Uppkörningen

Ok, nu ska jag berätta lite om hur det var att köra upp.

Min tid blev flyttad till eftermiddagen, så förmiddagen blev lite svår och rastlös. Sen åkte jag ner i extremt god tid ifall jag skulle få punka eller något. Så jag vandrade omkring och kollade in olika trafiksituationer i en halvtimma eller så. Sen körde Els-Marie och jag en lektion och den gick bra. Hon var nog lite nervös eftersom jag hade gråtit mig igenom de två senaste lektionerna.

Men jag är nu sådan att jag gråter över småsaker och blir ett hardass när det är allvar, och så blev det nu också. Så efter lektionen sa hon att om jag kör likadant på uppkörningen så blir jag godkänd. Vi körde till trafikverket, jag blev tilldelad en man med stenansikte och vi gick till bilen. Så fort vi började prata så klickade vi som tur var och jag fick honom att skratta lite när vi körde ut från parkeringen. Det kändes bra, för en dålig stämning hade kunnat sabba det hela för mig.

Så sa han att jag skulle köra mot Åkesta eftersom jag hade sagt att mitt lokalsinne var uselt. Det gick bra och jag kände mig cool ända till han sa att det var dags att parkera. Då blev jag lite nervös för jag är inte jättesäker på det. Så då körde jag upp på en kant och blev ännu mer nervös. Det blev en lätt parkering dock och jag försökte tänka på det som Els-Marie sagt om att man inte ska nedslås av ett misstag och att det är helhetsintrycket som räknas.

Sen var det dags att backa runt ett hörn, jag antar att han ville se om jag hade koll på bilen efter kantkörningen. Tyvärr svängde jag ut för långt och kom in motsatt körfält - big nono- men jag lyckades i alla fall kryssa in till kanten på ett coolt sätt som Else-Marie hade lärt mig samma dag.

På vägen tillbaka körde jag fel och fick vända men det hade jag hört att man får göra så det kändes ok. Jag var inte jätteoptimistisk utan hade mest en fatalistisk inställning när vi körde in mot
Trafikverket igen. Som tur var drog han inte ut på det hela utan sträckte bara fram handen och sa grattis. Impulsen var att kyssa handen, men det gjorde jag inte. I stället fick jag lite tips om hur jag kan förbättra min körning och sen fick jag springa in till Els-Marie och skrika Iiiiiiiihhhhh! och kramas.

Sen fick jag åka i passagerarsätet tillbaka till bilskolan och sprang direkt tvärs över gatan in till mamma på biblioteket. Hon blev glad förstås och tog en fikapaus. Vi gick ett varv och skröt för hennes kollegor och sen gick vi till kaféet. Kvinnan som jobbar där och jag brukade prata om körandet eftersom jag ofta gick dit efter lektionerna. Så hon kopplade direkt när jag kom in med jätteflinet, och bjöd på te och muffins. Sen satt vi där och trivdes, jag var rätt uppe i varv och tyckte fortfarande att det kändes overkligt, när jag tittade på klockan och insåg att jag var 40 minuter sen att hämta tvillingarna.

På kvällen körde jag sedan själv för första gången, in till stan för humanistmöte, och det var skönt! En kombination av rolighet, känsla av skicklighet, avslappning och den där frihetskänslan som alla tjatar om.

Så nu får vi se hur länge min moral låter mig köra överallt "för att öva" innan jag återgår till cykeln och bussen.