Vi anlände alltså i ambulans till Uppsala Akademiska sjukhus där de har en speciell barncanceravdelning, även kallad Bonken (Barnonkologen). Det som var mest slående var attityden hos personalen. I Västerås var personalen också lite uppskärrad. Det kommer in ungefär sex barn med cancer om året, och det är inte alltid samma personal, så de ger väl cancerbesked ungefär tre gånger om året. Men i Uppsala var den första som mötte oss en skön snubbe med rastahår som hette Samuel. Han jobbade ju bara med barncancer så han bemötte oss helt normalt och det var skönt efter de käcka typerna vi hade träffat hittills. Vi fick ett rum och sen hände det väl inte så mycket mer den dagen. Kanske träffade vi någon läkare, den jag mest kommer ihåg var en som hette Fredrik Hedborg som jag liksom blev präglad på som den som skulle rädda livet på mitt barn. Jag känner fortfarande en stor tacksamhet och typ idoldyrkan för just honom, vet inte om det är adekvat. Det är väl ett teamwork alltihop, och dessutom så följer de ju ett behandlingsschema som visar exakt hur de ska göra.
 |
Så här kan ett behandlingsschema se ut. Det här är
inte det första, det har jag inte kvar. |
Som ni ser så är det medicin på alla sätt man kan tänka sig. Intravenöst, i tablettform, via spruta in i ryggmärgen och spruta i muskeln.
Nej, usch, nu räcker det med det här, nu går jag och äter pizza.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar