Att få cancerbeskedet, del 2

Det kändes som att det var det värsta som han kunde ha sagt. Man fattar att det antagligen handlar om liv eller död, men man vet fortfarande inte hur dödligt. Min första impuls var att ringa Karna och be henne att komma. Men jag fick inte tag på henne. Jag började fundera på vem jag då skulle ringa, jag kunde ju inte vara ensam. Men då insåg jag att jo, jag måste vara ensam. Jag har något fruktansvärt framför mig och det är bara att inse att jag är tvungen att klara av det.

Farsan skjutsade mig till sjukhuset och tog med sig pojkarna hem. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade rätt på avdelningen och rummet, nästa minne är hur jag ser Alice och Chrille sitta och se molokna ut på en säng. "Vet du vad det är" frågade jag direkt och Chrille nickade. Sen kom det in ett par läkare och säger något i stil med "Tyvärr måste vi berätta att Alice har fått leukemi" Min reaktion var ungefär "Ok, nu vet jag, då kör vi." Det jag minns mer från det samtalet var att de sa att det ändå var positivt att oddsen är såpass bra, nio av tio överlever. (Då visste vi inte att det var T-ALL, där det är sämre statistik.) Sen minns jag att jag sa typ att "Ja, de kan ju dö när som helst när de går över gatan, nu är oddsen lite sämre bara" och att de då tittade medlidande på mig. Jag frågade även om hon kunde dö när som helst och när de svarade nej på den frågan så kändes det som att det kunde varit värre.

De som har känt mig länge vet att jag brukade ha väldigt lätt att gråta. Jag grät typ varje dag. När det här hände hade jag till exempel nyss skämt ut mig genom att börja gråta på en lärarlyftet-lektion bara för att vi var tvungna att lämna in ett skriftligt arbete. Jag fick säga till klassen att de fick försöka vänja sig vid att ignorera mig, eftersom jag gråter mycket när jag sjunger och spelar också.

Men jag grät ingenting när vi fick beskedet, och jag har knappt gråtit sedan dess. Vi fick till och med frågan om vi jobbade inom sjukvården eftersom vi reagerade så lugnt. En annan konstig sak är att jag inte har haft svårt att sova en enda natt på grund av oro över sjukdomen. När det gäller jobbet kan jag däremot ofta vakna klockan fem på morgonen och börja älta någonting.

Jag tror att vi sov en natt på Västerås sjukhus, det jag minns därifrån var att alla var lite besvärade och obekväma och att sjuksköterskorna log mycket. Jag kommer ihåg leendena väldigt tydligt, det kändes absurt att de skulle le.

Nästa morgon åkte vi ambulans till Uppsala.

Detta om beskedet, kanske fortsätter jag att skriva om hur det var i Uppsala.