Humanistträff 2

När jag cyklade hem från det andra mötet med det som är tänkt att bli Humanisternas lokalavdelning här i Västerås kände jag mig väldigt glad och peppad. Vi var några fler än förra gången, tio stycken ungefär, och det var fortfarande inte fler än att man kunde ha ett samtal. Det var allt från en tjej på tjugo till ett par herrar på sjuttio plus. Formen var ganska lös fortfarande, vi presenterade oss och berättade varför vi gått med i Humanisterna. Några av oss hade även med böcker, artiklar och citat som hade inspirerat oss och som vi ville dela med oss av. Det visade sig vara en samling människor med många kvaliteter och kompetenser och det kändes som att det verkligen kan bli något av det här.

Även på ett personligt plan var det givande för mig. Jag kände att jag verkligen kunde vara mig själv och att jag fick diskutera saker som intresserar mig, men kanske inte så många av dem jag känner. Jag brukar också ha en tendens att dominera samtal och brukar få sitta och räkna till tio tyst för mig själv mellan varven för att andra ska hinna säga något. Efteråt brukar jag ofta känna mig missnöjd med mig själv. Men i detta sammanhang behövde jag inte anstränga mig, det fanns andra som tog plats och dessutom var jag intresserad av vad de hade att säga.

Slutligen så fick jag en välbehövlig egoboost angående den åldersnoja som jag har haft på sista tiden, och som några av er är alltför välinformerade om. Någon undrade hur gammal jag var egentligen, eftersom jag hade hunnit få tre barn. Det måste betyda att jag ser ung och fräsch ut, eftersom det inte är ett dugg konstigt att en kärring som närmar sig 40 har tre barn.

Så nu kan ni glädjas med mig för det känns som om mitt liv som mig själv börjar ta form igen.