Att få cancerbeskedet, del 1

På senaste tiden har jag gått och tänkt en del på hur det var att få veta att Alice fått cancer. Av någon anledning känns det viktigt att gå igenom händelseförloppet för mig själv. Antagligen beror det på att det är dags att bearbeta och normalisera minnena av chocken nu när det hela blivit vardag. Det är typiska chockminnen där jag ser vissa detaljer väldigt tydligt och resten är blankt eller som ett kaos.

Det började på vad jag minns som den sista lyckliga dagen. Karna och KB hade gift sig i USA och hade kommit hit för att ha en extra bröllopsfest. Det var jättefint och roligt och på slutet lekte barnen med några bollar som Pauline hade med sig. Alla sprang omkring och busade och skrattade. Alice var också glad och lekte med de andra, men hon sprang inte. Vi hade under den senaste tiden noterat att hon inte ville röra sig så mycket, men tänkt att det berodde på att hon är bekväm av sig. Men nu sa vi till varandra att hon skulle ha sprungit om hon hade kunnat. För första gången kände jag kylan i magen och tänkte tanken: Det kan vara något allvarligt. Nu vet jag att det var den abnorma mängden vita blodkroppar i hennes benmärg som skapande ett tryck inuti skelettet.

Nästa dag åkte Chrille med henne till vårdcentralen. Läkaren trodde inte att det var något, men ville ta ett blodprov för att se om det kunde vara benhinneinflammation. Jag kommer inte ihåg turerna, men av någon anledning stack de flera gånger och Alice vägrade att gå med på ett till stick. Hur vi än försökte så lyckades de inte få det blod som de behövde. De meddelade att vi fick lov att åka in till sjukhuset för att bli stuckna av experterna på lab. Vi tittade på varandra och tvekade. Det var ju säkert ingenting, skulle vi strunta i det hela? Men vi bestämde oss för att det var viktigt att inte låta Alice vinna, det kunde ju hända att hon måste ta fler stick i framtiden som hon inte får vägra. Där hade vi rätt, minst ett par hundra stick har det blivit.

Så Chrille åkte upp med henne och de fick sitt blodprov. Sen kom den andra händelsen som gav en dålig magkänsla, de hörde av sig ovanligt fort. Vi fick veta att provet hade visat något som de ville titta mer på, kunde vi komma med henne på en gång? Chrille fick åka från jobbet och ta henne till sjukhuset medan jag var hemma med de andra. Jag kände mig orolig, men fortfarande inte extremt mycket eftersom det ju handlade om att hon hade ont i benen. Kanske att det gick ovanligt fort eftersom hon är så liten och de inte vill att hon ska lida i onödan? Vad kan det ens finnas för allvarlig sjukdom som ger ont i benen, tänkte jag.

Sen kom Samtalet. Det som gjorde att skräcken grep tag, jag blev kall, magen blev till en isklump och så vidare. Det var en läkare på barnkliniken som ville att jag skulle komma på en gång. Han hade något att säga, men han ville inte ta det på telefon. Sjukhuset kunde betala taxi. Och det var nog bäst att jag skaffade barnvakt till de andra över natten.

Fortsättning följer.