När Alice låg på intensiven del 3

När det blev kväll den första dagen så tyckte de att vi skulle gå upp på avdelningen och sova. Det var tydligen inte så vanligt med barn där, personalen tyckte att det kändes ovant att sitta och prata med någon när de jobbade eftersom patienterna alltid var medvetslösa. Och de var inte vana vid föräldrar som vill sova med barnen.

På kvällen hade vi delat på oss och jag var på avdelningen för att vila. Men Chrille berättade att vid skiftbytet på kvällen kom en undersköterska som direkt sa att han aldrig skulle lämna en familjemedlem ensam i en sån situation, och fixade fram en säng. Det blev en natt var vi sov på intensiven, och konstigt nog var det den bästa nattsömnen jag någonsin fått på sjukhuset. Jag vet inte varför, men kanske var det att allt var så superkontrollerat och övervakat så att jag kände mig trygg, samtidigt som det hela tiden var folk i rummet så jag slapp noja över när de skulle komma in och om de skulle tända.

Minnena vad gäller tid är väldigt opålitliga, men vi säger att nästa dag hade läkarna kommit fram till att de måste göra någon form av undersökning för att se om det hade blivit hål i tarmarna. Kommer inte ihåg om de sa det rakt ut, men vi förstod att om den svarta ruttna geggan skulle komma ut i bukhålan samtidigt som hon ju inte hade mycket till immunförsvar så var det rätt kört.

Vi fick sitta i ett anhörigrum och de sa att det skulle ta två timmar, men att det också kunde dra ut på tiden. Så där satt vi. Det gick liksom inte att göra något, man kunde inte koncentrera sig. Så vi satt bara där, kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag minns att det inte var mycket att säga heller. Två timmar gick, sen tre timmar. Ingen kom och sa något om hur det gick, och det började kännas surrealistiskt att sitta i rummet. Sitta i rummet, vänta. Inte kunna göra annat än vänta, men samtidigt inte stå ut med att vänta. Till slut kände jag att jag bara inte klarade av att vänta längre. Det hade gått dubbelt så mycket tid som de hade sagt. Men vad är alternativet? Dunka huvudet i väggen tills man svimmar, springa in i operationssalen, be om någon medicin?

Just när jag kände att något måste hända, så vem ringer i telefonen om inte the Queen of syncronicity, Karna Liv Nau. Genom att jag fick prata med henne en stund så kom jag över den värsta desperationen och klarade av att vänta tills det äntligen kom någon människa och berättade att det hade gått bra. Sedan minns jag inte mer förrän vi var tillbaka på avdelningen och då är det tydligaste minnet Fredrik Hedborg som drar en lättnadens suck över att hon klarat sig när han kom på måndag morgon. Man fattade att han oroat sig på helgen och undrat om hon skulle vara i livet när han kom till jobbet på måndagen.

Jag undrar fortfarande vad som hade hänt om jag inte fått något besked när jag kände att jag inte stod ut med ovissheten, för det var en känsla jag varken upplevt förr eller senare. Jag kanske hade blivit som ett sådant där apatiskt flyktingbarn. Eller är det så folk känner när de tar livet av sig? Eller stänger man av känslan till slut på samma sätt som jag stängt av andra känslor under den här perioden? Hoppas jag aldrig får veta.