Man hör ju alltid att det är viktigt att älska sig själv. Till exempel avslutar RuPaul varje avsnitt av mitt favoritprogram RuPauls drag race med frasen "If you can´t love yourself, how the HELL you gonna love sombody else?" Nu skriver jag inte under på det eftersom jag älskat många personer i mitt liv utan att ens fatta innebörden av konceptet att älska sig själv. Sig själv dras man ju bara med liksom.
Så döm om min förvåning då jag plötsligt någon gång sommaren 2015 upptäckte att så var fallet. Det första som slog mig var att min inre dialog hade förändrats. Förut mådde jag alltid dåligt efter att jag hade umgåtts med de flesta människor. Jag skällde på mig själv för att jag hade pratat för mycket och varit för mycket och ett åbäke i största allmänhet. Och jag trodde att det var viktigt att jag skällde på mig själv för att jag inte skulle bli ännu värre; om jag betedde mig hur jag ville vet man ju aldrig hur det skulle sluta. När jag skulle sova brukade jag tänka på allt dumt jag hade gjort under dagen och sjukt nog brukade det enda som gjorde att jag kände mig bättre vara att jag föreställde mig hur hela min kropp blev krossad under typ en stor lökhackare eller att jag dunkade sönder huvudet mot en vägg.
Så en dag märkte jag att när jag hade sagt något som jag tyckte var dumt så sa jag till mig själv något i stil med: Ojdå gumman, nu blev det inte som du tänkt dig. Men du vet ju att du vill väl och det blir säkert bättre nästa gång. Vad kom det ifrån liksom? Dessutom började jag tycka att jag var jävligt snygg och det beror inte på att jag blivit snyggare av att åldras och få tre barn.
Förut letade jag mest fel och försökte komma på vad det var som var fulast egentligen även om jag inte direkt var missnöjd eller brydde mig överdrivet mycket. Men nu när jag kollar mig i spegeln är det som när man tittar på någon man älskar, man är mest glad att man är den man är och kollar inte så noga.
Jag märker också att jag trivs mer med livet i största allmänhet. Jag har lättare att umgås med folk också. Jag vågar göra lite vad jag vill för jag känner att jag kan klara i stort sett allt känslomässigt. Jag kommer att komma ut hel liksom.
Nu vill ju ni också så klart börja älska er själva. Så frågan är hur jag gjorde. Tyvärr vet jag inte riktigt. Jag får återkomma till det.
Låter härligt! Det låter ju onekligen som personlig utveckling i rätt riktning. Självklart reflekterar man över ens egna handlingar, det bidrar väl dels till ens egen utveckling och man kan komma till insikt med saker och ting. Det är viktigt att älska sig själv. Allt annat vore som att backa bandet liksom. Det är iaf så jag ser det.
SvaraRadera