. Sen badade småttingarna medan jag läste Harry Potter för Rex. Och slutligen somnade de små in utan större protester. Och nu sitter jag här och skriver medan alla andra sover. Hoppas bara att jag somnar utan problem, i morgon måste jag ta itu med ett projekt jag bävar inför, men det är privat (alltså inte personligt) så det blir inget mer om det här.

Jag tror faktiskt att dessa dagar kan bli fler framöver, så jag ser framtiden an med tillförsikt. Godnatt.

Alexandra Pascalidou om Gyllene Gryning

De hymlar inte med det.

Jag läste en artikel av Alexandra Pascalidou i Fria tidningen, http://www.fria.nu/artikel/95815 , som gav mig rysningar. Den handlade om Gyllene gryning och fick mig nog att bli rädd på riktigt för första gången för utvecklingen i Europa. Och det var även första gången jag såg deras flagga. Sju procent röstar på dem...

På sjukhuset

Här är bilden jag tog igår.

Vi är fortfarande på sjukhuset, det är ungefär lika festligt som det ser ut på bilden. Men vi har haft rätt mysigt, kollat på film och ätit lite olika saker. Sen tog vi en promenad i det tomma sjukhuset på kvällen och då blev den lilla kvällsmänniskan Alice pigg och ville ha springtävlingar. Nu kan man faktiskt säga att hon springer på riktigt och det är jättekul att se. I natt tar de nya prover och sen bestämmer det om behandlingen ska gå vidare, i så fall blir det en sövning med ryggmärgsspruta i morgon. Nu blir det den första kvällen på en dryg vecka som jag får gå och lägga mig innan klockan tolv eftersom vi är klara med vattkoppsmedicinen, så jag tror att jag ska fira det med att lägga mig tio i tolv.

Mufflonfåret

Ja, jag är ett mufflonfår. Vad är det för kul med det?

När jag pluggat till körkortet är det roligaste som stått i teoriboken följande:

Olyckor du ska anmäla

Enligt jaktförordningen, 40 §, måste du markera platsen och meddela polisen om du krockar med något av följande djur:

• björn
• varg
• järv
• lo
• älg
• hjort
• rådjur
• örn
• utter 
• vildsvin
• mufflonfår

Vad 17 är ett mufflonfår? Tänk om man får en bild på teoriprovet av fyra olika får och måste identifiera vilket som är mufflon! Och tänk om man kör på ett får. Man får ringa polisen och försöka beskriva fåret. Undrar hur många gånger det har hänt? -Hallå, konstapeln, jag har kört på ett får här, och det värsta är att jag är inte säker på om det är mufflon! -Allright, vi får komma ut och kolla, stanna där ni är. 

Men nu har jag googlat på sagda får, och som ni ser verkar de vara ganska lätta att identifiera. För övrigt kom detta inlägg till därför att jag hade tagit en bild på den tomma sjukhuskorridoren där jag sitter och ugglar i väntan på att ge medicin och få lägga mig. Men av någon anledning så tar det jättelång tid innan bilderna man tar visar sig i fönstret med bilder man kan välja bland. Men där fanns ett mufflonfår.

Bölfest och bio

Igår ringde Pauline och frågade om vi ville ha barnvakt idag. Hon skulle sova här och vi skulle få låna hennes hus. Jag blev jätteglad och vi bestämde att vi skulle gå på bio och se The Hobbit. Jag köpte två biljetter till klockan sex. Det skulle bli skönt att vara för oss själva ett tag efter alla sjukhusturer.

Så ett par timmar innan det är dags tyckte jag att Alice såg lite vissen ut. En halvtimma tidigare hade dagvårdspersonalen ringt och frågat hur hon mådde innan de gick hem för helgen, och då var allt bra. Jag tog febern och hon hade 38 grader. Vid 38 måste man ringa till sjukan och vid 39 måste man åka in. Vi ringde och fick tag i en sköterska som skulle konferera med läkaren och sedan ringa tillbaks. Under tiden vi väntade på samtalet tog jag tempen igen och nu var den 39. Insåg då att det inte skulle bli någon bio och övernattning på tumanhand utan att mr Körkort skulle få åka in med henne. Och jag blev så ledsen.

Jag har inte fällt många tårar under dessa två år med cancern fast jag är en person som gråter lätt. Om jag jämför med andra cancerföräldrar så verkar det nästan som att de som inte brukar gråta bryter ihop vid cancerbeskedet, medan jag som brukar gråta typ varje dag bet ihop och bara tänkte att nu kör vi. Efter det har det inte varit så mycket gråt alls, men när jag nu inte fick gå på bio efter att ha åkt in och ut på sjukan under hela julen så kändes det bara så orättvist och sorgligt. Det fanns flera komponenter i storgråten som satte igång när jag insett faktum.

• Varför måste just mitt barn ha cancer?
• Varför får det aldrig bli som jag har tänkt mig utan alltid besvikelser? (Mer känsla än faktum.)
• Den lilla besvikelsen påminner om den enorma besvikelsen som kan komma om inte behandlingen fungerar.
• När ens barn mår dåligt mår man själv dåligt. 
• Hur kan jag vara så usel så jag bryr mig om att jag inte får gå på bio när min dotter är sjuk? Det är henne det är synd om.
• Jag hade sett fram emot att få se filmen.
• Vi hade kunnat få lägga oss samtidigt utan att en är uppe sent för att ge sena medicinen och den andra går upp tidigt.
• Jag skulle ha fått köra bil också.
• Nu när Sloken åker till sjukhuset skulle jag kunna gå själv på filmen, men det blir för tragiskt att cykla iväg själv. (Hatar ju att göra saker ensam.)
• Jag har ingen kompis jag känner att jag kan ringa på kort varsel som kan komma ifrån och gå med på bion. 

Den sista punkten kändes jobbig. Jag känner flera personer som jag skulle skippa fredagsmyset för och hänga med om hen behövde en vän. Men ingen jag skulle våga ringa. (Och som är i stan.) Jag skulle bli så besviken och ledsen om jag ringde när jag var som mest ledsen och sårbar, och hen ba "Nej, jag hade tänkt ta det lugnt ikväll" eller inte tyckte att det passade just då. Det skulle ha blivit för mycket, så jag ringde mamsen i stället, och hon följde med. 

Cykelturen ner var väldigt skön och filmen var helt OK. Det jag njuter av är världarna som byggts upp och det visuella. Själva handlingen innehåller väl mycket action för min smak. Sen tycker jag att Gollum är sorglig, för han påminner mig om ett cancerbarn. Blek, sjuklig och nästan hårlös och med en sida som är barnslig och vill ha kärlek och en mörk och arg sida. Så jag tyckte väldigt synd om honom när Bilbo baxade hans ring. 

Efter cykelturen hem och en pratstund med Pauline känns det nu OK igen även om jag fortfarande är orolig för infektioner, har inte hört några provsvar än. Detta med att skriva i bloggen har också visat sig vara positivt eftersom jag får något att hänga upp tankarna på. I stället för negativt tankekaos i huvudet när jag cyklade ner tänkte jag i stället på vad jag ska ta med i bloggen, och hur jag ska skriva det. Så det kommer nog att bli fler texter om mina bekymmer framöver. 

IKEA och övningskörning

Jag är nöjd med karttavlan vi köpte på IKEA. Huvudena är jag och min morfar.

Idag var vi på IKEA och ungarna fick leka på Småland. På vägen hämtade vi brorsan som var barnvakt medan jag övningskörde. Det gick skitbra och det känns skönt att komma tillbaks till körskolan lite bättre än innan helgerna. Fast jag kommer inte tillbaks till Axelssons utan till Västerås bil och MC, eftersom min kära körlärare Els-Marie ska byta arbetsplats. Jag hade ju trott att jag skulle vara klar med körkortet vid det här laget, men det visade sig att jag inte lärde mig så fort, plus att jag har haft svårt att få tillfälle att köra. Såhär i efterhand ångrar jag faktiskt att jag inte valde att ta automatkort. Men nu har jag i alla fall lärt mig växla och jag hoppas att jag i framtiden ska tycka att jag tog rätt beslut.

Övervikten

Nu när Lady Dahmer och andra bloggare och twittrare som jag läser har haft en diskussion om hälsohets, började jag tänka lite på min övervikt. Jag har haft ovanligt mycket koll på min vikt de senaste två åren eftersom jag har vägt mig på sjukhuset pga tristess. Jag började med att väga c:a 80 kg som jag brukar, vilket är normalvikt för min längd. Sen blev det oro över sjukdomen, plus att jag blev fixerad vid vad jag åt, antagligen eftersom det ger en känsla av någon form av kontroll. Jag var till och med vegan ett tag, förutom lite fisk, eftersom jag läste en bok om att det skulle vara bra mot cancer och hjärtproblem och allt möjligt. (Plus att jag tycker synd om djuren så klart.) Jag lyssnade inte på kuratorn som sa att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och ta en kaka till.

Detta  gjorde att jag behöll den vikten ett år trots att det blev mycket mindre cyklande och en del ätande för att få tiden att gå. Men när jag började vabba på heltid så tänkte jag att hela min tillvaro skulle vara inställd på att minska stressen och återhämta mig. Detta kunde jag göra relativt befriat från dåligt samvete eftersom jag vet att om det blir återfall kommer jag att behöva alla krafter jag kan få. Alltså har jag bara gjort det jag vill i den mån det har varit möjligt. Ett tag ville jag ta en promenad varje morgon innan frukost, men sen ville jag inte det längre. Så till slut så var jag där. Certifierat Överviktig enligt Body Mass Index. 93 kilo och inga tecken på att tackla av. Och det var väldigt skönt faktiskt.

Jag inser att jag tidigare i mitt liv varit rädd för att korsa den gränsen och räknas som överviktig, men jag märkte att det typ inte hände någonting. Förutom förstås att jag inte kan ha mina kläder längre, och det är ju lite opraktiskt. Jag är till och med stolt över att jag prioriterar att ta det lugnt, och jag vet ju att om det i framtiden känns viktigare att röra mer på mig kan jag ju göra det. Undrar förresten om det känns lika befriande att spräcka 100-gränsen...

Bilder från nyårsafton

Något sammanbiten nyårsfirare stirrar på den alkoholfria drycken.

Jackson med pappas egengjorda nyårshatt.

                         

Det roligaste var nog att göra piñatan.

Attack!!!

Alla har kapat åt sig en hög. Sedan delade vi rättvist.

Dagen efter.

Nyårsafton med tankar om hur det kunde ha varit

På nyårsafton skulle vi ha åkt till en kompis på eftermiddagen, men det blev inställt pga sjukdom. (Inte vi för en gångs skull.) Så vi fick roa oss själva. Under de senaste fem åren så har det varit omöjligt för oss att fira något själva, kan man säga, eftersom vi inte klarar av att vara på gott humör en hel dag. Detta hade jag aldrig kunnat föreställa mig innan jag fick barn. Jag trodde att om man älskade barnen och båda föräldrarna var inställda på att prioritera familjen, samt att föräldrarna är supersnälla så skulle man ha det trevligt tillsammans.

Och nu har vi två snälla föräldrar som älskar varandra och kommer bra överens, samt tre fina barn. Ändå lyckas vi inte ha en nyårsafton som i alla fall jag upplever som övervägande mysig och trevlig. På eftermiddagen åkte vi skridskor nere på stan och jag och Alice satt lite på Oliodeli när hon inte orkade mer. På kvällen gjorde vi partyhattar, lagade trerätters med mat som barnen gillar, gjorde en egen pinata och pangade den samt sköt lite raketer. Men av någon anledning verkar det vara omöjligt för alla att vara nöjda samtidigt. När det var över och barnen sov kände jag mig misslyckad och trött. Men när jag tänker tillbaks och jämför med föregående år så inser jag att vi i alla fall lyckats genomföra det som vi tänkt göra och det är faktiskt ett framsteg. Tidigare år så har Alice antingen varit jättesjuk eller så har tvillingarna varit bäbisar eller toddlers. Och hade man planerat något gick det oftast inte att genomföra.

Hur skulle denna nyårsafton ha sett ut om vi hade sluppit sjukdomen? Om tvillingarna hade sluppit födas samtidigt? Det kan man inte veta förstås. Jag hade troligtvis varit en annan person, barnen hade definitivt varit det. Jag tänker mig Rex som stolt storebror, Alice som mellansyster med det långa håret i flätor som jag hade när jag var liten, och Jackson som lillebror, busig men älskad av de överseende storasyskonen. Jag själv som den tålmodiga modern och Sloken som glad och pigg lekpappa. Men så kan man förstås inte tänka.

Jag tänker i stället att det går framåt. Att hon ska bli frisk. Och att vi nästa nyår har tre pigga barn som alla går i skolan och klarar av att sitta vid bordet och äta en måltid. Och själv är jag en jävel på
piano efter att ha jobbat som musiklärare på 75% i en termin. Ja, så kanske det blir.