Jag ska köra räserbil!

Idag när jag stod och lagade mat ringde telefonen. Det var Els-Marie, min körlärare, vad ville hon? Först tänkte jag en sekund att det blivit något fel, att hon tänkte ta tillbaks körkortet. Sen tänkte jag att hon ville sälja på mig MC-kort eller tungt släp eller något.

Men jag hade vunnit en tävling som jag inte ens visste att jag hade varit med i, de hade tydligen lottat bland alla som tagit körkort, och jag har vunnit att få åka till Stockholm och köra Ferrari eller Lamborghini! 

Min första impuls var att tacka nej eftersom jag ju ogillar hela grejen med bensinslukare och att köra bil för nöjes skull. Först fattade jag liksom inte att det kunde vara ett pris att köra en bil av ett visst märke, och sen tänkte jag att någon annan kanske hade detta som sin stora dröm. Men sen kom jag på att jag antagligen kommer att tycka att det är skitkul och att jag dessutom får göra en liten roadtrip med Els-Marie. Så den fjärde augusti kan ni äta mitt damm. 

Idag var det jag som blev stucken

Nu sitter jag i soffan och tycker lite synd om mig själv. Jag var på vårdcentralen eftersom jag har tappat känseln i en del av foten. Jag tror inte att det är något eftersom jag mår bra i övrigt, men allt eftersom besöket fortskred kände jag mig mer och mer ledsen. Läkaren ville att jag skulle ta ett blodprov för säkerhets skull, och när jag satt i stolen började tårarna att rinna. 

Jag insåg att jag inte varit på Vallby vårdcentral sen vi var på det första besöket med Alice, och då var det också samma procedur med läkarbesök och att inte tro att det är något och ändå ta blodprov. Så ledsenheten smög sig på och nu tänker jag bara sitta i soffan under en filt och känna mig ledsen. Det är skönt att jag har den möjligheten och inte måste trycka undan känslan och skynda mig till nästa punkt på programmet.

Min förlorade kreativitet

Ungarna skulle sitta och titta på TV eller spela elektroniska spel dygnet runt om de fick. Tror rekordet är sex timmar i streck, utan att ha ätit något på hela dagen dessutom. Och när de inte tittar går de ofta och väntar på att det ska bli dags. Jag undrar vad det gör med deras kreativitet och försöker se till att de inte blir helt hjärndöda, just nu har vi skärmdagar och dagar med helt skärmförbud.

Härom dagen var det skärmfritt och Rex satt och klagade på att han inte hade något att göra. Jag tog då fram min gamla elevkalender för att visa ett exempel på vad jag har gjort när jag inte haft något att göra. Det var i och för sig i gymnasiet, men ändå. Det var Lina som började att dekorera alla reklamsidor i sin kalender med teckningar och kollage och jag gjorde också det under några år.

Älskade Rick Mayall då och gör det än.

Det är tydligt att när jag inte haft tillgång till TV hela tiden så har jag till slut hittat på något annat att göra. Fast TV:n är naturligtvis inte den största boven, utan jobbet. Jag kommer ihåg att jag tänkte att lärarjobbet skulle vara roligt eftersom jag gillar att vara kreativ och göra saker lite extra fina och roliga. HA HA HA, tji fick jag och ni fattar antagligen varför. Nu för tiden blir det inte mycket kreativt jag gör, vilar mest och glor på TV när jag är ledig. Barnen tar ju mycket tid också. Fast nu när livsandarna börjar återvända så bloggar jag till exempel, och det är ju lite kreativt. Får se hur det blir med det när jag börjar jobba igen. Här är i alla fall lite exempel på hur det såg ut i kalendern, det var mest kollage med saker jag gillade:

Här kan man snacka om att ha tid över,
jag ritade en figur och gjorde en massa streck runt.

Gjorde lite hyllningssidor åt mina vänner.

Henrik, om du ser detta: SKAFFA FACEBOOK!

Festivalfoton kändes viktiga.

Emilia hade lekt med fingerfärg.

Alex ser en groda mitt i vintern.

Let's call a räfsa a räfsa.

Ok, detta är en kratta:

Och detta är en räfsa:

Nu vill jag inte ha fler frågor om jag har en "hård kratta" eller liknande. Capiche?

Ps, det var enerverande för mig att bildgoogla kratta och räfsa. Vad fan är problemet?

Jag beställde nya kompisar av universum...

...och detta är vad jag fick:

Nej, Björn och Jakob, jag bara skojade. Inte kan man beställa saker av universum heller! Men jag måste ändå säga att jag gav mig ut i föreningslivet med förhoppningen att träffa nya människor som tänker lite som jag och som gillar att diskutera och vill vara aktiva och göra saker, och det var också vad som hände. Jag har träffat en massa intressanta och roliga människor på sista tiden genom Vänsterpartiet och Humanisterna. Det som är speciellt med Jakob (tv) och Björn (th) är att jag stött ihop med dem i båda sammanhangen. Vi är inte så himla många som träffas i Humanisterna, ett tiotal, och det var rätt förvånande att fyra av oss även deltog i Vänsterpartiets första maj-tåg. (Även Björns fru Anna som jag inte har på bild här var med.)

Så i onsdags var jag på möte med Humanisterna där jag träffade både Jakob och Björn, sen träffade jag Jakob på bokcirkel på söndagen och Björn i kväll på en cafékväll med Rossanna Dinamarca ordnad av Vänsterns pedagogiska nätverk. (Dit Jakob även tänkt komma.) Det var ju lite lustigt. (Trogna läsare kanske minns min chock och förvåning när jag efter att typ inte gått utanför dörren på åtta år bestämmer mig att göra två saker och Jakob dyker upp på båda. Fast då hette han inte Jakob utan "en ung man".) Jag är glad att jag haft sådan tur att jag gillar dem, tänk om det hade varit ett par asdryga typer som bara dykt upp överallt, då hade jag ju fått lägga ner hela projektet med att komma ut i verkligheten.

Nu slår det mig att det kanske är jag som är den asdryga typen som dyker upp överallt, ni vet den där tanten som alltid är med i alla föreningar och alltid är där och maler på om något tråkigt och inte har något liv. Men det skiter jag i i så fall, det är ju deras problem. Jag är i alla fall glad och nöjd. Fast blöt.

Det regnade när jag cyklade till mötet, och
när jag cyklade från mötet. Men det är ok,
hade ju Kebabpizza Slivoviza i lurarna.

My Vingrens PAS-serie del tre

Nu har den tredje och sista delen av My Vingrens artikelserie om PAS kommit. Konflikter mellan separerade föräldrar är så klart svåra, men här handlar de om avarterna, de som inte alls sätter barnens bästa främst. Fast det är också komplicerat förstås, eftersom många säkert tror att de gör det. Detta är så svårt att bilda sig en uppfattning och en säker åsikt om att det är lätt att inte vilja skriva om det, men jag gör det ändå, barnen är viktigast.

Och framför allt så verkar My Vingren ha gjort ett gediget jobb där hon tittat på de offentliga handlingar som finns att få tag på, så jag tycker att detta är klart läsvärt.

Dansworkshop

Stackars er som inte var på workshoppen idag. Vi hade så kul! Det var ett par som bor här i Västerås, Jonas och Fanta, som hade den tillsammans med ett par vänner från Senegal. Jonas har jag träffat förut, han spelar djembe och det gillar ju jag. 

Vi fick lära oss två danser och så hade Fanta lagat jättegod lunch. Det är bra när man har livetrummisar eftersom de trummar precis efter hur dansen är, och så blir det bra stämning. Danserna var lagom svåra, men jag har svårt att minnas koreografi så det var lite frustrerande. 

De har tänkt att detta ska bli återkommande, och jag hoppas att fler av er kommer att vilja vara med nästa gång! Bli bara inte avskräckta av att jag har ont i hela kroppen nu, och fick lov att silvertejpa stortårna pga blodblåsor inför andra passet...

Fam Lundin sjunger Bloopers med djur

Roligt med barnen IGEN!

Tro det eller ej, men idag hade jag kul med ungarna igen fast jag var själv med dem. Åtta års helvete och äntligen vänder det! Det känns värt det.

Dagen började med att tvillingarna fick följa med till jobbet eftersom någon hade spytt på dagis. Där satt de och tittade på iPaden och gjorde inget väsen av sig. Sen lämnade jag in dem till mamma på biblioteket så att jag kunde gå på mitt yogapass. Där var det vikarie och det visade sig att hon också var lärare. Jag frågade vad hon tyckte om det och hon svarade som precis alla andra; Jo jag gillar själva jobbet, men mötena... och dokumentationen... och gruppstorlekarna... och teamen som ska "hjälpa"en men bara tipsar om saker man redan har gjort eller skulle ha gjort om det var praktiskt möjligt... Vi förlorade lite den sköna yogastämningen, men sen gick jag och styrketränade och lugnade ner mig igen.

Eftersom det var Rocklunda marknad hämtade jag Rex tidigare och vi gick på marknaden alla fyra. Det var jätteroligt, men det blev dyrt eftersom det inte är kul med marknad om man är snål. Det måste ju åtminstone vara sockervadd, brända mandlar, metallicballong och minst tre åkturer var.

Vi åkte pariserhjul.

Alice åkte ensam i ett flygande hus...

...men ångrade sig när brorsorna spenderade sin sista biljett
i virvelvinden.

En milstolpe har passerats!

Idag var det stängt på skola och dagis och som vanligt bävade jag lite för att ha barnen själv. Vi tog sovmorgon och sen åkte vi och badade. När vi kom ut från badhuset slogs jag av att jag var mer avslappnad än när vi gick in!

Detta är verkligen en milstolpe i mitt liv. Det behöver numera alltså inte vara jobbigt att vara själv med barnen! Det kan ha med körkortet att göra, men mest med barnen som lekte och hade kul samt att de har blivit så stora så att det praktiska flyter på. Bådar gott inför hösten då jag ju bara får ha dem i barnomsorgen när jag jobbar. Här är några andra saker jag gjort med barnen på sista tiden:

Alice tog blodprov,

värdena var jättebra.

Rex var hos tandläkaren eftersom jag fått
syn på en grop i hans nya tand. Det var
normalt. Här sticker en lös tand fram.

Öppet hus på tvillingarnas dans.

Är ett freak of nature

Fy fan vilken pärs att försöka handla kläder idag. Innan sjukdomen var jag nöjd med min garderob, den bestod mest av jeans och t-shirt i svart, strikta dräktliknande ensembler och några sommarklänningar. Eftersom jag alltid har haft samma storlek har jag kunnat jobba på den under en längre tid och jag tyckte att jag hade en egen stil som jag var nöjd med. 

Men nu, tre år och tio kilo senare, känner jag att jag hatar varenda plagg jag har i garderoben, förutom att de flesta är för små. När jag ska klippa mig så brukar jag tänka efter vad jag ska ha på mig så att Marko kan se vilken stil jag har. Så idag funderade jag på vad jag ska ha i morgon hos frissan, och insåg att jag inte har något jag vill ha på mig. Så jag åkte till stan för att köpa något. 

Detta var jättesvårt av flera skäl. Dels vill jag inte ha tantigt, men jag tycker att ungdomsmodet är skitfult så jag vet inte vilken affär jag ska gå in i. Dels så är jag ju ett freak of nature, 185 cm lång och två storlekars skillnad på över- och underkroppen. Först var jag optimistisk eftersom jag nu officiellt är tjockis på underkroppen, så jag tänkte att jag kunde handla byxor på XLNT eller dylikt. Men det gick inte eftersom det ju bara är underkroppen som är obese. Det blir en stor glipa där kaggen skulle ha varit. 

Just ja, så här blir det.

Tyvärr kan jag inte ha vanliga byxor heller, men till slut hittade jag ett par jeans på en reasnurra som jag kan ha om jag låtsas att det är trekvartsbyxor. 

Långbyxor som capribyxor.

Trött efter att ha provat en massa fula byxor (det är alltså endast stretchjeans som är på tapeten över huvud taget) plockade jag på mig lite casualwear och nu känns det bättre även om jag fortfarande känner mig stilmässigt borta. 

Klänning som linne.

Alice skelettsamling

Alice har återupptagit ett intresse
från förra året:Bensamlande.

Detta är de ben hon samlat idag.
De kommer från folks kompostjord
som nu finns i trädgårdslanden.

Fiskkäken kan man tydligen använda
som kam. Inte alls creepy.

Annas taxi levererar

Idag var dessa två filurer här. Jag hämtade dem på stationen och skjutsade ut dem i spenaten för att titta på ett torp som Anil är spekulant på. Kul att kunna köra dem förstås och det var ett jättefint torp med gärsgård, stenmur och naturtomt med en massa gullvivor, kungsängsliljor (Upplands landskapsblomma, remember) och äppelträd. Sen grillade vi, spelade badminton och hängde lite här hemma.

Reuben älskar allt som är från naturen.

Försvunna barn

Igår hade radion en nyhet som anknyter till det missförhållande i samhället som upptar mina tankar mest. Nämligen barn som utsätts för övergrepp, och främst de som inte blir trodda eftersom deras historia verkar osannolik. Nyheten handlade om att 800 ensamkommande flyktingbarn har försvunnit de senaste tre åren, och att polisen bara letar efter dem som ska utvisas. Detta innebär alltså att barn som ännu inte fått besked om uppehållstillstånd försvinner från flyktingförläggningar och familjehem. Man  fick ta del av en berättelse från en familjehemspappa som var förtvivlad över att polisen inte letade efter en försvunnen flicka.

En annan incident som jag sett nämnas i sådana här sammanhang är den trettonåriga ryska flickan som rymde från en skåpbil efter att ha varit fången tillsammans med en yngre flicka. Hur många är det som inte lyckas fly kan man undra. Jag får en hemsk känsla av att det bara är att åka och hämta barn om man vill ha.

Jag har ett starkt minne från när jag var liten som jag tror till viss del lligger bakom mitt intresse för de här frågorna. När jag var hos morfar och Winnie i Värnamo på somrarna brukade jag läsa Winnies veckotidningar. Där fanns i varje nummer ett kriminalfall, och en vecka handlade det om ett barn som berättade om att hon bevittnat någon sorts ritual där man hade offrat ett spädbarn. Hon kunde beskriva var det ägt rum, och historien stämde på flera sätt med verkligheten, men polisen kunde inte hitta bevis. Undersökningen lades ner, främst av orsaken att inget spädbarn anmälts försvunnet. 

Då minns jag hur jag chockat tänkte, hur kan vuxna vara så dumma? Det är väl inte omöjligt att föda ett barn utan att tala om det för någon? Om vuxna inte ens fattar en sådan sak så går inte vi barn särskilt säkra, tänkte jag.

Och det är än i dag min uppfattning, de övergrepp och missförhållanden som är för extrema vill vi inte tro på. De flesta tänker väl inte så mycket på det heller, men jag tänker mycket på dessa barn. 

Eurovisionsnacks

Hörde på Spanarna att det är modernt att fota sin mat, så här är vad jag äter framför Eurovision. Alla låtarna är dåliga :(

Go the fuck to sleep.

Efter en utdragen läggningskamp fick jag vid tiotiden ikväll höra av min femåring att jag är, och jag citerar, "en usel förälder". Kände då att jag ville höra denna godnattsaga:

http://youtu.be/PtsNKz-jiqQ

Nya glasögon

De här blev det. 

Godtrogenhet är en fin egenskap

Nu har jag skrattat gott åt mig själv och hur oerfaren jag var när jag var yngre. Men naturligtvis kan man ju hålla sig för skratt när man tänker på att det säkert finns flera som skrattar med och tänker "Vilken korkad människa, hon hade ju fått skylla sig själv om hon hade blivit våldtagen".

Hade det hänt mig något där ute i skogen hade jag nog själv tänkt i de banorna i stället för som nu, "Vad gullig jag var som trodde att alla är lika snälla och ärliga som jag själv". Att en människa är oerfaren och godtrogen ses ju konstigt nog ofta som en förklenande egenskap i en övergreppssituation. Och det är ju ofta inte så enkelt som att man bara tror på allt folk säger, utan det finns ofta ett element av att man är glad över att få uppmärksamhet eller tycker att det är spännande på något sätt. När det gäller unga tjejer och äldre män så kan man också vara osäker på de sociala koderna och man litar på att den som är äldre vet vad som gäller. Man vill inte vara oartig eller göra bort sig. (Joyce Carol Oates har beskrivit detta bra i En fager mö.) Och efter fullbordat faktum kan man själv se hur dumt det verkade att man följde med eller tillät något, och skämmas.

De två händelserna jag skrivit om fick mig att reflektera över dynamiken i en övergreppssituation och gjorde det även lättare att förstå hur vissa situationer kan uppstå. 

Det är till exempel inte helt ovanligt att man hör att tjejer naturligtvis förstår vilka signaler de sänder ut genom att vara "sexigt" klädda. Det är som att om man är kapabel att klä sig sexigt så förstår man också att det innebär att gubbar vill ligga med en. Där kan jag säga att jag uppfattade min barmagade utstyrsel som fin och moderiktig. Kanske skulle någon kille tycka att jag var snygg, men att gubbar skulle ha någon åsikt tänkte jag inte på. Tydligen inte ens när en kommer fram och vill känna på magen. Det är alltså fullt möjligt att en sexigt klädd tjej kan tro att en man som kommer fram och pratar bara vill vara vänlig. (Eller är intresserad av ens kostvanor.)

Sammanfattning:

Vuxna människor; ta inte för givet att era egna sexuella referensramar gäller för dem som är yngre. 

Alla människor; godtrogenhet är en fin egenskap som kännetecknar en snäll och ärlig person som inte förtjänar att vare sig bli hånad eller utnyttjad. 

Ville bara klargöra detta. 

Ett nytt litet liv

Jag var ju och sov över hos en kompis förra helgen eftersom hon är ensamstående med en tvååring och skulle föda sitt andra barn. Dessutom hade hon mycket smärtor i ryggen och var orolig eftersom den förra förlossningen var snabb och dramatisk. Det har verkat som att förlossningen var på gång med en del förvärkar i ett par veckor, men det blev ingenting förra helgen. Denna helg hade hon andra vänner på plats, och eftersom jag har möjlighet att vara ledig på vardagar så bestämde vi att jag skulle sova där från söndag till måndag. Om ingenting hände kunde jag åka hem på måndag och hämta barnen vid tre som vanligt och en annan vän skulle komma på kvällen.

På måndag morgon blev jag väckt klockan sex och fick veta att det antagligen skulle bli förlossning under dagen. Detta tog jag med en nypa salt eftersom det hade låtit ungefär så ett par veckor men jag ringde och fixade med hämtning av mina barn. Men när vi kom in till sjukhuset fick vi bekräftat att det var dags. Det var en otroligt skön stämning där, med lugna och trygga barnmorskor och den blivande mamman var också väldigt lugn och harmonisk. Så vi bara hängde där, åt lite mat och gick runt på avdelningen. Jag kände mig helt trygg med att jag inte skulle flippa ut om det hände något eftersom ingenting skulle kunna vara värre än vad jag har gått igenom med Alice. På så sätt kanske det kan vara en fördel att ha någon med som inte är så jättenära och känslomässigt involverad. Men som tur är så kom en gammal vän till henne också dit, det kändes bra att hon hade någon med som hon kände väl, och jag sa att hon absolut inte får känna att hon måste låta mig vara med utan att hon måste känna efter vad som känns bäst för henne. Men jag blev så klart glad när hon tyckte att vi båda skulle vara kvar.

Så det blev en del tjejsnack, värkarna var fortfarande inte så smärtsamma så vi hade riktigt trevligt. Det var inte alls dumt att vara två, jag tycker lite synd om papporna som ofta är ensamma och dessutom inte har fött barn själva. Vi kunde ju prata om våra erfarenheter och visste hur det kändes för henne, och dessutom diskutera sinsemellan vad vi skulle göra. Vi bestämde att hon var ansvarig för att hålla handen och ha fokus på mamman medan jag fotade, filmade och hämtade saker.

Till sist var det igång på riktigt, och man kan inte tänka sig en bättre förlossning. Jag går inte in på detaljer, men det gick helt på räls och jag satt bara med ett stort flin i ansiktet hela tiden. Visst vet man hur fruktansvärt ont det gör, men jag hade ändå en känsla av att allt är som det ska, och att hon gör ett otroligt jobb och det var mer som att heja på en maratonlöpare än att sitta och lida med någon som har ont. Jag blev helt förvånad när bäbisen helt plötsligt bara kom ut, och då blev jag rörd och fällde en liten tår.

Först låg hon mest och dreglade på mammans bröst medan ögonen for åt alla håll, men det var helt otroligt hur snabbt hon fick koll på läget. När hon ätit lite lyfte barnmorskan upp henne, och hon tittade från den ena till den andra när vi pratade. Jag fick hålla henne i famnen en stund, och sedan var det dags för mig att åka hem, tacksam och glad över att ha fått dela den här fina stunden med min vän.

Lotta & Magnus

I söndags var vi hos min BFF Lotta och hennes familj. Man måste ju umgås familjevis ibland tycker jag, fast barnen avskyr att åka bilen till Stockholm. Rex deklarerade allvarligt att detta är den sista gången han följer med till Stockholm, så vi får väl fixa barnvakt till honom nästa gång. Tyvärr har ju folk en tendens att bo i Stockholm så det känns tråkigt, men det går förhoppningsvis bättre när han blir lite större.

Det var Årstadagen så vi var nere i hamnen och testade lite olika aktiviteter som att mjölka konstgjord kossa, plantera frön och sitta i traktor. Åt lite glass och var på lekpark, och tog det lugnt i största allmänhet.

Egobild med Vanja

Tjejerna lekte lite hemma

Lotta körde lite basket med Rex
på skolgården.

Vi promenerar mot kajen.

Lina och Micke kom förbi. Han sa grävskopa
ett stort antal gånger.

Indianen i skogen

Ok, Jenny, nu blir det del två i serien om hur lättlurad jag var som ung. Håll till godo. 

Jag hade skrivit en tenta på PostScriptum som är en tentasal i ett industriområde i Uppsalas utkant. Jag hade precis börjat cykla in mot stan när en liten man cyklar upp bredvid mig. Han ser ut att vara av sydamerikanskt ursprung och frågar om jag kan ta en bild av honom som han kan skicka hem till sin familj.  Visst, kan jag väl göra. 

Han förklarar att vi måste cykla en bit ifrån stan så att det blir en snygg silhuett av Uppsala med slottet och domkyrkan i bakgrunden. Detta tyckte jag lät som en bra idé så vi vände om och cyklade i motsatt riktning. Efter ett tag påpekade jag att man inte längre ser Uppsala, men det gjorde inget, tyckte han, han visste ett bra ställe där det växte kungsängsliljor. Upplands landskapsblomma alltså, rimligt att vilja ha som bakgrund så familjen i Sydamerika får en både fin och lärorik bild att se på. Jaha, tänkte jag, det går väl bra. Han pratade om lite intressanta saker om regnskogen och ekologi också så jag följde med. 

Till slut var vi typ ute i skogen och han visade en liten kulle som det naturligtvis inte växte några kungsängsliljor på. Jag kommer inte ihåg riktigt, men jag tror att jag fotade honom lite. Sen - och när jag skriver detta är jag så tacksam att jag fortfarande lever - berättade han att han att han höll på med Rosenmetoden, någon sorts massage eller handpåläggning. Han kanske kan få visa lite på mig? Visst, tyckte jag, det kanske kunde vara intressant. Så jag lägger mig ned och tycker väl att situationen är lite lätt awkward men vill typ inte vara oartig. Och är även intresserad av Rosenmetoden. Efter ett tag började han vika upp kjolen, som redan var rätt kort, och DÄR fattar Anna att han eventuellt kan ha romantiska avsikter med det hela. Jag sa att jag inte var bekväm med det och han försökte tjata lite och påstå att det var nödvändigt för behandlingen, men jag reste mig upp och sa att jag måste hem. När vi skulle skiljas åt ställde han sig typ på tå och gav mig en puss på munnen. Det tyckte jag var märkligt av honom, och jag blev väldigt överrumplad. Men jag tror inte att jag reagerade på annat sätt än att titta konstigt på honom och åka hem. 

Någon gång under samtalet hade han fått ur mig vad jag hette och vilket flogstahus jag bodde i, så han kom och ringde på några gånger, men då bad jag mina korridorare att säga att jag inte var hemma och efter ett tag gav han upp. Så detta var nog egentligen ingen farlig knäppskalle utan en person som försökte ragga på sitt eget lilla vis. När jag funderar på varför jag inte fattade det direkt så tänker jag att det dels var för att han var kort och lite äldre och alltså inte kompatibel enligt normen. Sen var han lite skum och inne i sig själv och verkade inte flirtig till sättet. Samt just detta att han sa att han ville bli fotograferad och då trodde jag att han ville det.  

Som en lustig slutkläm på denna historia så är min syster Lina inblandad även här. Det kom nämligen fram en liten man med indianskt utseende även till henne under samma tidsperiod i Uppsala. Han uppgav ett annat namn, så antingen var de flera eller så var det samma, han var ju inte så noga med sanningen. Men eftersom Lina inte är helt jävla bränd så följde hon inte med så det är fortfarande osäkert om det var samma. En teori är att det kan röra sig om en lång-fetischist eftersom just hon och jag blev utvalda. Sådana har jag råkat ut för ett par gånger men de har varit tydligare med sina avsikter. Men det är en annan historia om någon vill höra den. 

Fettmassören

Som utlovat kommer här den första av historierna om hur det kan gå när man tror på vad folk säger.

Jag var i tjugoårsåldern då jag och min syster Lina gick Vasagatan fram en sommardag. Det var under en period då det var modernt att ha magen bar och jag var iklädd typ en bh tillsammans med jeans.

Fram ur en nisch kliver en man i fyrtioårsåldern med en blyertspenna i den ena handen och en papperslapp i den andra. Han presenterar sig som läkare och säger att han håller på att göra en undersökning och undrar om vi vill besvara några frågor om kost och motion. Här skulle dagens Anna Lundin ha skrattat honom rätt upp i ansiktet och gått vidare, men den yngre varianten sa jaha, visst.

Han förklarade att han höll på med ett forskningsprojekt som gick ut på att man fick bort fett, främst i magregionen, genom massage. Kommer inte ihåg alla frågor han ställde, men han hade fått fram några olika magtyper och ville veta vilken jag tillhörde. Det kunde jag naturligtvis inte svara på, så han frågade om han fick känna på magen. Vad jag svarade? Visst, varför inte.

Sen erbjöd han sig att komma hem till oss och massera bort vårt fett gratis, men här blev jag lite stött eftersom han antog att vi var missnöjda med vårt magfett. Dessutom kände vi att vi inte hade lust att få besök av denne man, så till hans besvikelse fick han inte vårt telefonnummer. Vi tackade för oss och gick vidare. Sen tittade vi på varandra, och jag yttrade den numera klassiska kommentaren "Tror du verkligen att han var läkare?" Det trodde inte Lina och vi började asgarva till den grad att vi var tvungna att gå in på Åhléns och sätta oss ner.

Vi berättade sedan detta för alla vi mötte, och en av dem kände igen att hen hade läst något om detta i tidningen. Vi gick till biblioteket och bläddrade i kvällstidningarna tills vi hittade en artikel med rubriken "Akta dig för Fettmassören!" Vi såg att han var eftersökt av polisen så vi ringde och berättade var vi hade sett honom.

Vi fick besök av en polis som intervjuade oss och jag kunde ge ett perfekt signalement, kommer fortfarande ihåg hans bruna chinos med en lös tråd. Vi fick veta vad han hette och att han hade någon sorts magfetisch pga händelser tidigare i livet. Sedan fick vi åka på rättegång i Eskilstuna, och det är ju en historia för sig med en galen tant som anklagade oss för att vara ansvariga för att hon varit fastspänd på en brits i Sovjet och snodde min tågbiljett.

När vi väntade på att rättegångsförhöret skulle börja fick vi sitta i samma lilla väntrum som Fettmassören utan att någon personal var där, och det tycker jag var anmärkningsvärt eftersom han ändå var anklagad för sexuellt ofredande. Men Lina och jag hade inte upplevt det som så obehagligt och det var mest konstigt eftersom man även under rättegången satt så nära varandra i det lilla rummet. Man skulle berätta vad som hänt och ba: "Ja, sen så tog han, eller alltså du, (eftersom han satt 50 cm framför och mitt emot) ett steg fram" "Nej, det gjorde jag inte" osv.

Det var lite allvarligare än vi upplevt det eftersom de andra tjejerna var yngre och han hade varit aggressiv och t ex sagt "Gillar pojkvännen när fettet dallrar?" Det var ett tiotal tjejer han ofredat och de flesta yngre. Jag fick väl vara med pga klädseln. Hur det hela slutade vet jag inte, tog aldrig reda på domen. Kul var det i alla fall. Nästa historia var inte lika kul, men jag klarade mig undan med blotta förvirringen. 

3D-simglasögon

Varför?

Matilda!

Äntligen fick jag träffa Matilda som har intedningsparty idag. Ironiskt med tanke på att jag hatar inredning så mycket, men vad gör man inte för att få chansen att träffa sin gamla kollega. Nu är Suraborna lite tipsy och jag sitter och fnissar i mjugg åt dialekten men njuter även oerhört av gemytet som blir. Köpte inget.

Helg med människor

Den här helgen har varit full med människor, precis som jag vill ha det. Och det har varit fina människor också. Bland annat denna:

Sabina

Min handledare från IDA som var hos mig på jobbet i fredags. Sabina är jätteviktig eftersom man som musiklärare sällan har kollegor, i mitt fall extra få eftersom de byter musiklärare hela tiden på S:t Ilian. Dessutom är hon perfekt för mig eftersom vi tänker och fungerar lika. Den här veckan startade hon dessutom upp min helg genom att bjuda mig på lunch i sin nya fina lägenhet efteråt och lova att gå ut och dansa med mig.

Sen återupplivade vi den gamla traditionen Pizzafredag och köpte snabbmat som vi tog med till Stefan och Sofia. 

Alice mat innan hon ätit.

Och efter.

Grejen med pizzafredag är att man köper pizza i stället för att laga mat, åker hem till någon, äter och sätter barnen framför en film medan de vuxna umgås. 

På kvällen chattade jag med en tjej som jag träffade på en köråterträff för ett tag sedan.

Vi kände inte varandra på körtiden, men upptäckte att vi har mycket gemensamt och har umgåtts via chatt och telefon sedan dess. När jag under samtalet insåg att hon är ensam med en tvååring, ska föda barn när som helst och har så ont så hon knappt kan gå så föreslog jag att jag skulle vara hos henne över helgen. Jag hade önskat att folk hade varit lite mera så under åren som jag har haft det jobbigt. Skit samma om vi bara har träffats en gång, du behöver hjälp och jag har tid så om du vill så kommer jag och hänger lite. (I detta fall passade det också extra bra eftersom Chrille hade en kompis här över helgen.)

Så jag hoppade in i bilen och skrev in Värmdö i Google maps. Sen körde jag som den sa tills jag hade nått min destination. Tydligen var detta något beundransvärt, men jag var väl för oerfaren för att fatta vad jag gav mig in på. Det visar sig ett det finns en sak jag gillar att göra ensam, och det är att köra bil och lyssna på musik.

Tygblöjor!

Väl framme så hade jag en jättemysig helg, det är en beundransvärd kvinna det där! Fast hon var i en väldigt jobbig situation så var det trevligt för mig. Jag hängde upp en lampa, körde runt henne på lite ärenden och fixade lite med städning och trädgård men hade också roligt och fick göra loppisfynd och sitta uppe sent och tjejsnacka och dricka te. När jag skulle åka hem var jag nästan lite besviken över att det inte blivit någon förlossning, och nu sitter jag och oroar mig lite... men oj, nu ringer hon. På väg in till sjukhuset, spännande.

Vi var på nån lantloppis
Älskar såna här tufsiga hönor.

När jag skulle köra hem var det lite kö när jag åkte förbi Fotografiska och sen när Google sa att jag skulle svänga höger så stod det koner där. Så jag körde runt runt ett tag och sen blev det en jättekonstig väg jag inte kände igen. Men det braiga var att jag från början hade noll ambition att över huvud taget ha en aning om var jag var så jag körde bara och fram kom jag ju till slut.

Väl hemma så hade Marcos och Deisi kommit och de satt och åt middag. Kul, för de är så gulliga och det var länge sedan jag träffade dem. Jag tipsade Deisi om Els-Marie eftersom hon kommit av sig med sitt körkortstagande. Helgens final blev denna lyxiga tårta som de hade med sig:

                                  

Man kan ha kul på sjukan - med Mange

Delat barnbidrag-män får som de vill

Här kommer en skriftlig åsikt i alla fall. Läser i Aftonbladet att barnbidraget kommer att delas lika mellan föräldrarna. Det tycker jag är ett exempel på att när män kommer på att kvinnor har ett privilegium som inte de har så kommer det snabbt att bli en förändring. Jag tycker inte om att uttrycka mig svepande, men de nackdelar som mansrättsrörelsen påpekar att män har anser jag finns för att män historiskt inte har sett det som nackdelar. Men nu när fler män ser det som eftersträvansvärt att ha vårdnaden om barn så förutspår jag att den orättvisan som finns i vårdnadstvister, precis som orättvisan med barnbidraget, snart kommer att vara borta.

1:a maj och jag är lite extra nöjd

Idag firade vi så klart 1:a maj, mamma och jag har haft det som tradition typ sedan jag föddes. Även Emilia har börjat vilja hänga på och det är kul!

Milisen är med!

I år såg jag fram emot det extra mycket eftersom Kawa Zolfagary skulle hålla tal, och jag har varit ett fan av honom ett tag. Han skriver till exempel på Genusfolket och jag har även märkt att jag gillar honom genom att följa honom på Twitter. 

Eftersom jag tänkte engagera mig mer nu inför nästa val så åkte jag till partilokalen tidigare och hjälpte till att texta plakat. Ungarna var med också och i alla fall Rex hjälpte till med plakaten.

Det innebar att vi kom väldigt tidigt till Fiskartorget och jag frågade om barnen ville gå till lekplatsen, men de ville stanna och insupa atmosfären och paxa plakaten och flaggorna som de skulle ha. Så vi sitter och tar det lugnt och lyssnar på musik när jag plötsligt ser någon stå en bit bort och se ensam ut.

Men är det inte...

Det var ju lite synd om Kawa Zolfagary som var så ensam, så jag gick fram och höll honom lite sällskap. Vi pratade lite om Vita kränkta män, och jag fick veta att anledningen att han inte har skrivit så mycket om Mjaugust på sista tiden är dels att han är lite trött på att bli väckt av honom på nätterna och dels att han Instagrammar om honom istället.

Lite nöjd...

Han var jättetrevlig och skojade med barnen också. Sen marscherade vi iväg och när tåget krockade med sossetåget påpekade han fyndigt att det var som ett hiphopbattle. Sen gick han lite snett framför resten av vägen, han var väl lite blyg...

Framme på Djäkneberget satt ungarna och lyssnade på tre tal innan de ville gå till lekplatsen. Mamma gick med dem, så jag fick lyssna på hela programmet för första gången på åratal. Det var lite det väntade och det gamla vanliga, men ändå inspirerande. Speciellt en man från Colombia som påminde om hur viktigt det är med internationell solidaritet, något som jag tycker är centralt. 

Från början trodde jag att jag skulle skriva en massa åsikter här på bloggen, men jag märker att jag drar mig för att formulera åsikter skriftligt, till och med en dag som denna. Så ni får nöja er med att jag konstaterar att internationell solidaritet är viktigt. Jag kan eventuellt utveckla det muntligt. 

Jag blev ju vänster så jag
kör på samma taktik som
mamma och tar med barnen
på demo.

Jackson har ju alltid
gillat Che Guevara

Har kämpat bra hela dagen.