Religiös beröringsskräck!

Jag och Jani från Humanisterna var härom dagen och lyssnade på en paneldebatt om sk "religiös beröringsskräck" i Pingstkyrkan. Det visade sig att den var en del i en kampanj som Stefan Attefall (Sveriges civil- och bostadsminister) driver för att få folk att tro att Sverige lider av denna hemska åkomma för att sedan kunna sätta in åtgärder. Påminner mig om "utanförskapet" som Alliansen uppfann för att kunna ta till hårdhandskarna mot de sjuka och arbetslösa. När Attefall och en KD-kvinna med det förtjusande namnet Agestav sedan skrev en debattartikel i VLT om hur religionen inte får höras och synas i det svenska samhället kände jag mig motiverad att skriva en insändare. Så det här kommer jag att skicka in om inte någon annan humanist vill hjälpa mig med lite synpunkter och fräscha retoriska grepp så att vi kan göra ett gemensamt inskick:

Stefan Attefall och Amanda Agestav från KD skriver i måndagens VLT en debattartikel betitlad Religion har rätt att synas. De vänder sig emot dem som säger att religion får finnas, bara den inte syns och hörs. De presenterar också de åtgärder som regeringen vidtagit för att trossamfunden ska få rätt att synas och höras, till exempel att de ökat bidragen till dem med 60 procent de senaste åren. Man har även möjliggjort för privatpersoner att dra av 25% av de gåvor man ger till frivilligorganisationer och ger på så sätt den som vill en möjlighet att skänka skattepengar till religiösa organisationer.

Jag ställer mig frågande till hela hans premiss om att religionen inte får synas och höras. Jag ser en kyrka i stort sett varje gång jag går ut, och genom en helsidesannons i tidningen kan jag varje vecka hålla mig à jour med deras verksamhet. Även andra religioner hör jag mycket om i alla sorters media. Jag undrar när rätten att synas och höras blev synonymt med att motta riktade statsbidrag till sin verksamhet. Snarare tror jag att dessa kyrkans representanter har svårt att förlika sig med att vara en förening bland andra. De är vana att åtnjuta en särställning och vill inte acceptera att många inte är speciellt intresserade av kyrkan.

I andra sammanhang har jag märkt att Attefall försöker lansera påståendet att Sverige och svenskarna skulle lida av "religiös beröringsskräck", vilket enligt honom till exempel gör att man inte vågar låta barnen lyssna på prästen i kyrkan på skolavslutningen. Jag skulle vilja varna för att han försöker skapa en föreställning av något som inte existerar för att kunna motivera att just trossamfund ska få mer pengar än till exempel andra livsåskådningsorganisationer. I mitt jobb som lärare är jag inte rädd för att delta i gudstjänst på arbetstid två gånger om året, jag uppskattar det bara inte. Jag tycker att det är väldigt bra att kyrka och stat är åtskilda, och vill ha en tydlig gränsdragning. Då gynnas vi inte av att Attefall och Agestav blandar ihop begreppen och hävdar att trossamfund inte får synas om de inte får ha en särställning och inkassera extrapengar.  

 

Ogudaktig helg

Denna helg deltog jag på Humanisternas kongress i Stockholm, och passade även på att träffa den en av de mest ogudaktiga människor jag känner: Anil. Hon har numer till och med börjat trotsa profetens förbud mot skaldjur och bjöd på skagenröra.

Jag var inte ombud på kongressen, utan åkte dit mest för att se hur jag trivs i rörelsen och känna efter hur mycket engagemang jag vill lägga på den. Resultatet blev att jag är väldigt peppad på att nästa gång åka dit som ombud, och faktiskt helst från lokalavdelningen Västerås. I nuläget finns det inte en sådan, utan vi tillhör Uppsala, men det känns inte naturligt för mig att ens på lång sikt representera dem. Jag kommer troligtvis aldrig att åka till Uppsala tillräckligt mycket när vi även har vår verksamhet i Västerås, och ingen annan av oss Västeråsare gör det heller, så jag tror att en egen lokalavdelning är enda vägen framåt. Annars kommer jag att tröttna. Får se vad de andra säger på tisdag. 

Debatten på kongressen var livlig, främst när det gäller den nya grafiska profilen med tillhörande logga. Det var ett evigt dividerande om huruvida processen hade gått demokratiskt till och om loggan är bra. Mitt intryck att det inte var något formellt fel på förfarandet men att det hade utförts på ett opedagogiskt sätt. Resultatet blev i alla fall att den nya grafiska profilen ska börja användas. Den tillhörande loggan ser ut såhär:

Medan man tidigare har haft olika loggor i den här stilen.

Ingen av dem tilltalar mig särskilt mycket, men jag skäms i alla fall inte för loggan vi numera har. Tillsammans med hela den grafiska profilen ser det proffsigt ut och det är väl huvudsaken. Smaken är ju delad. 

Nu orkar jag inte skriva mer om vad som dryftades under kongressen, så logotypediskussionen får dominera detta inlägg precis som den dominerade kongressen, något många tyckte var tråkigt. 

För egen del gick jag runt och presenterade mig för folk, bland andra Anna Bergström som jobbar med skolinformationsgruppen. Det slutade med att hon bad mig vara med på ett möte, de hade tydligen ingen lärare i gruppen. Så nu blir det kanske lite fler resor till huvudstaden. 

Hälsade även på Christer Sturmark så klart, som gärna kommer till Västerås och debatterar med någon kreationist eller dylikt. Det finns ju en som bor i Irsta så det kanske blir av. 

Egobild med Sturmark

När jag ändå höll på tog jag en bild med Bengt Westerberg också, eftersom jag gillade honom som barn. Han var dock inte lika entusiastisk. 

Slutligen mötte jag upp Anil på stationen, jag hade glömt min neccesär hos henne. Hon bjöd på dryck och höll mig sällskap tills tåget gick. 

En väldigt lyckad helg, är inte ett dugg ledsen att jag inte varit ute i det vackra vädret.

Legokalas

Nu när Rex fyllde nio var det lite svårt att hitta på ett tema till hans kalas. Hemmakalas med tema ville han ha som vanligt, men det mesta kändes för barnsligt. Jag försökte med pensionärstema; man har basker, äter mandelkubb och spelar bingo; disco med bar där man får handla med låtsaspengar, med flera toppenförslag. Men inte förrän jag efter dagar av grubblande sa Lego hittade vi något vi båda kunde tänka oss. Det var inte jättelätt att komma på lekar och klädsel , det mest tacksamma att legofiera var fikat. Det finns en nätaffär som heter Klossbutiken som har allt med anknytning till Lego. Så jag köpte ett pannband, klistermärken att ge till gästerna, legoliknande godis och en isbitsform. Legogodiset använde jag till godispåsarna samt att dekorera muffinsarna.

 

De minsta bitarna. Fanns även större, och de gick att bygga med.

I isformen gjorde jag chokladlegobitar som jag använde på den första tårtan. Jag försökte färga den vita chokladen, men det gick inte, den blev grynig.

Rex älskar marsipan

Den andra tårtan var en stor legobit. Helt enkelt en rektangulär tårta med halva jättemarshmallows på.

 

Glömde ta kort på den, men den såg ut ungefär såhär.
Detta är frosting, men grädde gick lika bra.

Barnen byggde dekorationer till borden och "skålar" att ha kexen i.

 

 

Rånen ser typ lite ut som Legobitar.

Vi hade två lekar. Först delade vi ut lite legobitar, lika till varje fempersonerslag. Sen fick en i laget titta på en lapp där det stod vad de skulle bygga, varje lag byggde samma sak. Det lag som gissade rätt först fick ett poäng. Sen körde vi fem omgångar så att alla fick bygga en gång. 

Den andra leken var att vi hade spritt ut hundra legobitar i lekparken och den som hittade flest vann. Två stycken hittade 16 var. Eftersom det var olika modeller av bitar bestämde jag mig för att den vars bitar vägde mest skulle vinna. Bådas vägde 41 gram. Så till sist fick vi lotta. Tyvärr hade jag ett pris, jag visste att det var en dålig idé men jag blev lite carried away i Klossbutiken. Men ingen började gråta i alla fall.  

Rex var jättenöjd med sitt kalas och jag håller med. Vi brukar bjuda hela klassen och det kan ju vara lite svettigt eftersom de är 27 stycken (endast 20 kunde komma dock). Men nu när de är nio så tar de i stort sett hand om sig själva, så jag är inte ett dugg trött nu efteråt. Det enda jag tycker är tråkigt är att föräldrar och syskon inte stannar kvar nu när barnen är stora, varken på kalaset eller efter. Jag tycker att det är en konstig känsla, att alla bara lämnar sina barn och drar. Inte för att jag behöver hjälp, med det känns så jäktat och osoft. Som tur är hade vi också bjudit Ted, och Mona, Peter och Mimmi var kvar och fikade lite efter. Så nu är jag nöjd. 

VM i blandade känslor går av stapeln i Uppsala

Det är alltid väldigt känslosamt att vara i Uppsala. Idag när jag var där på Humanisterna Uppsalas årsmöte tror jag att det var första gången jag var där utan att besöka Akademiska. Sedan innan sjukdomen alltså, jag har ju bott där. 

Dels är det sjukdomen förstås, vi blev ju körda till Akademiska med ambulans det första som hände efter diagnosen. Det är starka känslor förknippade med kvarteren runt sjukhuset där man vandrade omkring när man hade chansen att ta lite luft och handla i närlivset. 

Men ännu starkare är minnena och känslorna från när jag bodde och pluggade där. Jag tror det är gemensamt för de flesta att man får tillbaka känslan av hur man mådde och tänkte när man kommer tillbaka till en gammal miljö. När jag går runt i Uppsala förnimmer jag i kroppen hur dåligt skick jag var i under tiden då jag pluggade, jämfört med hur jag är nu så var jag som ett barn som inte förstod mig på livet och hur man skulle klara sig själv. Jag var också i det närmaste deprimerad under en stor del av tiden och hade svårt att relatera till folk. 

Men jag minns också hur roligt det var med kompisar då, hur mycket tid man la på att ha kul med sina vänner. Timme ut och timme in av fikande och runttravande i Uppsala C gör att jag har många bra minnen förknippade med stadsmiljön. Körde förbi Stockholms nation tex och kom ihåg när jag och Susanne smög in bakvägen och satt i trapphuset och laddade en lång stund. Sedan gled vi in i köket och såg oberörda ut, med jackorna nedproppade i väskorna, varpå vi blev inschasade på dansgolvet. Till stort förtret för dem som stått före oss i kön och kom in senare och inte fattade nånting. Såna saker gladde en ju mycket mer på den tiden.

Det bästa med det hela är kontrasten mellan känslan jag får av dåtiden och känslan jag har i kroppen nu. Äntligen känner jag mig som jag. Jag är en hel person vars självkänsla inte hänger på andra människor i lika hög grad. Jag känner mig själv och tycker inte att andra människor har tolkningsföreträde i en situation, utan mina tankar och åsikter har lika stor tyngd. Dessutom struntar jag i om andra människor är coola eller inte och är bara med folk jag gillar. På den tiden kändes det mer som att min egen personlighet definierades av vilka jag umgicks med. Jag kommer ihåg när jag försökte gå med i olika föreningar på den tiden, jag var nervös och det var ofta en ansträngd stämning där jag inte kände samhörighet med de andra. Så nu när jag åkte hem från årsmötet, som var en trevlig och avslappnad tillställning med intressanta samtal och bara nya människor, cruisandes i bilen med Snapphaneklanen i högtalarna, skänkte jag en tanke av medlidande till Anna Eriksson. Bra kämpat, men skönt att slippa dig.

Bronies!

Jag som så sällan gråter numer sitter här och bölar framför dokumentären Bronies som jag hittade på Netflix. Alla mina tre barn gillar My Little Pony Friendship is Magic, och de brukar vara så noga med vad som är pojk och flick. Så då kom jag att tänka på fenomenet Bronies; vuxna som gillar MLP. Jag kollade in dokumentären och det var så himla fint. 4000 personer samlas på en con för att hylla vänskap och små ponnies. Många hade fått vara modiga och trotsa familj och redneckgrannar för att få leva ut sitt intresse av programmet. De tycker helt oironiskt att programmet gör dem glada och att man lär sig fina värderingar av det. Och de hävdar sin rätt att som män få gilla sånt som är snällt och fint. Tyvärr var det viktigt för många att poängtera att de inte var bögar bara för det, men i övrigt var det bedårande. Det gav mig faktiskt lite hopp om livet och framtiden och visade ett exempel på något jag efterlyst länge: män som är trötta på den trånga mansrollen och själva utmanar den.

Själv är jag tyvärr hjälplöst förhärdad, så jag tyckte egentligen att allt var astöntigt, men good for them säger jag bara. 

Våra dinos lever också!

Vi hoppade på trenden med dinosaurier som lever under natten. här är några av de upptåg som de har hittat på när barnen sover. Nu har de gett sig ut på jorden-runt-resa och ska hälsa på mostrar och fastrar.

 

De har följt Jacksons recept på drink med överdrivet mycket bär.

 

De har vittjat julgranen på godis

Och ätit det.

De har spelat Uno

De har även gjort kaos med julnötterna, städat upp efter sig samt badat i diskhon i barbiebadkläder. Den listige lille Rex tyckte att vi skulle rigga upp en kamera för att se hur det gick till. Men vi överlistade honom genom att spela in stop motion-filmer på när de läser bok, käkar skorpor och, till sist, försvinner ut genom dörren. Ska se om jag kan lägga ut dem vid ett senare tillfälle.

Distriktsårskonferens med Vänsterpartiet

Idag deltog jag för första gången i ett möte med partiet där jag hade rösträtt i viktiga frågor. Det var också premiär för att stå i talarstolen och göra ett yrkande. Jag gjorde tre stycken och alla gick igenom som tur var så att jag fick en upplyftande första erfarenhet. Det var i och för sig inte jag som hittat på alla tre, men ändå.

Det som var ett direkt resultat av egna erfarenheter var ett yrkande om att all sjukvårdspersonal ska få genus- och HBTQ-utbildning. Jag är väldigt imponerad av alla barnsjukvårdspersoner och deras fina förhållningssätt och professionella arbete. Framför allt har de förmodligen räddat livet på mitt barn. Men jag tyckte ändå att det var jobbigt att de lade så mycket vikt vid hennes utseende och vilka kläder hon hade på sig. Från att inte alls brytt sig om hur hon såg ut till att jättesjuk vilja ta på en fin klänning innan vi åkte in till sjukhuset. Och från att inte brytt sig om att hon tappade håret första gången göra det andra gången eftersom alla tjatade så förtvivlat om det hår som börjat växa ut. Dessutom var det en pojknorm i det lekmaterial hon fick för att bearbeta sjukdomen. Det kan tyckas vara detaljer, men det är ju en stor del av hennes uppväxt som har utspelat sig på sjukhuset när andra gått i en förhoppningsvis genusmedveten förskola.

Jag kände mig naturligtvis som en gröngöling som visste för lite om allt för att bilda mig en uppfattning, men jag lärde mig mycket. Det som kändes mest spännande var att vi röstade igenom att landstinget under nästa mandatperiod ska genomföra ett försök med sex timmars arbetsdag i någon av verksamheterna. Samt förstås att Västerås´ Vasiliki Tsouplaki hamnade överst på riksdagslistan. Så snart kommer jag typ att känna en riksdagsledamot.

Västeråsdelegationen