Man var ju nu tvungen att meddela folk vad som hade hänt. Jag ringde några personer. Kommer inte ihåg samtalen med familjen, men jag kommer ihåg att jag var i någon sorts euforiskt tillstånd som jag kan vara i ibland när det händer hemska saker. Då är det som att jag är glad till humöret och tycker att det är spännande på något vis fast jag med tankarna tänker att det är hemskt. Sen kommer jag ihåg att jag snabbt insåg att jag inte orkade gråta och förfasa mig ihop med alla som jag pratade med, så jag sa till folk att de fick prata med varandra om de ville visa några känslor. Jag ringde min kollega Matilda och hon hjälpte mig att meddela jobbet.
De hade en liten skrubb med en dator för föräldrar (stor fördel framför Västerås) och där kunde jag skicka ut ett meddelande på Facebook. Kommer inte ihåg hur jag formulerade mig, men jag minns att jag skrev att vi ville bli behandlade normalt. Då var jag väldigt tacksam för Facebook eftersom man var isolerad på avdelningen i en annan stad. Så jag satt rätt mycket i den skrubben och jag fick väldigt många fina svar, det underlättade och fick världen att kännas lite mindre grym.
Återigen noterar jag att jag minns precis hur den lilla skrubben såg ut, och bokhyllan som stod utanför, men jag har inget minne av till exempel när jag berättade för mamma. Undrar om de minnena finns kvar i någon låst låda i det undermedvetna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar