Försvunna barn

Igår hade radion en nyhet som anknyter till det missförhållande i samhället som upptar mina tankar mest. Nämligen barn som utsätts för övergrepp, och främst de som inte blir trodda eftersom deras historia verkar osannolik. Nyheten handlade om att 800 ensamkommande flyktingbarn har försvunnit de senaste tre åren, och att polisen bara letar efter dem som ska utvisas. Detta innebär alltså att barn som ännu inte fått besked om uppehållstillstånd försvinner från flyktingförläggningar och familjehem. Man  fick ta del av en berättelse från en familjehemspappa som var förtvivlad över att polisen inte letade efter en försvunnen flicka.

En annan incident som jag sett nämnas i sådana här sammanhang är den trettonåriga ryska flickan som rymde från en skåpbil efter att ha varit fången tillsammans med en yngre flicka. Hur många är det som inte lyckas fly kan man undra. Jag får en hemsk känsla av att det bara är att åka och hämta barn om man vill ha.

Jag har ett starkt minne från när jag var liten som jag tror till viss del lligger bakom mitt intresse för de här frågorna. När jag var hos morfar och Winnie i Värnamo på somrarna brukade jag läsa Winnies veckotidningar. Där fanns i varje nummer ett kriminalfall, och en vecka handlade det om ett barn som berättade om att hon bevittnat någon sorts ritual där man hade offrat ett spädbarn. Hon kunde beskriva var det ägt rum, och historien stämde på flera sätt med verkligheten, men polisen kunde inte hitta bevis. Undersökningen lades ner, främst av orsaken att inget spädbarn anmälts försvunnet. 

Då minns jag hur jag chockat tänkte, hur kan vuxna vara så dumma? Det är väl inte omöjligt att föda ett barn utan att tala om det för någon? Om vuxna inte ens fattar en sådan sak så går inte vi barn särskilt säkra, tänkte jag.

Och det är än i dag min uppfattning, de övergrepp och missförhållanden som är för extrema vill vi inte tro på. De flesta tänker väl inte så mycket på det heller, men jag tänker mycket på dessa barn.