The little differences

Det är kul att observera småsaker som skiljer Sverige från USA, så här kommer ett sista inlägg om semestern fast jag har varit hemma i några dagar nu. 

Dricka vatten i strut.

Detta finns kanske i Sverige med, men jag har
inte sett det. Centrifugera sin baddräkt och
lägga den i en påse.  

Heltäckningsmatta överallt, tex som här i
ett trapphus.

En liten påsförslutare till grönsakspåsen.

Brandposten förstås.

 

Köpa drink på bion.

Och till sist, inte typiskt USA men typiskt Boulder: Grönkål överallt.
Här på ett vanligt fik lite rå grönkål med en bit morot och en jordgubbe.

Independence day

Så var det antligen dags för mig att få uppleva 4:e juli på plats. Vi åkte till en lite mindre förort till Boulder som heter Niwot for att få uppleva den riktiga känslan av community. Karnas kompis Soshy var med. Tyvärr kom vi lite sent, så vi såg bara en del av paraden, men det var kul ändå, vi såg lite amerikanska bilar och brandbilar samt en säckpipeorkester.

Det kändes lite ironiskt att titta på några få amerikanare samtidigt som Power meet är i full gång hemma. Vi såg också en ridande cowboy och en rodeo queen.

Vi gick in i några affärer och jag köpte lite second hand-accessoarer. I second hand-butiken stötte jag ihop med dessa damer i lila kläder och röda hattar. 

De hade en klubb för kvinnor över 50 som hade skapats efter detta poem:

Warning
When I am an old woman I shall wear purple 
With a red hat which doesn't go, and doesn't suit me. 
And I shall spend my pension on brandy and summer gloves 
And satin sandals, and say we've no money for butter. 
I shall sit down on the pavement when I'm tired 
And gobble up samples in shops and press alarm bells 
And run my stick along the public railings 
And make up for the sobriety of my youth. 
I shall go out in my slippers in the rain 
And pick flowers in other people's gardens 
And learn to spit. 

You can wear terrible shirts and grow more fat 
And eat three pounds of sausages at a go 
Or only bread and pickle for a week 
And hoard pens and pencils and beermats and things in boxes. 

But now we must have clothes that keep us dry 
And pay our rent and not swear in the street 
And set a good example for the children. 
We must have friends to dinner and read the papers. 

But maybe I ought to practice a little now? 
So people who know me are not too shocked and surprised 
When suddenly I am old, and start to wear purple.

Jag fick ett visitkort av en av tanterna, "Queen sassy Jean". Får se om jag ringer. 

Vi var även inne i ett galleri for lokalproducerad konst och hantverk. De hade försökt sig på lite svenska, men KB och jag talade om för dem hur det ska vara. 

Skøl tammefan

Vet inte om det syns, men det stod skål på lite olika språk, bland annat svenskans "Sköl". Sen fikade vi ett bra tag, jag tog en jättegod chai float, som var chaite med körsbarsglass i. 

På eftermiddagen var vi på bio och såg Tammy med Melissa McCarthy. Bion var typiskt amerikansk med jättestora saten som man kunde hissa ner som en Lazy boy. 

Jag hade inte så höga förväntningar på den men den var asrolig, jag garvade non stop. Sen feministgrät jag lite på slutet eftersom Melissa McCarthy är så himla rolig på ett så avslappnat och skönt sätt. Karna och jag satt kvar och sjukade oss av blotta förtjusningen tills vi blev utkörda.

Sen grillade vi hamburgare.

Efter allt detta var jag rätt trött på kvällen nar vi skulle på fest, men jag satt och pratade lite med några amerikaner i alla fall. Fyrverkeriet var enormt och höll på i 20-30 minuter, och efter det gick vi hem och sov.

Pajfabrik och födelsedagsfest

Idag hängde jag på K&K för att titta på ett par lägenheter som de kanske skulle köpa. De var fina, men till slut bestämde de sig för att de ska fortsätta försöka hitta något mer centralt som passar med den energi de försöker skapa i sitt liv just nu. Det var kul för mig att träffa en amerikansk mäklare och se lite olika lägenheter. Det är väldigt mycket heltäckningsmatta överallt, till och med i trapphusen och i köken. Gross. I närheten av en av lägenheterna kände de en familj som har ett pajbageri, så vi gick in och sa hej. En av kvinnorna hade sin bäbis med när hon bakade pajer. 

Först tyckte jag att det såg gulligt och mysigt ut, men sen tänkte jag att det nog hade varit mysigare för dem om hon varit mammaledig. 

Jag som alltid strävar efter att välja det mest amerikanska alternativet köpte en cherry pie, den var god. 

Sen tränade jag lite yoga och stod på en crosstrainer och kollade på Fox news ett tag. Karna jobbade från gymcaféet, hon jobbar lite här och var med sin dator och telefon. 

På kvällen gick vi till en födelsedagsfest hos den här söta tjejen:

Med det här glada gänget:

Killen till vänster om mig pratade jag mest med, mycket om politik och det amerikanska samhället. Jag lärde mig lite nya grejer om hur krångligt det är att rösta i USA till exempel. Eftersom jag hade klargjort att jag ville ha det så amerikanskt som möjligt tog de fran det amerikanskaste de hade: 50-procentig moonshine som kallades vit whiskey men luktade som färgborttagningsmedel. 

Vet inte om ni kan skönja XXX:en på burken. (Det kom i en burk.) 

Jag hade supertrevligt på festen men vi åkte hem rätt tidigt för att kunna satsa allt på morgondagens jätteamerikanska 4:th of July-firande. Så nu kl 23 är jag safely in bed.  

Gjort väldigt lite

Idag gjorde jag knappt något. Karna och jag var på Soul sweat, ett danspass på gymmet. Det var kul och inte så svårt. Sen jobbade hon och jag var hemma och tittade på Girls. Har inte sett den serien, så jag tänkte passa på nu. Snart har jag sett hela S1. Sen sov jag lite och så lärde jag mig en låt till på ukulelen, Imagine. På kvällen handlade vi, och jag och KB kollade på Dr Who. Fick lite ångest vid tanken på hur länge jag ska vara borta från barnen, tio dagar kunde väl ha räckt känner jag nu. Jag är inte van vid att ta det så här lugnt, man hinner tänka, usch. 

Shopping och middag

Uppdatering: KB:s dator översatte detta till engelska, orkar inte fixa det så ni får läsa det maskinöversatt:

Today worked Karna from a cafe and I walked around and checked out the town. Boulder has fewer inhabitants than Vasteras but there are more and more fun shops because people on average have more money. Had I had over 30000, I had bought this fossil:

But instead I bought a few books to pretend that you can have things in. Have long wanted to have that kind. 

And some clothes, including this dress:

What I had on me when we were out in the evening and celebrated chefs Karna nannies 30th birthday. I had the expectation nice, it was incredibly happy people. Very spiritually inclined also, among others, all to answer the question "How do you think it means to be an incarnate human being on this planet?" There were many varied answers, no one in the party had an uncomplicated relationship to the whole. Self, I noted that I have finally found myself in it, and it's nice. 

Nannyn, chefens syster, chefen, Karna, chefens kompis, nannyns kompis.

It was great to see the good and fun people Karnataka has around him, and the food was crazy good too. 

Jetlag

Idag var jag riktigt jetlaggad så vi tog det bara lugnt. Vi var och åt med Angelica och Stefan som sedan åkte iväg på sin roadtrip. Sen hängde vi bara och kollade på Far och son och Alejandro Furntes Bergström på Youtube, varpå vi hängde på uteplatsen tillsammans med dessa trevliga grannar:

Kolibribo!

Vi upptäckte nyss att kolibrin i trädet utanför har byggt bo och att det bor ett par ungar i! Jag försökte fota, men det var svårt. Kanske ni kan skönja två små näbbar som sticker ut längst upp. Boet är litet som en mindre mandarin, man fattar inte att ungarna får plats. 

Grillfest

Nu har jag fått träffa lite kompisar till Karna och KB, på en grillfest igår. Tyvärr skar KB av sig en liten bit av tummen, som ett semmellock ungefär, när vi höll på med förberedelserna. Karna limmade det med sårlim och sen försökte vi övertyga honom om att han borde ligga och vila och att vi klarade av att förbereda festen. 

Vädret var perfekt och det hela var mycket soft. Vi firade även Stefan som just fyllt år med en vegansk tårta från Whole foods. Han kom samma dag som jag för att sluta upp med sin flickvän Angelica som varit hos Karna i en vecka. Nu ska de ta en roadtrip till Las Vegas mm. 

Här är lite vimmelbilder:

Framme i Colorado

Nu får jag nog sluta kalla mig själv för flygrädd, jag var bara lite rädd när det var som mest turbulent vid sista landningen. Det hjälpte att det var så spännande vyer att titta på; Island, Grönland, coloradobergen med mera. Flygningen kunde inte gått bättre, faktiskt. 

Nu sitter vi i soffan och har det mysigt och Karna tittar på sin kära Bachelorette. Tidigare idag har vi insupit Boulderatmosfären, gått på Farmers market och hälsat på allt möjligt folk som vi träffade. Köpte även en burk kimchi med smak av ansjovis och päron.

 

I kväll blir det barbecue. Karnas kompis Angelica är också här, här är vi framför ett fint tehus som de har:

Det mest exotiska hittills är den lilla kolibrin som bor utanför deras hus. Samt att man ser berg runtom när man är på stan. I övrigt är känslan inte helt olik Sverige, folket är lite trevligare bara. 

Nu ska jag in i köket och göra ett handtag, samtidigt som vi övar på ukulelesången vi ska framföra i kväll. 

Knytis för mångfald

Idag hade nätverket Västerås älskar mångfald ordnat ett knytis i Vasaparken som vi var på. Vi hade med oss nacos eftersom det var nachonaldagen, men det visade sig att det var fikaknytis. Man skulle också ha med sig gitarr så det hade jag. De vuxna var inte så peppade på allsång, men jag sjöng lite med barnen och ett par vuxna sjöng med också. Vlt kom och filmade så ni kan titta lite:

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2517448-tv-firar-med-tarta-i-vasaparken

Någon hade bakat en jättefin tårta och goda snitsiga kakor och stämningen var gemytlig även om folk mest satt med sina kompisar och inte minglade så mycket. 

Det roligaste med det hela var att jag stötte ihop med en kompis till syrran som jag tycker mycket om och fick se hennes barn och barnets pappa för första gången. Samt att jag träffade en person som jag var kompis med under en kort period i gymnasiet och som jag glömt bort fast jag gillade henne jättemycket. Först fattade jag inte vem det var, men så plötsligt ramlade alla minnena fram, det var ballt.

Jag hoppas att detta kan bli en återkommande tradition, fast att det nästa år blir nachobuffé. 

Religiös beröringsskräck!

Jag och Jani från Humanisterna var härom dagen och lyssnade på en paneldebatt om sk "religiös beröringsskräck" i Pingstkyrkan. Det visade sig att den var en del i en kampanj som Stefan Attefall (Sveriges civil- och bostadsminister) driver för att få folk att tro att Sverige lider av denna hemska åkomma för att sedan kunna sätta in åtgärder. Påminner mig om "utanförskapet" som Alliansen uppfann för att kunna ta till hårdhandskarna mot de sjuka och arbetslösa. När Attefall och en KD-kvinna med det förtjusande namnet Agestav sedan skrev en debattartikel i VLT om hur religionen inte får höras och synas i det svenska samhället kände jag mig motiverad att skriva en insändare. Så det här kommer jag att skicka in om inte någon annan humanist vill hjälpa mig med lite synpunkter och fräscha retoriska grepp så att vi kan göra ett gemensamt inskick:

Stefan Attefall och Amanda Agestav från KD skriver i måndagens VLT en debattartikel betitlad Religion har rätt att synas. De vänder sig emot dem som säger att religion får finnas, bara den inte syns och hörs. De presenterar också de åtgärder som regeringen vidtagit för att trossamfunden ska få rätt att synas och höras, till exempel att de ökat bidragen till dem med 60 procent de senaste åren. Man har även möjliggjort för privatpersoner att dra av 25% av de gåvor man ger till frivilligorganisationer och ger på så sätt den som vill en möjlighet att skänka skattepengar till religiösa organisationer.

Jag ställer mig frågande till hela hans premiss om att religionen inte får synas och höras. Jag ser en kyrka i stort sett varje gång jag går ut, och genom en helsidesannons i tidningen kan jag varje vecka hålla mig à jour med deras verksamhet. Även andra religioner hör jag mycket om i alla sorters media. Jag undrar när rätten att synas och höras blev synonymt med att motta riktade statsbidrag till sin verksamhet. Snarare tror jag att dessa kyrkans representanter har svårt att förlika sig med att vara en förening bland andra. De är vana att åtnjuta en särställning och vill inte acceptera att många inte är speciellt intresserade av kyrkan.

I andra sammanhang har jag märkt att Attefall försöker lansera påståendet att Sverige och svenskarna skulle lida av "religiös beröringsskräck", vilket enligt honom till exempel gör att man inte vågar låta barnen lyssna på prästen i kyrkan på skolavslutningen. Jag skulle vilja varna för att han försöker skapa en föreställning av något som inte existerar för att kunna motivera att just trossamfund ska få mer pengar än till exempel andra livsåskådningsorganisationer. I mitt jobb som lärare är jag inte rädd för att delta i gudstjänst på arbetstid två gånger om året, jag uppskattar det bara inte. Jag tycker att det är väldigt bra att kyrka och stat är åtskilda, och vill ha en tydlig gränsdragning. Då gynnas vi inte av att Attefall och Agestav blandar ihop begreppen och hävdar att trossamfund inte får synas om de inte får ha en särställning och inkassera extrapengar.  

 

Ogudaktig helg

Denna helg deltog jag på Humanisternas kongress i Stockholm, och passade även på att träffa den en av de mest ogudaktiga människor jag känner: Anil. Hon har numer till och med börjat trotsa profetens förbud mot skaldjur och bjöd på skagenröra.

Jag var inte ombud på kongressen, utan åkte dit mest för att se hur jag trivs i rörelsen och känna efter hur mycket engagemang jag vill lägga på den. Resultatet blev att jag är väldigt peppad på att nästa gång åka dit som ombud, och faktiskt helst från lokalavdelningen Västerås. I nuläget finns det inte en sådan, utan vi tillhör Uppsala, men det känns inte naturligt för mig att ens på lång sikt representera dem. Jag kommer troligtvis aldrig att åka till Uppsala tillräckligt mycket när vi även har vår verksamhet i Västerås, och ingen annan av oss Västeråsare gör det heller, så jag tror att en egen lokalavdelning är enda vägen framåt. Annars kommer jag att tröttna. Får se vad de andra säger på tisdag. 

Debatten på kongressen var livlig, främst när det gäller den nya grafiska profilen med tillhörande logga. Det var ett evigt dividerande om huruvida processen hade gått demokratiskt till och om loggan är bra. Mitt intryck att det inte var något formellt fel på förfarandet men att det hade utförts på ett opedagogiskt sätt. Resultatet blev i alla fall att den nya grafiska profilen ska börja användas. Den tillhörande loggan ser ut såhär:

Medan man tidigare har haft olika loggor i den här stilen.

Ingen av dem tilltalar mig särskilt mycket, men jag skäms i alla fall inte för loggan vi numera har. Tillsammans med hela den grafiska profilen ser det proffsigt ut och det är väl huvudsaken. Smaken är ju delad. 

Nu orkar jag inte skriva mer om vad som dryftades under kongressen, så logotypediskussionen får dominera detta inlägg precis som den dominerade kongressen, något många tyckte var tråkigt. 

För egen del gick jag runt och presenterade mig för folk, bland andra Anna Bergström som jobbar med skolinformationsgruppen. Det slutade med att hon bad mig vara med på ett möte, de hade tydligen ingen lärare i gruppen. Så nu blir det kanske lite fler resor till huvudstaden. 

Hälsade även på Christer Sturmark så klart, som gärna kommer till Västerås och debatterar med någon kreationist eller dylikt. Det finns ju en som bor i Irsta så det kanske blir av. 

Egobild med Sturmark

När jag ändå höll på tog jag en bild med Bengt Westerberg också, eftersom jag gillade honom som barn. Han var dock inte lika entusiastisk. 

Slutligen mötte jag upp Anil på stationen, jag hade glömt min neccesär hos henne. Hon bjöd på dryck och höll mig sällskap tills tåget gick. 

En väldigt lyckad helg, är inte ett dugg ledsen att jag inte varit ute i det vackra vädret.

Legokalas

Nu när Rex fyllde nio var det lite svårt att hitta på ett tema till hans kalas. Hemmakalas med tema ville han ha som vanligt, men det mesta kändes för barnsligt. Jag försökte med pensionärstema; man har basker, äter mandelkubb och spelar bingo; disco med bar där man får handla med låtsaspengar, med flera toppenförslag. Men inte förrän jag efter dagar av grubblande sa Lego hittade vi något vi båda kunde tänka oss. Det var inte jättelätt att komma på lekar och klädsel , det mest tacksamma att legofiera var fikat. Det finns en nätaffär som heter Klossbutiken som har allt med anknytning till Lego. Så jag köpte ett pannband, klistermärken att ge till gästerna, legoliknande godis och en isbitsform. Legogodiset använde jag till godispåsarna samt att dekorera muffinsarna.

 

De minsta bitarna. Fanns även större, och de gick att bygga med.

I isformen gjorde jag chokladlegobitar som jag använde på den första tårtan. Jag försökte färga den vita chokladen, men det gick inte, den blev grynig.

Rex älskar marsipan

Den andra tårtan var en stor legobit. Helt enkelt en rektangulär tårta med halva jättemarshmallows på.

 

Glömde ta kort på den, men den såg ut ungefär såhär.
Detta är frosting, men grädde gick lika bra.

Barnen byggde dekorationer till borden och "skålar" att ha kexen i.

 

 

Rånen ser typ lite ut som Legobitar.

Vi hade två lekar. Först delade vi ut lite legobitar, lika till varje fempersonerslag. Sen fick en i laget titta på en lapp där det stod vad de skulle bygga, varje lag byggde samma sak. Det lag som gissade rätt först fick ett poäng. Sen körde vi fem omgångar så att alla fick bygga en gång. 

Den andra leken var att vi hade spritt ut hundra legobitar i lekparken och den som hittade flest vann. Två stycken hittade 16 var. Eftersom det var olika modeller av bitar bestämde jag mig för att den vars bitar vägde mest skulle vinna. Bådas vägde 41 gram. Så till sist fick vi lotta. Tyvärr hade jag ett pris, jag visste att det var en dålig idé men jag blev lite carried away i Klossbutiken. Men ingen började gråta i alla fall.  

Rex var jättenöjd med sitt kalas och jag håller med. Vi brukar bjuda hela klassen och det kan ju vara lite svettigt eftersom de är 27 stycken (endast 20 kunde komma dock). Men nu när de är nio så tar de i stort sett hand om sig själva, så jag är inte ett dugg trött nu efteråt. Det enda jag tycker är tråkigt är att föräldrar och syskon inte stannar kvar nu när barnen är stora, varken på kalaset eller efter. Jag tycker att det är en konstig känsla, att alla bara lämnar sina barn och drar. Inte för att jag behöver hjälp, med det känns så jäktat och osoft. Som tur är hade vi också bjudit Ted, och Mona, Peter och Mimmi var kvar och fikade lite efter. Så nu är jag nöjd. 

VM i blandade känslor går av stapeln i Uppsala

Det är alltid väldigt känslosamt att vara i Uppsala. Idag när jag var där på Humanisterna Uppsalas årsmöte tror jag att det var första gången jag var där utan att besöka Akademiska. Sedan innan sjukdomen alltså, jag har ju bott där. 

Dels är det sjukdomen förstås, vi blev ju körda till Akademiska med ambulans det första som hände efter diagnosen. Det är starka känslor förknippade med kvarteren runt sjukhuset där man vandrade omkring när man hade chansen att ta lite luft och handla i närlivset. 

Men ännu starkare är minnena och känslorna från när jag bodde och pluggade där. Jag tror det är gemensamt för de flesta att man får tillbaka känslan av hur man mådde och tänkte när man kommer tillbaka till en gammal miljö. När jag går runt i Uppsala förnimmer jag i kroppen hur dåligt skick jag var i under tiden då jag pluggade, jämfört med hur jag är nu så var jag som ett barn som inte förstod mig på livet och hur man skulle klara sig själv. Jag var också i det närmaste deprimerad under en stor del av tiden och hade svårt att relatera till folk. 

Men jag minns också hur roligt det var med kompisar då, hur mycket tid man la på att ha kul med sina vänner. Timme ut och timme in av fikande och runttravande i Uppsala C gör att jag har många bra minnen förknippade med stadsmiljön. Körde förbi Stockholms nation tex och kom ihåg när jag och Susanne smög in bakvägen och satt i trapphuset och laddade en lång stund. Sedan gled vi in i köket och såg oberörda ut, med jackorna nedproppade i väskorna, varpå vi blev inschasade på dansgolvet. Till stort förtret för dem som stått före oss i kön och kom in senare och inte fattade nånting. Såna saker gladde en ju mycket mer på den tiden.

Det bästa med det hela är kontrasten mellan känslan jag får av dåtiden och känslan jag har i kroppen nu. Äntligen känner jag mig som jag. Jag är en hel person vars självkänsla inte hänger på andra människor i lika hög grad. Jag känner mig själv och tycker inte att andra människor har tolkningsföreträde i en situation, utan mina tankar och åsikter har lika stor tyngd. Dessutom struntar jag i om andra människor är coola eller inte och är bara med folk jag gillar. På den tiden kändes det mer som att min egen personlighet definierades av vilka jag umgicks med. Jag kommer ihåg när jag försökte gå med i olika föreningar på den tiden, jag var nervös och det var ofta en ansträngd stämning där jag inte kände samhörighet med de andra. Så nu när jag åkte hem från årsmötet, som var en trevlig och avslappnad tillställning med intressanta samtal och bara nya människor, cruisandes i bilen med Snapphaneklanen i högtalarna, skänkte jag en tanke av medlidande till Anna Eriksson. Bra kämpat, men skönt att slippa dig.

Bronies!

Jag som så sällan gråter numer sitter här och bölar framför dokumentären Bronies som jag hittade på Netflix. Alla mina tre barn gillar My Little Pony Friendship is Magic, och de brukar vara så noga med vad som är pojk och flick. Så då kom jag att tänka på fenomenet Bronies; vuxna som gillar MLP. Jag kollade in dokumentären och det var så himla fint. 4000 personer samlas på en con för att hylla vänskap och små ponnies. Många hade fått vara modiga och trotsa familj och redneckgrannar för att få leva ut sitt intresse av programmet. De tycker helt oironiskt att programmet gör dem glada och att man lär sig fina värderingar av det. Och de hävdar sin rätt att som män få gilla sånt som är snällt och fint. Tyvärr var det viktigt för många att poängtera att de inte var bögar bara för det, men i övrigt var det bedårande. Det gav mig faktiskt lite hopp om livet och framtiden och visade ett exempel på något jag efterlyst länge: män som är trötta på den trånga mansrollen och själva utmanar den.

Själv är jag tyvärr hjälplöst förhärdad, så jag tyckte egentligen att allt var astöntigt, men good for them säger jag bara. 

Våra dinos lever också!

Vi hoppade på trenden med dinosaurier som lever under natten. här är några av de upptåg som de har hittat på när barnen sover. Nu har de gett sig ut på jorden-runt-resa och ska hälsa på mostrar och fastrar.

 

De har följt Jacksons recept på drink med överdrivet mycket bär.

 

De har vittjat julgranen på godis

Och ätit det.

De har spelat Uno

De har även gjort kaos med julnötterna, städat upp efter sig samt badat i diskhon i barbiebadkläder. Den listige lille Rex tyckte att vi skulle rigga upp en kamera för att se hur det gick till. Men vi överlistade honom genom att spela in stop motion-filmer på när de läser bok, käkar skorpor och, till sist, försvinner ut genom dörren. Ska se om jag kan lägga ut dem vid ett senare tillfälle.

Distriktsårskonferens med Vänsterpartiet

Idag deltog jag för första gången i ett möte med partiet där jag hade rösträtt i viktiga frågor. Det var också premiär för att stå i talarstolen och göra ett yrkande. Jag gjorde tre stycken och alla gick igenom som tur var så att jag fick en upplyftande första erfarenhet. Det var i och för sig inte jag som hittat på alla tre, men ändå.

Det som var ett direkt resultat av egna erfarenheter var ett yrkande om att all sjukvårdspersonal ska få genus- och HBTQ-utbildning. Jag är väldigt imponerad av alla barnsjukvårdspersoner och deras fina förhållningssätt och professionella arbete. Framför allt har de förmodligen räddat livet på mitt barn. Men jag tyckte ändå att det var jobbigt att de lade så mycket vikt vid hennes utseende och vilka kläder hon hade på sig. Från att inte alls brytt sig om hur hon såg ut till att jättesjuk vilja ta på en fin klänning innan vi åkte in till sjukhuset. Och från att inte brytt sig om att hon tappade håret första gången göra det andra gången eftersom alla tjatade så förtvivlat om det hår som börjat växa ut. Dessutom var det en pojknorm i det lekmaterial hon fick för att bearbeta sjukdomen. Det kan tyckas vara detaljer, men det är ju en stor del av hennes uppväxt som har utspelat sig på sjukhuset när andra gått i en förhoppningsvis genusmedveten förskola.

Jag kände mig naturligtvis som en gröngöling som visste för lite om allt för att bilda mig en uppfattning, men jag lärde mig mycket. Det som kändes mest spännande var att vi röstade igenom att landstinget under nästa mandatperiod ska genomföra ett försök med sex timmars arbetsdag i någon av verksamheterna. Samt förstås att Västerås´ Vasiliki Tsouplaki hamnade överst på riksdagslistan. Så snart kommer jag typ att känna en riksdagsledamot.

Västeråsdelegationen

Ett skönare Västerås

Idag bevistade jag stadskärnan för att luncha med nätverket Ett skönare Västerås. På min väg genom Igor blev jag intervjuad om hjärtstartare och fick demonstrera hur man gör. Så ni kan se mig på Tvärsnytt ikväll i min färgglada jacka. Samma jacka som prydde framsidan på Enköpingsposten häromdan då jag manifesterade mot nedskärningar i skolan. 

Egobild med räddningsdocka

Sen gick jag till Global living och träffade Västeråssköningarna. Jag blev tillagd i gruppen på FB utan att veta vad det var för något. Så såg jag att de skulle äta lunch idag och då gick jag dit och kollade vilka de var. Ett par-tre stycken kände jag igen, men det var ingen jag kände. Det visade sig att det är ett nätverk för personer som intresserar sig för normkritik och hållbarhet som Tina Wilhelmsson startade när hon var ny i stan och inte kände någon. Jag kan inte låta bli att imponeras av hennes handlingskraft. Hon fixade hemsida och sociala medier och blev intervjuad i radio som om det redan fanns ett nätverk, fast det bara var hon, som ville träffa folk. Och nu är det ett nätverk som verkligen är levande; massor med idéer och samarbeten blev till bara under denna lunch. Och i morgon ska jag träffa henne igen då hon ska underhålla efter distriktsårskonferensen med VP. 

Egobild med Tina

Bästa torsdagen

Jag jobbar ju 70 procent i år eftersom det är mitt första år tillbaka på jobbet efter sjukdomen. Jag var helt slut och orolig för hur det skulle gå att jobba, jag hade tänkt mig 50 procent men pga nya jobbet blev det 70. Det visade sig gå jättebra, lediga torsdagar och korta fredagar räcker bra för att jag ska hinna hämta tillbaka mina krafter. 

Vad gör jag då på torsdagarna? Det är olika förstås. Dels går jag till en psykolog, var tredje vecka ungefär. Psykolog är väl att ta i egentligen, som tur är lider jag inte av någon depression eller annan psykisk ohälsa, utan har klarat mig rätt bra igenom de senaste årens prövningar. Men jag gillar honom och det är inte så lätt att hitta någon som man funkar med. Det handlar väldigt lite om sjukdomen och mer om sånt som fått stå tillbaka under de senaste åren och jag tycker att jag gör framsteg. 

Vissa torsdagar sitter jag hemma och låter tankarna komma ifatt. Ofta kommer jag på saker jag glömt att göra, ibland sånt jag glömt att jag vill göra. Ibland jobbar jag, ibland gör jag ärenden och städar. Klockan ett hämtar jag barnen, och vi brukar åka och göra något extra kul. 

Den bästa torsdagen hittills var den som var i veckan. Egentligen hände väl inget särskilt, men det var en dag då jag kände att livsandarna strömmade inåt. Jag skulle åka till Avesta och hämta några överblivna papprör på Fors kartongfabrik. Dessa ska eleverna sedan tillverka trummor av. För att såga av rören i lämplig längd ville jobbarna ha en tårta, så jag började dagen med att åka till konditoriet i Skultuna. Där hade de stängt, men de släppte in mig bakvägen och sålde sin enda tårta till mig. Sen bjöd de på en kopp te medan de gjorde en lunchmacka till mig. Ni fattar ju hur mysigt det är att sitta på morgonen och dricka gratis te i konditoridofterna medan någon brer en macka till en. 

Själva bilturen var väldigt avslappnande, jag råkade hitta en radiokanal som spelade en hel skiva med en operatenor och ett piano. Så jag lyssnade på den och kände mig som en kung som vanligt när jag kör bil. Kartongarbetaren ringde och undrade om det gick bra att hitta, och det gjorde det så klart med Google maps. 

Det var spännande att köra in i en fabrik, och två jobbare hjälpte mig att lasta in de perfekt uppsågade rören. 36 små och sex stora. Sen åkte jag förbi Sabina och lämnade av de 20 rör som hon skulle ha i utbyte mot tårtpengar. 

Jag kände mig så glad och nöjd när jag åkte för att hämta barnen. Troligtvis pga att jag bara träffat glada och snälla människor som hjälpt mig och samarbetat med mig. Samt att bilkörning plus klassisk musik är det mest avslappnande som finns för mig som inte pallar att slappna av helt. 

Jag hann med lunch i tv-soffan under ett täcke innan jag hämtade barnen och träffade Alex för skridskoåkning på ABB arena. 

En perfekt dag i all enkelhet. 

Min insändare i EP

 Idag infördes en insändare jag skrivit till Enköpingsposten. Det går inte att länka eftersom man måste vara prenumerant för att läsa den, men här är den:

Jag har jobbat som grundskollärare i Västerås i tretton år. Yrket valde jag för att jag vill ge barnen den omsorg de behöver och den bästa utbildning jag kan åstadkomma, barnen är ju som bekant vår framtid. Nyligen hittade jag en tjänst i Enköpings kommun som var precis vad jag letat efter; gruppstorlek, lokaler och material var adekvat och chef och kollegor proffessionella och trevliga. 

Efter att ha jobbat en termin är jag glad över mitt beslut att byta arbetsplats. För första gången under mitt yrkesliv har jag gott samvete när jag har gått hem eftersom jag har kunnat göra mitt jobb. Om ett barn inte klarat av den vanliga undervisningen har det funnits resurspersoner och det finns även övrig personal som vaktmästare, bibliotekarie och kontorist, om än på deltid. Naturligtvis skulle jag vilja ha mer pengar till material, och visst är lokalerna slitna och tiden ibland otillräcklig. Men det har känts möjligt att se alla barn och jag har inte ständigt legat efter i planeringsarbetet. Detta har gjort att det är värt det för mig att pendla och därmed få lite mindre pengar och tid för egen del. 

Vid jul fick jag så förstå att nedskärningar var planerade. Det jag hittills märkt är att en resursperson fått gå och att bibleotekarien fått några timmar mindre. Jag kan försäkra att arbetet inte blivit effektivare utan att det bara blir fler föräldrasamtal där man måste säga att det tyvärr inte finns någon som kan sitta bredvid deras barn när det behövs. Böckerna samlas i högar i biblioteket och lärarna får det svårare att hålla sig uppdaterade med litteraturutbudet och hitta rätt bok till varje barn. Jag är inte längre lika glad över mitt jobb utan känner mig stressad av att inte veta vad som kommer att försvinna härnäst. 

Jag ber er, Enköpingsbor, prioritera barnens skolgång! Vi vet alla att det lönar sig i längden. Unna oss lärare och era barn arbetsglädje, kvalitet och tid med varandra!

D T J

Mina kollegor kände igen skolan men listade inte ut att det var jag som dolde mig bakom den intetsägande pseudonymen. Inspirerad av Kar de Mumma tänkte jag först ha täcknamnet Lage R Blad, men jag googlade och så klart var detta oerhört lustiga namn redan taget av en poesiblogg. Funderade då på Musko T Nöt, eller som en facebookvän föreslog Kaj N Peppar. Men eftersom jag ville framstå som seriös valde jag i stället att gå under namnet Dragan, Tomten och Jag, förkortat DTJ. 

Hur som helst, den elfte februari ordnar Vänsterpartiet i Enköping en manifestation mot nedskärningarna i skolan som jag ska gå på. Det är så sorgligt att ha fått en glimt av vad mitt jobb, dvs en stor del av mitt liv, skulle kunna vara för att sedan kanske få det bortryckt framför nosen på mig. Jag hade blivit så van vid stressen att jag nästan skäms om jag inte mår dåligt på jobbet. Och vem vill att ens barn ska ha en lärare som ständigt mår dåligt? 

Hoppas att Enköpings borgerliga styre tar sin ända detta år och att alternativet är bättre. 

Garagefynd-några kära ägodelar från ungdomen

Nu har vi kommit så långt med garagestädningen att vi hittat lite av mina grejer. Jag är inte mycket för att spara saker över huvud taget, men det finns sådant som jag inte vill slänga. Jag ska visa några artiklar i papper från den första vuxentiden, runt tjugoårsåldern. Jag älskade kitsch i konst och musik, det gör jag väl fortfarande men inte med samma passion. Jag hade två Pierre et Gilles-böcker; en att titta i och en att klippa i.

Självporträtt på konstnärerna

När det gäller musik var det min kära Marc Almond som gällde, det är väl någon slags popmusik, men jag tänker på den som kitschmusik. Passionerad, färgstark och vacker utan att skämmas eller försöka vara cool. Jag var med i hans fanclub kallad Vaudeville and Burlesque, här är lite material därifrån. Enda fanclub jag varit med i förutom Fantomenklubben (blev riddare).

Det är svårt att välja ut en låt för er att lyssna på, men här är en av många favoriter, She took my soul in Istanbul.

Sen hittade jag ett anteckningshäfte där jag från ena hållet har skissat på min tatuering, och från andra hållet haft en ambition av att skriva upp anekdoter som är roliga att minnas. Där finns tex en kille som tatuerade in de kinesiska tecknen för "oändlighet" och "tjur". Sen träffade han en kinesisk kompis som undrade varför han hade tatuerat in "oändligt många kossor". 

 

Där fanns även en bok med pappaskar som man kan pyssla ihop. Jag tyckte de var så fina så jag ville spara dem, men nu har det ju gått 15 år så jag gjorde några med barnen. Titta på den lilla med fåglar, den har jag gjort av ett julkort. Jag är så kreativ!