Köpte smycken och dränkte mina sorger

I går åkte ju Karna och det var sorgligt. Jag satt och tittade på Dexter och kände mig tom inombords hela eftermiddagen. Typiskt för mig är att jag tycker att det är jobbigt att hålla kontakten med folk och i stället vill att de ska vara en del av mitt vardagsliv. Varje person som bor långt bort blir en ytterligare punkt på göra-listan. I min drömtillvaro har jag folk runt mig när jag är med barnen och lagar mat etc, och på kvällen kollar jag tv eller umgås med någon enstaka person jag gillar. Det är klart att jag är tacksam för alla dem som jag kan ha fina och roliga telefonsamtal med, men för mig blir det en stressigare tillvaro eftersom jag måste få till barnfri tid för dem. Plus att man inte kan gosa genom telefon. 

Hur som helst så var jag nere i går, men som tur var skulle jag och mamma till Anna Nilgran på smyckesparty på kvällen. Hon säljer smycken som en bekant har gjort, så det är ingen dryg presentation eller katalog utan vi drack bara vin och käkade goda små grejer medan vi kollade på smyckena. 

Vi bestämde oss snabbt för vad vi ville ha och var redo att åka hem vid sjutiden, men vi tänkte att vi tar väl ett glas vin först. Då upptäckte vi att vi blev mycket gladare av vinet. Så vi tog lite till och blev en aning fnissiga. 

Det slutade med att jag bälgade i mig så att jag höll på att tappa fezen

och åkte hem vid elvatiden på mycket bättre humör. Så jag får tacka Anna, Pelle, morsan och de härliga kvinnor jag träffade för första gången för att jag nu, så fort jag orkar släpa arslet ur sängen, möter denna dag med ny tillförsikt.