Ett nytt litet liv

Jag var ju och sov över hos en kompis förra helgen eftersom hon är ensamstående med en tvååring och skulle föda sitt andra barn. Dessutom hade hon mycket smärtor i ryggen och var orolig eftersom den förra förlossningen var snabb och dramatisk. Det har verkat som att förlossningen var på gång med en del förvärkar i ett par veckor, men det blev ingenting förra helgen. Denna helg hade hon andra vänner på plats, och eftersom jag har möjlighet att vara ledig på vardagar så bestämde vi att jag skulle sova där från söndag till måndag. Om ingenting hände kunde jag åka hem på måndag och hämta barnen vid tre som vanligt och en annan vän skulle komma på kvällen.

På måndag morgon blev jag väckt klockan sex och fick veta att det antagligen skulle bli förlossning under dagen. Detta tog jag med en nypa salt eftersom det hade låtit ungefär så ett par veckor men jag ringde och fixade med hämtning av mina barn. Men när vi kom in till sjukhuset fick vi bekräftat att det var dags. Det var en otroligt skön stämning där, med lugna och trygga barnmorskor och den blivande mamman var också väldigt lugn och harmonisk. Så vi bara hängde där, åt lite mat och gick runt på avdelningen. Jag kände mig helt trygg med att jag inte skulle flippa ut om det hände något eftersom ingenting skulle kunna vara värre än vad jag har gått igenom med Alice. På så sätt kanske det kan vara en fördel att ha någon med som inte är så jättenära och känslomässigt involverad. Men som tur är så kom en gammal vän till henne också dit, det kändes bra att hon hade någon med som hon kände väl, och jag sa att hon absolut inte får känna att hon måste låta mig vara med utan att hon måste känna efter vad som känns bäst för henne. Men jag blev så klart glad när hon tyckte att vi båda skulle vara kvar.

Så det blev en del tjejsnack, värkarna var fortfarande inte så smärtsamma så vi hade riktigt trevligt. Det var inte alls dumt att vara två, jag tycker lite synd om papporna som ofta är ensamma och dessutom inte har fött barn själva. Vi kunde ju prata om våra erfarenheter och visste hur det kändes för henne, och dessutom diskutera sinsemellan vad vi skulle göra. Vi bestämde att hon var ansvarig för att hålla handen och ha fokus på mamman medan jag fotade, filmade och hämtade saker.

Till sist var det igång på riktigt, och man kan inte tänka sig en bättre förlossning. Jag går inte in på detaljer, men det gick helt på räls och jag satt bara med ett stort flin i ansiktet hela tiden. Visst vet man hur fruktansvärt ont det gör, men jag hade ändå en känsla av att allt är som det ska, och att hon gör ett otroligt jobb och det var mer som att heja på en maratonlöpare än att sitta och lida med någon som har ont. Jag blev helt förvånad när bäbisen helt plötsligt bara kom ut, och då blev jag rörd och fällde en liten tår.

Först låg hon mest och dreglade på mammans bröst medan ögonen for åt alla håll, men det var helt otroligt hur snabbt hon fick koll på läget. När hon ätit lite lyfte barnmorskan upp henne, och hon tittade från den ena till den andra när vi pratade. Jag fick hålla henne i famnen en stund, och sedan var det dags för mig att åka hem, tacksam och glad över att ha fått dela den här fina stunden med min vän.