När Alice låg på intensiven del 1

När man behandlar leukemi så börjar man med ett antal väldigt starka mediciner som dödar alla cancerceller som går att upptäcka i blodet och ryggmärgsvätskan. Det tar några veckor och under den tiden har man väldigt dåligt immunförsvar.

Sjukdomen sitter ju tyvärr i de vita blodkropparna, vilka står för immunförsvaret. Jag kommer inte ihåg hur lågt de pressar ner dem, men det är inte mycket till immunförsvar kvar. Man kan bli sjuk av de bakterier som man normalt har på och i kroppen. Får man feber och förhöjt CRP måste de ta prover och försöka lista ut vilken bakterie som orsakat infektionen. Sen måste de sätta in rätt antibiotikum. Under tiden de väntar på proverna får de gissa och ge den typ av antibiotika de tror det ska vara. Tydligen kan man inte bara ge alla sorters antibiotika på samma gång, jag har frågat...

Som ni förstår så hände det Alice att hon hade förhöjt CRP. De gav henne ett brett antibiotikum och chansade på att det var något i luftvägarna. Efter ett tag blev hon dock så dålig i magen att de förstod att det var något där, men det var för sent att häva infektionen. Alice blev sämre och sämre, och till slut var hon helt apatisk. Bajset var som en svartgrön gegga och exakt samma gegga kom ut genom munnen. Jag kan känna lukten i näsan nu när jag skriver, inte så stark, utan som rutten spenat eller något liknande.

Sen minns jag att jag pratade med Fredrik Hedborg, och att han sa att det inte riktigt var mammas gata längre, utan han var osäker på hur det skulle gå. Nu var Alice i stort sett medvetslös och vi blev flyttade till intensiven.

Grönsaker!

Gud vad jag längtar efter den dag ungarna vill äta sådan här mat. Alternativt att jag ids laga två olika maträtter.

Våffeldagen

Mammas våffla.
Med wasabitångkaviar, och sen hällde jag på
furikake också så det blev sushismak.

Jacksons våffla.
Med sylt och spraygrädden som var kvar
efter gårdagens tårtning.

Rex har blivit firad!

Har just vaknat på soffan efter en liten lur. Man blir trött av att fira Rex i tre dagar, men kul och mysigt har det varit. Här får ni se lite bilder, det roligaste är tyvärr inte med för då fotade jag inte. Först var det själva födelsedagen då vi sjöng på morgonen.

Spelet Alias från föräldrarna och lego från syskonen

Sen på lördagen var det fika för släkten.

OMG, jag är åtta år!

Är det någon som vet hur man får marsipanlocket snyggt nedtill?
Nåja, i England har man band runt tårtorna.

Minimufins som alltid.

Det mest frugala fikabord jag bjudit på länge.
Men gästerna var nöjda. Druvor och physalis i skålen,
och köpekakor bakom blomman.

Och idag var det kalas med cirkustema. Jag var osäker på hur det skulle gå eftersom planen var att de själva skulle stå för showen. Men det var riktigt kul, så jag berättar lite ifall någon vill ha inspiration till ett kalas med många barn

Det var 27 gäster bjudna (klassen plus syskon) och 20 som kunde komma. De fick ett inbjudningskort med en biljett som man kunde klippa av och ta med. Efteråt såg jag ett tips att man kan perforera papperet med symaskin, det gör jag en annan gång.

Sen färglade jag alla, det tog ett bra tag.
Satt med det när jag besökte Rex på lektion.

När de kom hade vi en skylt så de skulle hitta samt för att bygga lite stämning.

Vi började med korv- och glasskiosk. Vi hade bara sådant som man kan hålla i handen så slapp vi duka och ha tallrikar. Sen förklarade jag upplägget, att de skulle träna in nummer och att vi skulle ha föreställning på slutet. 

Liten leopard köar för korv.

Rex öppnade presenterna och sen gick vi hem till oss för att träna. Där fanns också clownen Chrille som gjorde ballongdjur. Vi hade förberett med en fejk-skivstång för världens starkaste, utklädningskläder, bollar och parasoll. Jag hjälpte alla att få ihop något och valde låtar till alla nummer. Jag hade gjort en Spotifylista med bra cirkusmusik innan. Sen tillbaka till bystugan, popcornstrutar i kiosken och föreställning.

Liten clown köar för popcorn och festis.

Jag var cirkusdirektör och presenterade alla. Det blev succé, men om vi inte hade planerat lite i förväg hade det nog blivit för tramsigt. Nu blev det en bra blandning mellan lek och lite mera förberedda nummer. Det var en mimare, mycket clowner, trollkarlar, jonglörer och världens starkaste barn. Avslutningen var att lilla clownen tårtade stora clownen och att stora clownen tappade alla godispåsar i manegen och barnen fick hitta sin påse. Alla gick glada hem och Rex var nöjd.

Rex var trollkarl

Åh, fina bror!

På Rex åttaårsdag dök det upp ett litet och skramligt brev från Australien. Det var från min bror Samuel som har pluggat där i ett år ungefär.

Det innehöll ett rör med rosa gelebönor och en uppmaning att läsa brevet innan röret öppnas. Egentligen skulle jag vilja skriva av hela brevet här, för ett finare brev har jag aldrig läst. Men dels är det ju något mellan dem, och dels var det flera sidor långt. Men med Samuels tillåtelse ska jag referera det hela, ni kommer säkert att bli inspirerade.

Det började med att han berättade hur mycket han älskar och saknar Rex och att han tänker på honom varje dag. Om Rex behöver honom finns han alltid där för att prata. Sen peppade han honom lite försiktigt att plugga, eftersom jag har berättat att han tycker det är jobbigt.

Efter det kom en berättelse om hur Samuel hade varit ute på hike i Australiens vildmark och genom att ha ramlat utför en brant råkat stöta på en mystisk buske med bär. När han plockade dem stelnade de och fick en hård yta, och han plockade fickan full.

När han kom hem försökte han ta reda på vad det var för bär och efter mycket efterforskningar hittade han en gammal bok där det stod att detta var ett slags magiska bär som man förr brukade skicka till nära och kära som befann sig långt bort. Ytan stelnade för att de skulle klara långa transporter över haven. När man åt dem kände man kärleken från avsändaren. Man kan spara dem och ta ett bär när man till exempel känner sig ledsen.

Rex var helt tagen och satt med sitt lilla godisrör i ett fast grepp. "Den här ska jag spara" sa han till slut. "Ska du inte smaka ett?" tyckte jag. Han tog en. "Det smakar som godis!" Jag kunde inte låta bli att fråga om han trodde att det var godis eller bär. "Jag tror att det är bär."

Han blev verkligen glad och rörd över den här fina presenten, och jag känner mig jättestolt och tacksam över min fina bror, Samuel!

Humanistträff 2

När jag cyklade hem från det andra mötet med det som är tänkt att bli Humanisternas lokalavdelning här i Västerås kände jag mig väldigt glad och peppad. Vi var några fler än förra gången, tio stycken ungefär, och det var fortfarande inte fler än att man kunde ha ett samtal. Det var allt från en tjej på tjugo till ett par herrar på sjuttio plus. Formen var ganska lös fortfarande, vi presenterade oss och berättade varför vi gått med i Humanisterna. Några av oss hade även med böcker, artiklar och citat som hade inspirerat oss och som vi ville dela med oss av. Det visade sig vara en samling människor med många kvaliteter och kompetenser och det kändes som att det verkligen kan bli något av det här.

Även på ett personligt plan var det givande för mig. Jag kände att jag verkligen kunde vara mig själv och att jag fick diskutera saker som intresserar mig, men kanske inte så många av dem jag känner. Jag brukar också ha en tendens att dominera samtal och brukar få sitta och räkna till tio tyst för mig själv mellan varven för att andra ska hinna säga något. Efteråt brukar jag ofta känna mig missnöjd med mig själv. Men i detta sammanhang behövde jag inte anstränga mig, det fanns andra som tog plats och dessutom var jag intresserad av vad de hade att säga.

Slutligen så fick jag en välbehövlig egoboost angående den åldersnoja som jag har haft på sista tiden, och som några av er är alltför välinformerade om. Någon undrade hur gammal jag var egentligen, eftersom jag hade hunnit få tre barn. Det måste betyda att jag ser ung och fräsch ut, eftersom det inte är ett dugg konstigt att en kärring som närmar sig 40 har tre barn.

Så nu kan ni glädjas med mig för det känns som om mitt liv som mig själv börjar ta form igen.

Låga trombocyter idag

Idag var Alice för trött för att gå till dagis. Det grämde mig eftersom jag hade en lång lista på saker jag behövde göra. (Fattar inte hur ni har tid att jobba!) Jackson fick också vara hemma. Efter ett tag lade jag märke till att Alice hade ett nytt blåmärke varje gång jag tittade på henne, och till slut var hela benen fulla med svarta, blå och lila blåmärken i olika storlekar. Det betyder att hon har för lite trombocyter i blodet vilket gör att det inte koagulerar som det ska. Då kan även de andra värdena vara låga, och jag ville inte riskera att vi får åka in till sjukhuset i helgen då vi ska fira Rex i dagarna tre. Så vi åkte in för att kolla blodvärdena.

Hon fick ett stick i fingret och det visade sig att trombocyterna var låga, medan de andra värdena var bra. Hon behövde ingen transfusion men vi får ta några dagars paus med medicinen. Då är det bara att hoppas att de vita blodkropparna inte skjuter i höjden, det är i dem sjukdomen sitter.

En mycket glad nyhet för oss är att vi äntligen slipper den karantän vi varit i sedan Alice drog på sig en multiresistent bakterie i Uppsala för över ett år sedan. Det innebär att vi får vara på lekterapin, så vi var där i ett par timmar. Jag låg mest i vattensängen i vilrummet och läste. Det är verkligen jättefint på lekterapin och det finns massor med kul att göra för barmen. Här ser ni vilrummet och sandlådan.

Möte med vänsterns pedagogiska nätverk

Idag var jag på den andra träffen med vänsterns pedagogiska nätverk. Det var jag, en som jobbar på centrum för tvåspråkighet, en lärare på ett fristående gymnasium, en som jobbar med barn med språkstörning, en IDA-medarbetare som även är fritidspolitiker och Vasiliki Tsouplaki. Dagens tema var "En skola för alla".

Vi var rörande överens om att det fria skolvalet var en mycket dålig idé, men det verkar inte som det är någon som tycker att det är realistiskt att backa hela vägen tillbaka. Det är vinsterna som man vill begränsa, men konstigt nog är de flesta socialdemokrater för vinster i friskolorna, så det ser mörkt ut. Dock hoppas man kunna få igenom ett veto för kommunen vid nyetablering av friskolor.

Jag blir faktiskt rädd när jag tänker på friskolereformen. Både för att jag undrar vilket samhälle vi får när det inte finns ett enda ställe där alla människor möts och för att den över huvud taget gick att driva igenom. Var politikerna extremt dumma, eller oärliga när de menade att skolvalet skulle minska segregationen? Struntade de i att ha en plan för hur man skulle göra med de förortsskolor som ingen vill gå i, eller trodde de på allvar att vi skulle kunna attrahera villabarn? Fattade de inte att folk skulle använda valet till att välja bort vissa sorters skolkamrater till sina barn eller brydde de sig inte?

Apropå det så är det sorgligt hur det har blivit hos oss på Vallbyskolan, många av de mest studiemotiverade har slutat. Nu har det blivit så att norra Vallby har väldigt fullt i sina lokaler medan vi har lokaler över. (Vilket i och för sig även beror på att de bygger mycket på norra sidan.) Det har gett konsekvensen att de har både idrott, slöjd, och snart även musik hos oss med våra lärare. Från och med i höst ska de även ha en del av de "vanliga" lektionerna i ett av våra klassrum.

Vasiliki berättade att i Stockholm har de på sina ställen lagt ner skolorna i de mindre populära områdena. Kanske är det framtiden för oss, fast då tycker jag att man skulle slå ihop skolorna i stället.

Vi diskuterade också om man kan flytta de särskilda undervisningsgrupper som nu ligger isolerade till skolorna och därmed kunna dra nytta av kompetensen som de lärarna har. De är tydligen väldigt dyra. Vet inte om vi egentligen kom fram till något, förutom att man gärna har de lärarna som kollegor. Men jag hoppas att de kände att de fick lite input.

Jag tyckte att detta var väldigt kul och givande, man får prata om frågor man är intresserad av plus att man får lite insyn i vad politikerna håller på med. Vi vill bli fler, så om dina åsikter lutar till vänster och du tycker att detta lät intressant, tycker jag att du ska gå med!

Provsminkning

Inför Rex cirkuskalas på söndag!

Cyklat som en dåre

Efter att ha haft barnen hemma några dagar igen, Jackson hade lite feber, gladde jag mig i morse över att få en dag för mig själv. När jag har haft dem hemma ett tag så brukar jag bara sitta och vila och samla tankarna första dagen de är på dagis. Men när jag klev in genom dörren idag efter lämningen så kände jag att NEJ, det är inte skönt att komma hem och vila idag. Jag vill åka och träna.

Så jag började kolla på datorn, Rocklunda är ju närmast så jag kollade in Friskis och Apalby. Det verkade som Apalby hade bäst pass under dagtid, så jag ringde och bokade in mig klockan tolv. Tyvärr ett spinningpass, jag hade föredragit något mer dansaktigt. Kom i god tid, sa människan, så du hinner ställa in cykeln och så. Visst visst, det är två timmar kvar, inga problem.

Vad jag sysslade med minns jag inte riktigt, men naturligtvis var klockan plötsligt halv tolv. Då borde jag kanske åka. Det tar en halvtimma att cykla till stan och det är väl ungefär halvvägs, så det blir lagom. Ska bara packa ner skor... och ett hänglås... telefonen... och lurar vill jag också ha... Klockan närmar sig väl tjugo i när jag kommer iväg. När jag cyklar förbi Rönnby så blir jag lite arg på mig själv. Detta är ungefär uppläxningen jag ger mig:

-Du vet att det inte tar en halvtimma till stan, utan mer typ 35 minuter?
-Jo, det är sant.
-Och du vet att Apalby inte ligger halvvägs, utan mera trekvarts väg till stan?
-Jo, ja det vet jag ju.
-Och du vet att om man ska åka halv så måste man packa innan?
-Ja.
-Och du är medveten om att detta är ett spinningpass och du har inte tränat på två år?
-Stämmer, stämmer.
-Ja, men nu får du i alla fall trampa på ditt pucko, så du inte kommer för sent i alla fall!

Så jag kom fram väldigt trött och andfådd och sprang upp till spinningsalen, kände mig lite mer som efter än innan ett spinningpass. Men som tur är så kan man ju fuska med motståndet så jag trampade mig igenom passet och det var riktigt kul. Så jag köpte ett dagkort, 400 spänn för tre månader, då kan jag gå på yoga och styrka också. Hem kom jag också och jag känner mig riktigt pigg och stark.

Så nu blir det väl att jag går på några pass innan jag plötsligt tänker: Men här kan man väl inte sitta och trampa som en jävla idiot, nu måste jag... vad det nu blir. Jag har lärt mig av livet att det inte är någon idé att göra några planer för det här med träning (eller kost för den delen), jag får gå efter mina nycker, det verkar funka bäst.

På soffan hos Soffan

Idag skulle jag till min kompis Sofia och min förhoppning var att få ligga under en filt och dricka te och älta mina bekymmer. Så blev det också, plus att vi såg Anna Karenina. Jag försökte läsa boken förut, men den var rätt tråkig och dessutom stod slutet i förordet. Nu fick jag i alla fall se hela storyn, men filmen var också lite tråkig. Sen cyklade jag hem.

PS, hon kallas inte för Soffan, jag bara låtsades det för komisk effekt.

Lektion med klass fem

Nu har jag börjat undervisa klass fem, och idag har vi jobbat med rytm, som ju är mitt roligaste. Här ser ni rytmerna som barnen gjorde förra veckan, och de uråldriga skolplancherna som är riktigt roliga att använda.

När jag skulle meddela folk

Man var ju nu tvungen att meddela folk vad som hade hänt. Jag ringde några personer. Kommer inte ihåg samtalen med familjen, men jag kommer ihåg att jag var i någon sorts euforiskt tillstånd som jag kan vara i ibland när det händer hemska saker. Då är det som att jag är glad till humöret och tycker att det är spännande på något vis fast jag med tankarna tänker att det är hemskt. Sen kommer jag ihåg att jag snabbt insåg att jag inte orkade gråta och förfasa mig ihop med alla som jag pratade med, så jag sa till folk att de fick prata med varandra om de ville visa några känslor. Jag ringde min kollega Matilda och hon hjälpte mig att meddela jobbet.

De hade en liten skrubb med en dator för föräldrar (stor fördel framför Västerås) och där kunde jag skicka ut ett meddelande på Facebook. Kommer inte ihåg hur jag formulerade mig, men jag minns att jag skrev att vi ville bli behandlade normalt. Då var jag väldigt tacksam för Facebook eftersom man var isolerad på avdelningen i en annan stad. Så jag satt rätt mycket i den skrubben och jag fick väldigt många fina svar, det underlättade och fick världen att kännas lite mindre grym.

Återigen noterar jag att jag minns precis hur den lilla skrubben såg ut, och bokhyllan som stod utanför, men jag har inget minne av till exempel när jag berättade för mamma. Undrar om de minnena finns kvar i någon låst låda i det undermedvetna.

När vi kom till Akademiska

Vi anlände alltså i ambulans till Uppsala Akademiska sjukhus där de har en speciell barncanceravdelning, även kallad Bonken (Barnonkologen). Det som var mest slående var attityden hos personalen. I Västerås var personalen också lite uppskärrad. Det kommer in ungefär sex barn med cancer om året, och det är inte alltid samma personal, så de ger väl cancerbesked ungefär tre gånger om året. Men i Uppsala var den första som mötte oss en skön snubbe med rastahår som hette Samuel. Han jobbade ju bara med barncancer så han bemötte oss helt normalt och det var skönt efter de käcka typerna vi hade träffat hittills. Vi fick ett rum och sen hände det väl inte så mycket mer den dagen. Kanske träffade vi någon läkare, den jag mest kommer ihåg var en som hette Fredrik Hedborg som jag liksom blev präglad på som den som skulle rädda livet på mitt barn. Jag känner fortfarande en stor tacksamhet och typ idoldyrkan för just honom, vet inte om det är adekvat. Det är väl ett teamwork alltihop, och dessutom så följer de ju ett behandlingsschema som visar exakt hur de ska göra.

Så här kan ett behandlingsschema se ut. Det här är
inte det första, det har jag inte kvar.

Som ni ser så är det medicin på alla sätt man kan tänka sig. Intravenöst, i tablettform, via spruta in i ryggmärgen och spruta i muskeln.

Nej, usch, nu räcker det med det här, nu går jag och äter pizza.

Lumbal punktion

Idag var det dags för spruta i ryggraden, det gör vi var åttonde vecka. Den här gången var nog den mest smärtfria någonsin. Det värsta brukar vara att ta bort tejpen som Port a cath-nålen har suttit fast med, men det gjorde vi själva med hjälp av nån bra lila spray som de har börjat med, så det gick bra.

Sätta fast port a cathen gick bra som vanligt.
På magen sitter knappen där sondmat och
medicin sprutas in rakt i magsäcken.

Insomningen gick också bra. Det kan vara lite läskigt
 just när hon börjar känna sig snurrig.

Sen ville hon ha napp, men det hade vi inte med oss.
Då fick hon den här specialnappen som man kunde se in i.

När hon vaknade ville hon genast till kiosken och välja en glass som hon brukar få när hon har varit fastande. Sen åkte vi hem och nu mår hon prima.

På Akademiska sjukhuset

Minnena från Akademiska sjukhuset i Uppsala är lite huller om buller och det är nog ingen idé att försöka få någon kronologi i det hela. Så jag tänkte lista de starkaste minnena här och sen ta ett inlägg för varje. Ingen inbördes ordning alltså:

När vi kom dit

Kvinnan som hade förlorat två barn och var på väg att förlora sitt tredje, och andra föräldrar

När Alice låg på intensiven och de inte var säkra på att hon skulle överleva

När jag skulle meddela folk

När vi hade ett litet kalas

Lekterapin och pysselstunden

Hur själva avdelningen såg ut

När jag spelade gitarr

Olika personal

Behandlingsscemat

Kostnojan

När jag var med Karna på stan

Nu kommer jag inte på mer, men man kan notera att det inte handlar så mycket om Alice och hur hon mår och reagerar. Jag var nog ganska känslomässigt avstängd eftersom det var för hemskt och man var i någon slags chock. Jag vet att vi förstås var helt fokuserade på henne, men de tydligast minnena är typ föremål och små scenarier av typ hur någon bäddar sängen. Intressant det där med det mänskliga psyket. Får se om det kommer fram fler minnen nu när jag håller på och skriver om det.

Tom Tits-besök och utekväll

Igår morse ringde det när jag låg och sov. Det var Lina som undrade hur långt vi hade kommit på vägen till Södertälje. Vi hällde i barnen varsitt glas yoghurt och hoppade in i bilen. Frukost blev det på McDonald's och vi lyckades komma till Tom Tits till tolv. Där åt vi lunch och sprang runt.

Här är lite bilder från det:

Jag var tvungen att betala Alice för att ställa upp på denna bild
av henne hållandes tvillingfoster tillsammans med sin bror.
 Men jag prutade ner det från 100 kr till 16.

Kul att träffa Lina och Micke!
Och även Anders som inte är med på denna bild.

Hjälp, hon drunknar!

Jag och Alice framför en spejsig vägg.

 Under dagen fick jag ett sms av en kollega som undrade om jag ville följa med och titta på hennes bror som skulle spela med sitt coverband Skream på Harrys. Jag gillar ju att dansa, men jag var inte säker på att jag skulle palla efter att ha övningskört fram och tillbaks till Södertälje. Men när jag kom hem så var jag fortfarande pigg pga försovningen, så jag cyklade hem till henne efter halva melodifestivalen. Det var jättemysigt med lite hederligt tjejsnack och vindrickande. Jag är glad för att jag har börjat umgås med henne efter att ha känt henne via jobbet ett tag. Hon är min handledare, så jag har inte föreslagit något trots att jag tycker att vi har klickat. Det hade varit lite som att fråga sin terapeut om man ska gå och fika. Det är ju liksom hennes jobb att vara snäll mot mig.

Vid elva gick vi ut, och det var riktigt kul även om Harrys kanske inte är mitt rätta element. Brorsan och den andra sångaren hade imponerande scenpersonligheter och det var dansvänligt. Vid ett cyklade jag hem.

Idag är jag väldigt, väldigt trött. Men låt inte det avskräcka er från att ta med mig ut, jag ska nog vänja mig.

Vårkänslor

Nu vill jag verkligen att det ska vara vår! Därför beter jag mig som det är det också. Jag halkar runt här i Åkesta i mina foppatofflor, och nu målade jag tånaglarna också. De syns inte, men de finns därinne i strumporna som små blomsterknoppar och väntar på att få kika fram.

På besök i skolan

I dag var jag med Rex i skolan hela dagen. Det var första gången jag var med i skolan, och det är inte mycket att säga om det, förutom att jag hade en bra magkänsla när vi gick därifrån. Stolt över min son som är både snäll och duktig och trygg med att jag lämnar honom i en bra miljö.

Ett specialomnämnande ska dock fritidspedagogen få för det lilla tal hon höll innan barnen gick hem. Det hade varit lite bråk i kapprummet och när hon pratade om det la hon tonvikten på att alla barn har rätt att bestämma över sin kropp och vem som ska röra den. Det brukar jag också göra, och jag uppmanar alla att formulera sig så när man pratar om fysiska konflikter. Alltså i stället för att säga att man inte får slåss, tjata om rätten till sin egen kropp.

Vi delade också ut inbjudningar till Rex cirkuskalas som hela klassen är bjuden på. Det blev stor entusiasm och alla började prata om vad de ska vara utklädda till. Jag ska prova ett nytt koncept, och det kan nog bli riktigt kul. Blir det bra berättar jag, annars får det falla i glömska.

Älgkadaver

Alice och jag var på en promenad i dag och gick fram till en bondgård för att kolla efter djur. Vi såg några tjurar, men framför allt ett äckligt kadaver av en älg som de hade styckat på ladugårdsbacken. Tänkte att ni ville se det.

Alice såg ett horn som stack upp.
Det visade sig vara ett helt huvud utan öron och ögon.

                                       

Scene of the crime.

Man ser en klöv sticka fram.

OMG, jag älskar Sean Banans nya skiva!

Barnen sprang och hämtade bananer och
dansar här till Svenska bananmaffian.

Jag fick ett mail från Spotify som meddelade att Copacabanana med Sean Banan nu finns tillgänglig. Det blev disco här hemma och jag måste säga att det fanns några riktiga hits där. Favoriterna hittills är Svenska bananmaffian och Cirkus banan. Var snälla och fråga inte hur jag kan älska Sean Banan som gör snusklåtar för barn och dessutom med hjälp av Mårten Andersson (se tidigare inlägg). Men så är det i alla fall.

Att få cancerbeskedet, del 2

Det kändes som att det var det värsta som han kunde ha sagt. Man fattar att det antagligen handlar om liv eller död, men man vet fortfarande inte hur dödligt. Min första impuls var att ringa Karna och be henne att komma. Men jag fick inte tag på henne. Jag började fundera på vem jag då skulle ringa, jag kunde ju inte vara ensam. Men då insåg jag att jo, jag måste vara ensam. Jag har något fruktansvärt framför mig och det är bara att inse att jag är tvungen att klara av det.

Farsan skjutsade mig till sjukhuset och tog med sig pojkarna hem. Jag kommer inte ihåg hur jag hittade rätt på avdelningen och rummet, nästa minne är hur jag ser Alice och Chrille sitta och se molokna ut på en säng. "Vet du vad det är" frågade jag direkt och Chrille nickade. Sen kom det in ett par läkare och säger något i stil med "Tyvärr måste vi berätta att Alice har fått leukemi" Min reaktion var ungefär "Ok, nu vet jag, då kör vi." Det jag minns mer från det samtalet var att de sa att det ändå var positivt att oddsen är såpass bra, nio av tio överlever. (Då visste vi inte att det var T-ALL, där det är sämre statistik.) Sen minns jag att jag sa typ att "Ja, de kan ju dö när som helst när de går över gatan, nu är oddsen lite sämre bara" och att de då tittade medlidande på mig. Jag frågade även om hon kunde dö när som helst och när de svarade nej på den frågan så kändes det som att det kunde varit värre.

De som har känt mig länge vet att jag brukade ha väldigt lätt att gråta. Jag grät typ varje dag. När det här hände hade jag till exempel nyss skämt ut mig genom att börja gråta på en lärarlyftet-lektion bara för att vi var tvungna att lämna in ett skriftligt arbete. Jag fick säga till klassen att de fick försöka vänja sig vid att ignorera mig, eftersom jag gråter mycket när jag sjunger och spelar också.

Men jag grät ingenting när vi fick beskedet, och jag har knappt gråtit sedan dess. Vi fick till och med frågan om vi jobbade inom sjukvården eftersom vi reagerade så lugnt. En annan konstig sak är att jag inte har haft svårt att sova en enda natt på grund av oro över sjukdomen. När det gäller jobbet kan jag däremot ofta vakna klockan fem på morgonen och börja älta någonting.

Jag tror att vi sov en natt på Västerås sjukhus, det jag minns därifrån var att alla var lite besvärade och obekväma och att sjuksköterskorna log mycket. Jag kommer ihåg leendena väldigt tydligt, det kändes absurt att de skulle le.

Nästa morgon åkte vi ambulans till Uppsala.

Detta om beskedet, kanske fortsätter jag att skriva om hur det var i Uppsala.

Barn i vassen

Vi kom ut lite i alla fall trots att alla utom jag har haft vinterkräksjukan. Lite surt eftersom vi har varit hemma i nästan tre veckor för att inte få den, men ok ändå eftersom Alice har medicinpaus just nu. Hon märkte inte ens att hon hade den, vaknade bara på natten och spydde. Sen sa hon "Jag kan inte sova utan gräs" och somnade om.

 

 

Bort med Family Guy på eftermiddagen (ny version)

Jag råkade deleta ett gammalt inlägg som handlade om hur olämpligt jag anser att det är att visa Family guy klockan 15.30. Orkar inte skriva det igen, men det gick ut på att jag känner avsky inför dessa två personer:

                    

Detta pga att de gjort till sin livsuppgift att det ska bli OK att skämta på bekostnad av utsatta människor. Och som många av er vet så ser jag rött när jag hör ett oreflekterat slentrianmässigt pedofilskämt eftersom jag anser att det hjälper till att normalisera övergrepp på barn. Och så deras självgoda flin på det.
Sen var det också en kopia på ett brev som jag skrev till Tv6. Jag fick ett trevligt svar och de skulle ta upp detta på ett möte, men så säger de kanske till alla. Här är brevet:

Hej!

De senaste dagarnas buzz runt Seth McFairlane, skaparen av Family Guy, har fått mig att ta tag att kontakta er på Tv6 om något jag tänkt på länge. Som ni kanske hört så handlade det om att han vid en gala drog en radda skämt om pedofili och våldtäkt som många upprördes över. Till exempel så handlade ett skämt om att Morgan Freeman skulle ha haft ihop det med en nioårig huvudrollsinnehavare. Flickan hörde naturligtvis "skämtet".
Jag tycker att den attityd han visade där även visar sig i hans serie Family Guy som ni visar både på kvällstid och eftermiddagstid. Han är totalt obrydd över hur barn och ungdomar mår av att se hans serie. Ett vuxenprogram tycker jag kan handla om dessa ämnen, det står varje person fritt att titta. Men jag tycker att det är hänsynslöst mot barn att visa den om den är tecknad och man lägger den vid en tid då många barn har kommit hem från skolan medan föräldrarna fortfarande är på jobbet.
För att ta ett par exempel så finns det en karaktär vars främsta egenskap är att han är pedofil. Många skämt går ut på att han försöker locka med sig barn till sin källare eller dylikt. Han framställs som en harmlös och rolig person, lite av en skön gammal geezer. Hur uppfattas detta av barn som är utsatta för övergrepp? Andra skämt kan till exempel vara att en man kirurgiskt förstorat sin penis och att han knullar ihjäl en kvinna. Eller för all del andra teman som kan vara smärtsamma för barn, Brian åker för att träffa sin mamma, men hon visar sig vara död och har även blivit uppstoppad.
Själv kan jag ha rätt sjuk humor, men barn har inte det. Jag vill inte att mina barn ska sitta och se sådant här utan att ha någon att prata med, och kanske bli ledsna eller illa berörda när de är ensamma hemma. Eller värre, att serien på något sätt hjälper till att forma deras världsbild. Jag kommer inte att ha Tv6 kvar när det blir dags för dem att gå hem själva efter skolan, om Family Guy finns kvar.
Jag hoppas att ni av omsorg om de barn vars föräldrar inte har koll på detta program, väljer att ta bort sändningarna på eftermiddagstid.

Med vänlig hälsning, Anna Lundin

Att få cancerbeskedet, del 1

På senaste tiden har jag gått och tänkt en del på hur det var att få veta att Alice fått cancer. Av någon anledning känns det viktigt att gå igenom händelseförloppet för mig själv. Antagligen beror det på att det är dags att bearbeta och normalisera minnena av chocken nu när det hela blivit vardag. Det är typiska chockminnen där jag ser vissa detaljer väldigt tydligt och resten är blankt eller som ett kaos.

Det började på vad jag minns som den sista lyckliga dagen. Karna och KB hade gift sig i USA och hade kommit hit för att ha en extra bröllopsfest. Det var jättefint och roligt och på slutet lekte barnen med några bollar som Pauline hade med sig. Alla sprang omkring och busade och skrattade. Alice var också glad och lekte med de andra, men hon sprang inte. Vi hade under den senaste tiden noterat att hon inte ville röra sig så mycket, men tänkt att det berodde på att hon är bekväm av sig. Men nu sa vi till varandra att hon skulle ha sprungit om hon hade kunnat. För första gången kände jag kylan i magen och tänkte tanken: Det kan vara något allvarligt. Nu vet jag att det var den abnorma mängden vita blodkroppar i hennes benmärg som skapande ett tryck inuti skelettet.

Nästa dag åkte Chrille med henne till vårdcentralen. Läkaren trodde inte att det var något, men ville ta ett blodprov för att se om det kunde vara benhinneinflammation. Jag kommer inte ihåg turerna, men av någon anledning stack de flera gånger och Alice vägrade att gå med på ett till stick. Hur vi än försökte så lyckades de inte få det blod som de behövde. De meddelade att vi fick lov att åka in till sjukhuset för att bli stuckna av experterna på lab. Vi tittade på varandra och tvekade. Det var ju säkert ingenting, skulle vi strunta i det hela? Men vi bestämde oss för att det var viktigt att inte låta Alice vinna, det kunde ju hända att hon måste ta fler stick i framtiden som hon inte får vägra. Där hade vi rätt, minst ett par hundra stick har det blivit.

Så Chrille åkte upp med henne och de fick sitt blodprov. Sen kom den andra händelsen som gav en dålig magkänsla, de hörde av sig ovanligt fort. Vi fick veta att provet hade visat något som de ville titta mer på, kunde vi komma med henne på en gång? Chrille fick åka från jobbet och ta henne till sjukhuset medan jag var hemma med de andra. Jag kände mig orolig, men fortfarande inte extremt mycket eftersom det ju handlade om att hon hade ont i benen. Kanske att det gick ovanligt fort eftersom hon är så liten och de inte vill att hon ska lida i onödan? Vad kan det ens finnas för allvarlig sjukdom som ger ont i benen, tänkte jag.

Sen kom Samtalet. Det som gjorde att skräcken grep tag, jag blev kall, magen blev till en isklump och så vidare. Det var en läkare på barnkliniken som ville att jag skulle komma på en gång. Han hade något att säga, men han ville inte ta det på telefon. Sjukhuset kunde betala taxi. Och det var nog bäst att jag skaffade barnvakt till de andra över natten.

Fortsättning följer.