Valborg

Jag är nöjd med mitt valborgsfirande, jag fick stirra på eld jättelänge i trevligt sällskap. Det tog ett par timmar att få elden att ta sig riktigt och det var kul att titta på när de kämpade med det.

Grannar försöker hoppa ner
grenarna till elden.

Kom i samspråk med Jakobs mamma om att vi båda har en tendens att tro på vad folk säger. Kom att tänka på två goa historier om när jag var godtrogen som kommer att komma framöver. De är välkända för mina vänner, men jag vill inte riskera att någon inte hört dem. "Fettmassören" och "Indianen i skogen" heter de. Men det blir en annan gång, nu måste jag göra lite grejer innan jag åker och demonstrerar.

Asköviken

Jag hatar ju att vara i naturen, men en gång om året vill jag åka till Asköviken och promenera till fågeltornet. Det ska vara när blåsipporna blommar och solen skiner för då kan man få se ormar. Idag insåg jag att omständigheterna var gynnsamma och som tur var ville Jakob och Tâm följa med. För att vara en naturutflykt var det lyckat. Jag fick se en orm, det var massor av blåsippor, barnen trivdes och så fick jag, som körkortspresent av grannarna, en chokladkaka köpt i Schweiz som enligt deras svåger ska vara den godaste som finns. Så fort barnen somnar ska jag gå ner och prova den...

Naturligt utseende

Grannarna var med

Att gå direkt på naturen känns lite extremt

Ormen 

Blåsipporna

Halleluja, äntligen tillbaks i civilisationen!

Glad vecka och ångestvecka

Efter en rätt jobbig period med körkortsupploppet och lite annat verkade det som att allt löste sig på samma gång och jag var verkligen glad och lättad. Så sedan i onsdags har jag varit på gott humör och känt det som att livet är rätt roligt. Jag har kört runt i bilen och känt mig nöjd med mig själv och familjelivet har varit harmoniskt.

Men idag när vi var på sjukhuset så sa läkaren att det är lite konstigt att trombocyterna är så låga och att de vill ta ett extra märgprov på måndag bara för att vara säkra på att det inte är ett återfall på gång. Så det där som hon sa om att det inte förekommer återfall under den här perioden var inte riktigt säkert verkar det som. De är inte oroliga, men de vill göra det för säkerhets skull.

Känner mig inte lika harmonisk längre. Men jag har ju körkort...jippi... Äsch, det funkar inte längre.

Jag får nöja mig med sex glada dagar, bättre än inget. Var på väg att hetsa upp mig och börja oroa mig ordentligt, men så tänkte jag "orka!", la ner det hela och har nu bara en lätt gnagande oro i bakgrunden. Det där har hänt mig en gång förut när jag hade haft en jobbig period på sjukhuset och sedan gick in på Coop. Jag kände hur jag började få en panikångestattack, men då tänkta jag också orka och la bara ner den. Att vara lat kan ha sina fördelar.

Kan också konstatera att det är bra för mig med blogg, för när det händer något dåligt så tänker jag mindre "Åhhh jag hatar mitt liv" och mer "Vad ska vara med på bloggen och hur ska jag formulera mig". Och dagbok skulle inte fungera eftersom allt man gör ensam är värdelöst och har knappt ens inträffat enligt mig.

Men Valborg ska bli kul, jag älskar att titta på eld. Det bästa är när man måste vara uppe sent och vakta elden med grannarna.

Ryggskott?

Alltså ni skulle ha varit med nyss när jag fick ryggskott eller något liknande. Först lyfte jag en madrass och fick lite ont i ryggen. Sen stod jag i köket och tänkte ta en Voltaren och så nös jag. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag vrålade som ett djur och ramlade ner på golvet. Där blev jag liggande i child pose och det gjorde skitont när jag rörde mig. Och det tyckte jag var så komiskt så jag kunde inte sluta skratta. Det gjorde också ont förstås. Chrille gav mig vatten och sugrör så jag kunde ta min tablett.

Efter att ha legat på golvet ett tag tog jag mig samman och gick till soffan. Det gick så det är nog inget allvarligt. Men jag känner mig ganska snopen där jag sitter. Jag hade tänkt att åka och köpa lite lördagsgodis, men nu blir jag väl sittande här resten av dagen, för det gör ont när jag andas eller lyfter på armarna.

Kört med barnen till stan

Hämtade Rex själv med bilen för första gången i går och körde sedan ner med allihop på stan för att köpa vårkläder och skor. Till min stora glädje gick de med på att köpa likadana jackor i olika färger. Så nu är de så här fina:

Uppkörningen

Ok, nu ska jag berätta lite om hur det var att köra upp.

Min tid blev flyttad till eftermiddagen, så förmiddagen blev lite svår och rastlös. Sen åkte jag ner i extremt god tid ifall jag skulle få punka eller något. Så jag vandrade omkring och kollade in olika trafiksituationer i en halvtimma eller så. Sen körde Els-Marie och jag en lektion och den gick bra. Hon var nog lite nervös eftersom jag hade gråtit mig igenom de två senaste lektionerna.

Men jag är nu sådan att jag gråter över småsaker och blir ett hardass när det är allvar, och så blev det nu också. Så efter lektionen sa hon att om jag kör likadant på uppkörningen så blir jag godkänd. Vi körde till trafikverket, jag blev tilldelad en man med stenansikte och vi gick till bilen. Så fort vi började prata så klickade vi som tur var och jag fick honom att skratta lite när vi körde ut från parkeringen. Det kändes bra, för en dålig stämning hade kunnat sabba det hela för mig.

Så sa han att jag skulle köra mot Åkesta eftersom jag hade sagt att mitt lokalsinne var uselt. Det gick bra och jag kände mig cool ända till han sa att det var dags att parkera. Då blev jag lite nervös för jag är inte jättesäker på det. Så då körde jag upp på en kant och blev ännu mer nervös. Det blev en lätt parkering dock och jag försökte tänka på det som Els-Marie sagt om att man inte ska nedslås av ett misstag och att det är helhetsintrycket som räknas.

Sen var det dags att backa runt ett hörn, jag antar att han ville se om jag hade koll på bilen efter kantkörningen. Tyvärr svängde jag ut för långt och kom in motsatt körfält - big nono- men jag lyckades i alla fall kryssa in till kanten på ett coolt sätt som Else-Marie hade lärt mig samma dag.

På vägen tillbaka körde jag fel och fick vända men det hade jag hört att man får göra så det kändes ok. Jag var inte jätteoptimistisk utan hade mest en fatalistisk inställning när vi körde in mot
Trafikverket igen. Som tur var drog han inte ut på det hela utan sträckte bara fram handen och sa grattis. Impulsen var att kyssa handen, men det gjorde jag inte. I stället fick jag lite tips om hur jag kan förbättra min körning och sen fick jag springa in till Els-Marie och skrika Iiiiiiiihhhhh! och kramas.

Sen fick jag åka i passagerarsätet tillbaka till bilskolan och sprang direkt tvärs över gatan in till mamma på biblioteket. Hon blev glad förstås och tog en fikapaus. Vi gick ett varv och skröt för hennes kollegor och sen gick vi till kaféet. Kvinnan som jobbar där och jag brukade prata om körandet eftersom jag ofta gick dit efter lektionerna. Så hon kopplade direkt när jag kom in med jätteflinet, och bjöd på te och muffins. Sen satt vi där och trivdes, jag var rätt uppe i varv och tyckte fortfarande att det kändes overkligt, när jag tittade på klockan och insåg att jag var 40 minuter sen att hämta tvillingarna.

På kvällen körde jag sedan själv för första gången, in till stan för humanistmöte, och det var skönt! En kombination av rolighet, känsla av skicklighet, avslappning och den där frihetskänslan som alla tjatar om.

Så nu får vi se hur länge min moral låter mig köra överallt "för att öva" innan jag återgår till cykeln och bussen.

Kusinerna <3

I lördags åt jag middag med en kvinna vid namn Anna Eriksson och en som har hetat Anna Eriksson. (För er som inte känner till det så var det så jag hette från början.) Det var grillning hos min kusin Anna  tillsammans med min kusin Lars och hans fru Anna. På herrsidan heter de flesta Lars och Fredrik.

Jag är jätteglad att det äntligen blev av att hälsa på mina kusiner Anna och Lars som båda bor i Spånga med sina familjer. När vi var små gjorde åldersskillnaden att vi aldrig riktigt lekte, och så träffades vi inte så ofta heller. Men de har varit lite senare med att få barn, så nu är alla sysslingarna hyfsat jämnåriga och det visade sig att de lekte bra ihop också.

De enda som inte var med och lekte var de små tvillingarna, som bara är två månader. Jag antar att det var deras ankomst som gjorde att det blev av att vi skulle träffas, under förevändningen att vi kunde ge dem lite tips. Det blev inte så mycket av med det, de klarar sig utmärkt.

Nya Anna Eriksson älskar sin bäbis.

De bjöd till och med på en riktig lyxweekend med grillmiddag, frukostbuffé och vinpimplande till sent. Och obegränsat med bäbismys på det. Oerhört trevligt.

Dessutom var helgen dubbelt terapeutiskt för mig. Dels brukar jag bli stressad av att vara med bäbisar, speciellt tvillingar, eftersom det var så jobbigt på den tiden. Men i helgen var det jättemysigt, så nu är jag officiellt över det.

Gamla Anna Eriksson har bara mysigt.

Dels så var det tyvärr inte alltid så kul med släkten när vi var små. Men nu kan vi konstatera att alla i vår generation är snälla människor som kommer bra överens. Barnen hade gärna stannat kvar en natt till och ville inte åka hem. Det känns som att vända blad och jag är så glad att mina barn får den här positiva upplevelsen!

Alice leker på Tekniska muséet.

Grabbarna kör danstävling.

Jag glömde typ allt jag skulle ha med mig.
Jag fick köpa tandborste, deo mm, men jag hade i alla fall
med mig hårprodukt och... stilett?!