Legokalas

Nu när Rex fyllde nio var det lite svårt att hitta på ett tema till hans kalas. Hemmakalas med tema ville han ha som vanligt, men det mesta kändes för barnsligt. Jag försökte med pensionärstema; man har basker, äter mandelkubb och spelar bingo; disco med bar där man får handla med låtsaspengar, med flera toppenförslag. Men inte förrän jag efter dagar av grubblande sa Lego hittade vi något vi båda kunde tänka oss. Det var inte jättelätt att komma på lekar och klädsel , det mest tacksamma att legofiera var fikat. Det finns en nätaffär som heter Klossbutiken som har allt med anknytning till Lego. Så jag köpte ett pannband, klistermärken att ge till gästerna, legoliknande godis och en isbitsform. Legogodiset använde jag till godispåsarna samt att dekorera muffinsarna.

 

De minsta bitarna. Fanns även större, och de gick att bygga med.

I isformen gjorde jag chokladlegobitar som jag använde på den första tårtan. Jag försökte färga den vita chokladen, men det gick inte, den blev grynig.

Rex älskar marsipan

Den andra tårtan var en stor legobit. Helt enkelt en rektangulär tårta med halva jättemarshmallows på.

 

Glömde ta kort på den, men den såg ut ungefär såhär.
Detta är frosting, men grädde gick lika bra.

Barnen byggde dekorationer till borden och "skålar" att ha kexen i.

 

 

Rånen ser typ lite ut som Legobitar.

Vi hade två lekar. Först delade vi ut lite legobitar, lika till varje fempersonerslag. Sen fick en i laget titta på en lapp där det stod vad de skulle bygga, varje lag byggde samma sak. Det lag som gissade rätt först fick ett poäng. Sen körde vi fem omgångar så att alla fick bygga en gång. 

Den andra leken var att vi hade spritt ut hundra legobitar i lekparken och den som hittade flest vann. Två stycken hittade 16 var. Eftersom det var olika modeller av bitar bestämde jag mig för att den vars bitar vägde mest skulle vinna. Bådas vägde 41 gram. Så till sist fick vi lotta. Tyvärr hade jag ett pris, jag visste att det var en dålig idé men jag blev lite carried away i Klossbutiken. Men ingen började gråta i alla fall.  

Rex var jättenöjd med sitt kalas och jag håller med. Vi brukar bjuda hela klassen och det kan ju vara lite svettigt eftersom de är 27 stycken (endast 20 kunde komma dock). Men nu när de är nio så tar de i stort sett hand om sig själva, så jag är inte ett dugg trött nu efteråt. Det enda jag tycker är tråkigt är att föräldrar och syskon inte stannar kvar nu när barnen är stora, varken på kalaset eller efter. Jag tycker att det är en konstig känsla, att alla bara lämnar sina barn och drar. Inte för att jag behöver hjälp, med det känns så jäktat och osoft. Som tur är hade vi också bjudit Ted, och Mona, Peter och Mimmi var kvar och fikade lite efter. Så nu är jag nöjd. 

VM i blandade känslor går av stapeln i Uppsala

Det är alltid väldigt känslosamt att vara i Uppsala. Idag när jag var där på Humanisterna Uppsalas årsmöte tror jag att det var första gången jag var där utan att besöka Akademiska. Sedan innan sjukdomen alltså, jag har ju bott där. 

Dels är det sjukdomen förstås, vi blev ju körda till Akademiska med ambulans det första som hände efter diagnosen. Det är starka känslor förknippade med kvarteren runt sjukhuset där man vandrade omkring när man hade chansen att ta lite luft och handla i närlivset. 

Men ännu starkare är minnena och känslorna från när jag bodde och pluggade där. Jag tror det är gemensamt för de flesta att man får tillbaka känslan av hur man mådde och tänkte när man kommer tillbaka till en gammal miljö. När jag går runt i Uppsala förnimmer jag i kroppen hur dåligt skick jag var i under tiden då jag pluggade, jämfört med hur jag är nu så var jag som ett barn som inte förstod mig på livet och hur man skulle klara sig själv. Jag var också i det närmaste deprimerad under en stor del av tiden och hade svårt att relatera till folk. 

Men jag minns också hur roligt det var med kompisar då, hur mycket tid man la på att ha kul med sina vänner. Timme ut och timme in av fikande och runttravande i Uppsala C gör att jag har många bra minnen förknippade med stadsmiljön. Körde förbi Stockholms nation tex och kom ihåg när jag och Susanne smög in bakvägen och satt i trapphuset och laddade en lång stund. Sedan gled vi in i köket och såg oberörda ut, med jackorna nedproppade i väskorna, varpå vi blev inschasade på dansgolvet. Till stort förtret för dem som stått före oss i kön och kom in senare och inte fattade nånting. Såna saker gladde en ju mycket mer på den tiden.

Det bästa med det hela är kontrasten mellan känslan jag får av dåtiden och känslan jag har i kroppen nu. Äntligen känner jag mig som jag. Jag är en hel person vars självkänsla inte hänger på andra människor i lika hög grad. Jag känner mig själv och tycker inte att andra människor har tolkningsföreträde i en situation, utan mina tankar och åsikter har lika stor tyngd. Dessutom struntar jag i om andra människor är coola eller inte och är bara med folk jag gillar. På den tiden kändes det mer som att min egen personlighet definierades av vilka jag umgicks med. Jag kommer ihåg när jag försökte gå med i olika föreningar på den tiden, jag var nervös och det var ofta en ansträngd stämning där jag inte kände samhörighet med de andra. Så nu när jag åkte hem från årsmötet, som var en trevlig och avslappnad tillställning med intressanta samtal och bara nya människor, cruisandes i bilen med Snapphaneklanen i högtalarna, skänkte jag en tanke av medlidande till Anna Eriksson. Bra kämpat, men skönt att slippa dig.

Bronies!

Jag som så sällan gråter numer sitter här och bölar framför dokumentären Bronies som jag hittade på Netflix. Alla mina tre barn gillar My Little Pony Friendship is Magic, och de brukar vara så noga med vad som är pojk och flick. Så då kom jag att tänka på fenomenet Bronies; vuxna som gillar MLP. Jag kollade in dokumentären och det var så himla fint. 4000 personer samlas på en con för att hylla vänskap och små ponnies. Många hade fått vara modiga och trotsa familj och redneckgrannar för att få leva ut sitt intresse av programmet. De tycker helt oironiskt att programmet gör dem glada och att man lär sig fina värderingar av det. Och de hävdar sin rätt att som män få gilla sånt som är snällt och fint. Tyvärr var det viktigt för många att poängtera att de inte var bögar bara för det, men i övrigt var det bedårande. Det gav mig faktiskt lite hopp om livet och framtiden och visade ett exempel på något jag efterlyst länge: män som är trötta på den trånga mansrollen och själva utmanar den.

Själv är jag tyvärr hjälplöst förhärdad, så jag tyckte egentligen att allt var astöntigt, men good for them säger jag bara.