Glad vecka och ångestvecka

Efter en rätt jobbig period med körkortsupploppet och lite annat verkade det som att allt löste sig på samma gång och jag var verkligen glad och lättad. Så sedan i onsdags har jag varit på gott humör och känt det som att livet är rätt roligt. Jag har kört runt i bilen och känt mig nöjd med mig själv och familjelivet har varit harmoniskt.

Men idag när vi var på sjukhuset så sa läkaren att det är lite konstigt att trombocyterna är så låga och att de vill ta ett extra märgprov på måndag bara för att vara säkra på att det inte är ett återfall på gång. Så det där som hon sa om att det inte förekommer återfall under den här perioden var inte riktigt säkert verkar det som. De är inte oroliga, men de vill göra det för säkerhets skull.

Känner mig inte lika harmonisk längre. Men jag har ju körkort...jippi... Äsch, det funkar inte längre.

Jag får nöja mig med sex glada dagar, bättre än inget. Var på väg att hetsa upp mig och börja oroa mig ordentligt, men så tänkte jag "orka!", la ner det hela och har nu bara en lätt gnagande oro i bakgrunden. Det där har hänt mig en gång förut när jag hade haft en jobbig period på sjukhuset och sedan gick in på Coop. Jag kände hur jag började få en panikångestattack, men då tänkta jag också orka och la bara ner den. Att vara lat kan ha sina fördelar.

Kan också konstatera att det är bra för mig med blogg, för när det händer något dåligt så tänker jag mindre "Åhhh jag hatar mitt liv" och mer "Vad ska vara med på bloggen och hur ska jag formulera mig". Och dagbok skulle inte fungera eftersom allt man gör ensam är värdelöst och har knappt ens inträffat enligt mig.

Men Valborg ska bli kul, jag älskar att titta på eld. Det bästa är när man måste vara uppe sent och vakta elden med grannarna.

Ryggskott?

Alltså ni skulle ha varit med nyss när jag fick ryggskott eller något liknande. Först lyfte jag en madrass och fick lite ont i ryggen. Sen stod jag i köket och tänkte ta en Voltaren och så nös jag. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag vrålade som ett djur och ramlade ner på golvet. Där blev jag liggande i child pose och det gjorde skitont när jag rörde mig. Och det tyckte jag var så komiskt så jag kunde inte sluta skratta. Det gjorde också ont förstås. Chrille gav mig vatten och sugrör så jag kunde ta min tablett.

Efter att ha legat på golvet ett tag tog jag mig samman och gick till soffan. Det gick så det är nog inget allvarligt. Men jag känner mig ganska snopen där jag sitter. Jag hade tänkt att åka och köpa lite lördagsgodis, men nu blir jag väl sittande här resten av dagen, för det gör ont när jag andas eller lyfter på armarna.

Kört med barnen till stan

Hämtade Rex själv med bilen för första gången i går och körde sedan ner med allihop på stan för att köpa vårkläder och skor. Till min stora glädje gick de med på att köpa likadana jackor i olika färger. Så nu är de så här fina:

Uppkörningen

Ok, nu ska jag berätta lite om hur det var att köra upp.

Min tid blev flyttad till eftermiddagen, så förmiddagen blev lite svår och rastlös. Sen åkte jag ner i extremt god tid ifall jag skulle få punka eller något. Så jag vandrade omkring och kollade in olika trafiksituationer i en halvtimma eller så. Sen körde Els-Marie och jag en lektion och den gick bra. Hon var nog lite nervös eftersom jag hade gråtit mig igenom de två senaste lektionerna.

Men jag är nu sådan att jag gråter över småsaker och blir ett hardass när det är allvar, och så blev det nu också. Så efter lektionen sa hon att om jag kör likadant på uppkörningen så blir jag godkänd. Vi körde till trafikverket, jag blev tilldelad en man med stenansikte och vi gick till bilen. Så fort vi började prata så klickade vi som tur var och jag fick honom att skratta lite när vi körde ut från parkeringen. Det kändes bra, för en dålig stämning hade kunnat sabba det hela för mig.

Så sa han att jag skulle köra mot Åkesta eftersom jag hade sagt att mitt lokalsinne var uselt. Det gick bra och jag kände mig cool ända till han sa att det var dags att parkera. Då blev jag lite nervös för jag är inte jättesäker på det. Så då körde jag upp på en kant och blev ännu mer nervös. Det blev en lätt parkering dock och jag försökte tänka på det som Els-Marie sagt om att man inte ska nedslås av ett misstag och att det är helhetsintrycket som räknas.

Sen var det dags att backa runt ett hörn, jag antar att han ville se om jag hade koll på bilen efter kantkörningen. Tyvärr svängde jag ut för långt och kom in motsatt körfält - big nono- men jag lyckades i alla fall kryssa in till kanten på ett coolt sätt som Else-Marie hade lärt mig samma dag.

På vägen tillbaka körde jag fel och fick vända men det hade jag hört att man får göra så det kändes ok. Jag var inte jätteoptimistisk utan hade mest en fatalistisk inställning när vi körde in mot
Trafikverket igen. Som tur var drog han inte ut på det hela utan sträckte bara fram handen och sa grattis. Impulsen var att kyssa handen, men det gjorde jag inte. I stället fick jag lite tips om hur jag kan förbättra min körning och sen fick jag springa in till Els-Marie och skrika Iiiiiiiihhhhh! och kramas.

Sen fick jag åka i passagerarsätet tillbaka till bilskolan och sprang direkt tvärs över gatan in till mamma på biblioteket. Hon blev glad förstås och tog en fikapaus. Vi gick ett varv och skröt för hennes kollegor och sen gick vi till kaféet. Kvinnan som jobbar där och jag brukade prata om körandet eftersom jag ofta gick dit efter lektionerna. Så hon kopplade direkt när jag kom in med jätteflinet, och bjöd på te och muffins. Sen satt vi där och trivdes, jag var rätt uppe i varv och tyckte fortfarande att det kändes overkligt, när jag tittade på klockan och insåg att jag var 40 minuter sen att hämta tvillingarna.

På kvällen körde jag sedan själv för första gången, in till stan för humanistmöte, och det var skönt! En kombination av rolighet, känsla av skicklighet, avslappning och den där frihetskänslan som alla tjatar om.

Så nu får vi se hur länge min moral låter mig köra överallt "för att öva" innan jag återgår till cykeln och bussen.

Kusinerna <3

I lördags åt jag middag med en kvinna vid namn Anna Eriksson och en som har hetat Anna Eriksson. (För er som inte känner till det så var det så jag hette från början.) Det var grillning hos min kusin Anna  tillsammans med min kusin Lars och hans fru Anna. På herrsidan heter de flesta Lars och Fredrik.

Jag är jätteglad att det äntligen blev av att hälsa på mina kusiner Anna och Lars som båda bor i Spånga med sina familjer. När vi var små gjorde åldersskillnaden att vi aldrig riktigt lekte, och så träffades vi inte så ofta heller. Men de har varit lite senare med att få barn, så nu är alla sysslingarna hyfsat jämnåriga och det visade sig att de lekte bra ihop också.

De enda som inte var med och lekte var de små tvillingarna, som bara är två månader. Jag antar att det var deras ankomst som gjorde att det blev av att vi skulle träffas, under förevändningen att vi kunde ge dem lite tips. Det blev inte så mycket av med det, de klarar sig utmärkt.

Nya Anna Eriksson älskar sin bäbis.

De bjöd till och med på en riktig lyxweekend med grillmiddag, frukostbuffé och vinpimplande till sent. Och obegränsat med bäbismys på det. Oerhört trevligt.

Dessutom var helgen dubbelt terapeutiskt för mig. Dels brukar jag bli stressad av att vara med bäbisar, speciellt tvillingar, eftersom det var så jobbigt på den tiden. Men i helgen var det jättemysigt, så nu är jag officiellt över det.

Gamla Anna Eriksson har bara mysigt.

Dels så var det tyvärr inte alltid så kul med släkten när vi var små. Men nu kan vi konstatera att alla i vår generation är snälla människor som kommer bra överens. Barnen hade gärna stannat kvar en natt till och ville inte åka hem. Det känns som att vända blad och jag är så glad att mina barn får den här positiva upplevelsen!

Alice leker på Tekniska muséet.

Grabbarna kör danstävling.

Jag glömde typ allt jag skulle ha med mig.
Jag fick köpa tandborste, deo mm, men jag hade i alla fall
med mig hårprodukt och... stilett?!

Hur man känner igen en undercoverfinne (språkspaning)

-Ställ bilen där vart den andra står, sa min körlärare härom dagen.
-Jaha, du har finskt ursprung, kunde jag säga då.
Jag har nämligen upptäckt att även om en person bara har finska föräldrar och absolut inte bryter över huvud taget finns det en grammatisk detalj som hänger kvar.

I stället för det otympliga upprepandet av ordet där som vi svenskar gör ibland så säger en person med finskt påbrå i stället där vart. Till exempel "lägg skeden där, där gaffeln ligger" blir "där vart gaffeln ligger". Jag upptäckte den när jag hade en elev med finska föräldrar och sen har jag ofta hört det. Jag brukar fråga folk om de är medvetna om det, men det är ingen som har tänkt på att de säger så. Däremot har min frisör bekräftat att det är så man säger på finska.

Så nu vet ni det. Jag lovar er, det slår aldrig fel!

Ok, here it goes...

Premiär för 20 barn vid keyboardarna!

Varför är jag vaken klockan fem på morgonen?

Jo, för att jag ska skriva teoriprovet idag och bara ligger och tänker på att 45000 viltolyckor inträffar varje år och att 7 cl 40-procentig sprit motsvarar 50 cl starköl 5,5 procent och att man inte får köra om en cykel före ett övergångsställe.

Det borde gå vägen eftersom jag har lärt mig alla övningsfrågor, men en viss anspänning är det ju ändå. Lika bra att jag gör några tester till, har ju inget bättre för mig.

Försöker passera som en normal människa (går sådär)

Idag är jag ledsen för att jag känner att min fasad av normal människa är väldigt tunn.

De senaste två åren har jag inte haft några ambitioner att klara av något annat än att ta hand om barnen, men efter jul så fick jag något slags ryck. Jag insåg att detta är det halvår som jag har på mig att göra andra saker. Behandlingen är såpass mild så att vi kan leva ganska normalt och Alice kan gå på dagis en del så att jag kan göra saker på dagarna. Dessutom går det att ta hand om alla tre själv så att man kan komma iväg på kvällarna ibland.

Men framför allt är det ingen risk för återfall under den här perioden, vilket gör att jag känner att jag måste passa på att vara glad och ha kul. I höst börjar jag jobba och behandlingen är slut. Jag har blivit varnad för att många mår dåligt då, och dessutom kan det ju bli ett återfall. Då är det ju bara att krypa tillbaks in i hålet och sluta med allt annat. Och om inte behandlingen lyckas så vet jag ju inte när jag kommer ut igen.

Så det är ju nu jag måste ta körkort och det är nu jag får passa på att ha egna intressen. Och det har väl gått ok, men jag har svårt att förhålla mig till det jag gör, allt är liksom långsamt och febrilt på samma gång. Jag vill så gärna passa på att hinna saker, men egentligen orkar jag inte riktigt och dessutom känner jag att tiden är utmätt.

Idag hade jag körlektion och det gick verkligen jättedåligt och jag börjar inse att jag kommer att förväntas köra upp på samma villkor som alla andra. Det visste jag naturligtvis men nu inser jag liksom vidden av det.

Så när jag kom hem slängde jag mig i soffan och klagade till familjen: "Buäää, jag orkar inte bete mig som en normal människa!"

Då la sig Jackson i mitt knä och sa: "Du är en normal människa för mig mamma!"

Och det är väl det viktigaste antar jag, även om jag skulle önska att det var sant.

Mona och Peter tar hand om mig

Ni kan pusta ut, chefen gick med på att betala mig för två timmar i veckan mot att jag förlänger lektionen till 60 minuter. Det gör jag gärna eftersom jag ska försöka lära klassen både keyboard och gitarr innan terminen är slut. I teorin får jag nu tre minuter per elev och lektion i stället för två och det är ju bra.

Vad gör jag annars, jo jag sitter och hänger hemma hos Mona och Peter. Jag älskar att vara länge hemma hos folk så jag njuter. Alice fick feber och Chrille fick åka in med henne och då erbjöd de sig att komma och hämta oss andra. Så vi har varit här i några timmar och har fått lunch och allt. Vid middagstid masar vi väl oss hem.

My Vingrens PAS-serie del 2

Nu har My Vingren skrivit andra delen av sin artikelserie om PAS och papparättsrörelsen. LÄS!

Sen måste ni ju bara ta del av ett annat inlägg på samma blogg som handlar om det där danska tv-programmet där två gubbar sitter och diskuterar en naken kvinna som står och glor framför dem, plus i det första avsnittet vad man ska kalla hennes könsdelar. Det var roligt och läskigt.

Fackmöte och instrumentbygge = två saker

Idag råkade det bli så att två saker som jag ville göra inföll på samma dag. I vanliga fall siktar jag på att göra en sak om dagen bortsett från rena nöjen.

Dels var det ett lärarmöte om arbetstid arrangerat av Lärarförbundet, och dels en liten kurs i att bygga instrument med IDA-projektet. Det höll på från 9.30 till 19.00 med en dryg timmas paus och det är ju nästan som att jobba på riktigt. Nu har jag just kommit hem och känner mig inte särskilt trött så det känns ju positivt.

Någon kanske reagerar på att jag gör jobbgrejer fast jag inte har arbetstid och det har hen ju i så fall rätt i. När jag bestämde mig för att jobba en timma i veckan fattade jag direkt att det inte skulle gå att hålla sig inom arbetstiden. Så jag tänkte att jag i stället skulle jobba så mycket jag har lust med och så mycket jag behöver för att slippa stressa och för att vara nöjd med mina lektioner. Och så passa på att gå på den typ av grejer jag gjorde idag, sådant som känns för stressigt att få ut tid för när man jobbar.

Det kändes helt ok, fast jag får betalt för 1,5 timmar men jobbar minst tre, ända tills jag fick veta av Försäkringskassan att man inte får jobba mindre än två timmar om dagen. Vabba en timma får man göra, men inte tvärtom. Efter ett antal samtal med olika personer på FK tog en av dem reda på att det står i någon lag. Så nu kommer jag att förlora ekonomiskt på det jag jobbat hittills om jag inte lyckas övertala chefen att ge mig betalt för två timmar i veckan retroaktivt.

Arbetstidsmötet var verkligen både intressant och jätteroligt. Vi fick till exempel lära oss att 35-timmarsveckan inte existerar på det sättet som alla tror och att det ska finnas minst tre avstämmningsperioder för övertid per år. Människorna i min grupp var både skarpa, erfarna och trevliga, men en av dem hade 40 undervisningstimmar i veckan! Sjukt.

Här är lite bilder från instrumentbygget:

Oceandrum, kazoo och guiro gjorde jag.

De här hade de gjort en annan dag.
Nycklarna på en hålslev lät jättevackert.

Vi har målat bitar av papprör. Sådana sågar
de tydligen upp i utbyte mot tårta på något verk.

När Alice låg på intensiven del 3

När det blev kväll den första dagen så tyckte de att vi skulle gå upp på avdelningen och sova. Det var tydligen inte så vanligt med barn där, personalen tyckte att det kändes ovant att sitta och prata med någon när de jobbade eftersom patienterna alltid var medvetslösa. Och de var inte vana vid föräldrar som vill sova med barnen.

På kvällen hade vi delat på oss och jag var på avdelningen för att vila. Men Chrille berättade att vid skiftbytet på kvällen kom en undersköterska som direkt sa att han aldrig skulle lämna en familjemedlem ensam i en sån situation, och fixade fram en säng. Det blev en natt var vi sov på intensiven, och konstigt nog var det den bästa nattsömnen jag någonsin fått på sjukhuset. Jag vet inte varför, men kanske var det att allt var så superkontrollerat och övervakat så att jag kände mig trygg, samtidigt som det hela tiden var folk i rummet så jag slapp noja över när de skulle komma in och om de skulle tända.

Minnena vad gäller tid är väldigt opålitliga, men vi säger att nästa dag hade läkarna kommit fram till att de måste göra någon form av undersökning för att se om det hade blivit hål i tarmarna. Kommer inte ihåg om de sa det rakt ut, men vi förstod att om den svarta ruttna geggan skulle komma ut i bukhålan samtidigt som hon ju inte hade mycket till immunförsvar så var det rätt kört.

Vi fick sitta i ett anhörigrum och de sa att det skulle ta två timmar, men att det också kunde dra ut på tiden. Så där satt vi. Det gick liksom inte att göra något, man kunde inte koncentrera sig. Så vi satt bara där, kommer inte ihåg vad vi pratade om, men jag minns att det inte var mycket att säga heller. Två timmar gick, sen tre timmar. Ingen kom och sa något om hur det gick, och det började kännas surrealistiskt att sitta i rummet. Sitta i rummet, vänta. Inte kunna göra annat än vänta, men samtidigt inte stå ut med att vänta. Till slut kände jag att jag bara inte klarade av att vänta längre. Det hade gått dubbelt så mycket tid som de hade sagt. Men vad är alternativet? Dunka huvudet i väggen tills man svimmar, springa in i operationssalen, be om någon medicin?

Just när jag kände att något måste hända, så vem ringer i telefonen om inte the Queen of syncronicity, Karna Liv Nau. Genom att jag fick prata med henne en stund så kom jag över den värsta desperationen och klarade av att vänta tills det äntligen kom någon människa och berättade att det hade gått bra. Sedan minns jag inte mer förrän vi var tillbaka på avdelningen och då är det tydligaste minnet Fredrik Hedborg som drar en lättnadens suck över att hon klarat sig när han kom på måndag morgon. Man fattade att han oroat sig på helgen och undrat om hon skulle vara i livet när han kom till jobbet på måndagen.

Jag undrar fortfarande vad som hade hänt om jag inte fått något besked när jag kände att jag inte stod ut med ovissheten, för det var en känsla jag varken upplevt förr eller senare. Jag kanske hade blivit som ett sådant där apatiskt flyktingbarn. Eller är det så folk känner när de tar livet av sig? Eller stänger man av känslan till slut på samma sätt som jag stängt av andra känslor under den här perioden? Hoppas jag aldrig får veta.

När Alice låg på intensiven del 2

När vi kom ner till intensivvårdsavdelningen fick vi ett jättestort rum där sängen stod i mitten och det var apparater på alla sidor. Där fanns en sjuksköterska och en undersköterska som var i rummet hela tiden. En vägg var av glas och bakom det var det som ett kontrollrum där läkarna satt. Man fick lite av en sci-fikänsla pga kontrollrummet och att alla kroppsfunktioner var övervakade och kopplade till apparaterna. Det var läskigt att se de tre fyra läkarna stå bakom glaset och diskutera med rynkade pannor. Ibland pep det till och då gick sköterskan fram och tryckte lite på olika knappar för att reglera någon medicin, vätska, syrgas, morfin eller vad det nu var. Hon hade fem sorters penicillin och de fick sätta in en extra slang i ljumsken förutom porten i bröstet.

Själv satt man bredvid på en stol och kunde inte göra någonting. Alice var medvetslös och det var hela tiden personal i rummet. Kanske bytte jag någon blöja. Vi turades om att sitta vid sängen och att göra annat. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, om jag bara vilade eller träffade någon. En gång grät jag lite, men jag satt också och pratade om lite vardagliga saker med undersköterskorna. Jag antar att jag stängde av eftersom det nu började handla om liv och död. Vad som hände får ni läsa om nästa gång, men spänningen är väl inte så olidlig, ni vet ju hur det slutade.

Vad är på tapeten hos pedofillobbyn?

Det stör mig något oerhört att veta att många personer med pedofil läggning jobbar målmedvetet och gemensamt för att skapa acceptans för sexuella aktiviteter mellan barn och vuxna, samtidigt som de vill få oss att tro att det knappt förekommer, medan vi andra inte jobbar lika hårt på vårt håll. Man vill inte tänka på det, vill inte tro det och i vissa fall hjälper vi till eftersom vi inte förstår bättre.

Så nu tänkte jag bara uppdatera er lite genom My Vingren som skrivit den första delen i en serie på tre om papparättsrörelsen och PAS. Den tycker jag att ni borde läsa. Vet inte mer om papparättsrörelsen än vad jag läst på olika ställen av internet, men mitt intryck är att den består av en blandning av pedofiler, barnmisshandlare och pappor med dålig självinsikt som inte fattar vad det är de stödjer. Hoppas att jag, och ni, vet mer efter denna artikelserie.

Halkkörning

Som alla vet är det lättare att komma i tid ju mindre tid man har på sig. Detta bevisades idag när jag vaknade 45 minuter innan jag skulle vara på körskolan (det tar 35 minuter att cykla dit). Slängde på mig lite kläder och la en bit pizza från igår i en påse och cyklade iväg innan jag hunnit fatta vad som hände.

Jag körde snabbt så klart och kom fram fem minuter tidigt, det skulle jag aldrig gjort om jag hade haft en timma på mig.

Fick sätta mig i en bil med tre små söta ungdomar och en ny körlärare som jobbade sin första dag. Vi pratade lite om namn och att många byter efternamn. Till exempel hörde jag på radio att en man nyligen bytt sitt eftenamn till Nathaliespappa. Jag hade hört att man bara behöver skicka in en underskriven blankett för att byta efternamn, så jag hotade med att byta körlärarens efternamn till Kuggare om han inte godkände mig.

Sen fortsatte jag att hålla låda mer än alla femton gymnasieelever tillsammans och så körde vi lite, men det var väldigt lite. Skulle man räkna kronor per minuter bakom ratten så blev det väl ungefär hundra kronor i minuten. Men det var kul och vi blev godkända allihop, så läraren får behålla sitt efternamn.