Försöker passera som en normal människa (går sådär)

Idag är jag ledsen för att jag känner att min fasad av normal människa är väldigt tunn.

De senaste två åren har jag inte haft några ambitioner att klara av något annat än att ta hand om barnen, men efter jul så fick jag något slags ryck. Jag insåg att detta är det halvår som jag har på mig att göra andra saker. Behandlingen är såpass mild så att vi kan leva ganska normalt och Alice kan gå på dagis en del så att jag kan göra saker på dagarna. Dessutom går det att ta hand om alla tre själv så att man kan komma iväg på kvällarna ibland.

Men framför allt är det ingen risk för återfall under den här perioden, vilket gör att jag känner att jag måste passa på att vara glad och ha kul. I höst börjar jag jobba och behandlingen är slut. Jag har blivit varnad för att många mår dåligt då, och dessutom kan det ju bli ett återfall. Då är det ju bara att krypa tillbaks in i hålet och sluta med allt annat. Och om inte behandlingen lyckas så vet jag ju inte när jag kommer ut igen.

Så det är ju nu jag måste ta körkort och det är nu jag får passa på att ha egna intressen. Och det har väl gått ok, men jag har svårt att förhålla mig till det jag gör, allt är liksom långsamt och febrilt på samma gång. Jag vill så gärna passa på att hinna saker, men egentligen orkar jag inte riktigt och dessutom känner jag att tiden är utmätt.

Idag hade jag körlektion och det gick verkligen jättedåligt och jag börjar inse att jag kommer att förväntas köra upp på samma villkor som alla andra. Det visste jag naturligtvis men nu inser jag liksom vidden av det.

Så när jag kom hem slängde jag mig i soffan och klagade till familjen: "Buäää, jag orkar inte bete mig som en normal människa!"

Då la sig Jackson i mitt knä och sa: "Du är en normal människa för mig mamma!"

Och det är väl det viktigaste antar jag, även om jag skulle önska att det var sant.