VM i blandade känslor går av stapeln i Uppsala

Det är alltid väldigt känslosamt att vara i Uppsala. Idag när jag var där på Humanisterna Uppsalas årsmöte tror jag att det var första gången jag var där utan att besöka Akademiska. Sedan innan sjukdomen alltså, jag har ju bott där. 

Dels är det sjukdomen förstås, vi blev ju körda till Akademiska med ambulans det första som hände efter diagnosen. Det är starka känslor förknippade med kvarteren runt sjukhuset där man vandrade omkring när man hade chansen att ta lite luft och handla i närlivset. 

Men ännu starkare är minnena och känslorna från när jag bodde och pluggade där. Jag tror det är gemensamt för de flesta att man får tillbaka känslan av hur man mådde och tänkte när man kommer tillbaka till en gammal miljö. När jag går runt i Uppsala förnimmer jag i kroppen hur dåligt skick jag var i under tiden då jag pluggade, jämfört med hur jag är nu så var jag som ett barn som inte förstod mig på livet och hur man skulle klara sig själv. Jag var också i det närmaste deprimerad under en stor del av tiden och hade svårt att relatera till folk. 

Men jag minns också hur roligt det var med kompisar då, hur mycket tid man la på att ha kul med sina vänner. Timme ut och timme in av fikande och runttravande i Uppsala C gör att jag har många bra minnen förknippade med stadsmiljön. Körde förbi Stockholms nation tex och kom ihåg när jag och Susanne smög in bakvägen och satt i trapphuset och laddade en lång stund. Sedan gled vi in i köket och såg oberörda ut, med jackorna nedproppade i väskorna, varpå vi blev inschasade på dansgolvet. Till stort förtret för dem som stått före oss i kön och kom in senare och inte fattade nånting. Såna saker gladde en ju mycket mer på den tiden.

Det bästa med det hela är kontrasten mellan känslan jag får av dåtiden och känslan jag har i kroppen nu. Äntligen känner jag mig som jag. Jag är en hel person vars självkänsla inte hänger på andra människor i lika hög grad. Jag känner mig själv och tycker inte att andra människor har tolkningsföreträde i en situation, utan mina tankar och åsikter har lika stor tyngd. Dessutom struntar jag i om andra människor är coola eller inte och är bara med folk jag gillar. På den tiden kändes det mer som att min egen personlighet definierades av vilka jag umgicks med. Jag kommer ihåg när jag försökte gå med i olika föreningar på den tiden, jag var nervös och det var ofta en ansträngd stämning där jag inte kände samhörighet med de andra. Så nu när jag åkte hem från årsmötet, som var en trevlig och avslappnad tillställning med intressanta samtal och bara nya människor, cruisandes i bilen med Snapphaneklanen i högtalarna, skänkte jag en tanke av medlidande till Anna Eriksson. Bra kämpat, men skönt att slippa dig.