Löga mm

Nu kan intresseklubben börja anteckna, för jag tänker berätta att jag har varit på Lögarängen samt på stan och fikat. 

Det var förmodligen sommarens bästa dag att vara på Löga, perfekt väder och lite folk. Karna var med och det var såklart totalmysigt, men ändå lite jobbigt eftersom det är näst sista dagen. 

Ungarna klarar sig bra i vattnet trots att tvillingarna inte kan simma än. De åkte vattenrutchkana själva och allt. 

Och så träffade jag den här glada filuren med dito avkommor. Vi har inte setts på typ 20 år. 

Sen träffade vi Emilia på stan och shoppade lite. Alla solglasögon är för små för mitt fejs, så jag valde en lite oortodox lösning. 

Sen blev det tjejfika. 

På vägen hem träffade vi dessa spänstiga gossar. 

Tro nu bara inte att jag har det bra, jag har en lätt tidigarelagd fyrtioårskris och det känns som allt i mitt liv hänger löst. Men man får ju försöka ha lite kul ändå. 

 

Hejdå Samuel och KB!

Idag var det sorgligt då Samuel åkte hem till andra sidan klotet. (Egentligen åker han i morgon, men vi träffar inte honom då.) Barnen grät och det var stort kramkalas.

Nu får vi hoppas att han gör sin utbytestermin i det exotiska landet Norge så vi kan träffa honom lite oftare de närmaste åren. 

Även KB såg vi för sista gången idag, han och Karna följde med oss till Parken Zoo. 

Vi åkte radiobilar. 

Tittade på Filiokus-Fredrik. 

Matade surikater. 

Sedan jag lärde mig att en surikat alltid håller utkik åt flocken
är det ännu roligare att titta på surikater.

Levande larver

Några av mina favoritdjur var:

Denna slemmiga groda.

Den lilla rosa apbäbisen som tyvärr knappt syns här.

Minigriskultingarna

Och henhönan förstås.

Och vilket djur ställde upp på egobild? 

Egobild med larv!

The Original Hen

Här är hönan som får alla att sätta ordvitsen i halsen! Denna höna, som vi såg när vi var på Parken Zoo idag, är verkligen en hen.

 

Djurskötaren berättade att hen är i färd med att byta kön, något som tydligen kan hända om äggstockarna skadas. Hen har fått större fötter och är på väg att utveckla en tuppkam och kan till slut komma att bli en tupp.  Det ni!

Utegymmet igen

Idag var jag otroligt seg, så det var tur att Emilia och jag hade bestämt att ta en kraftpromenad och en sväng i utegymmet på Rocklunda. För att peppa upp mig själv så sjöng jag lite karaoke på vägen dit. (Bra vibrationer.)

... med stora steeeg!

Jag älskar att sjunga och dansa när jag cyklar. En gång när jag var liten såg jag en kille som cyklade utan att hålla i styret, i stället höll han i sadeln där bak. Jag tyckte det såg så coolt ut och drömde om att en dag kunna göra detsamma. 

Ofta när jag uppnått något jag drömt om tar det en kvart ungefär och sedan tar jag det för givet. Men att cykla utan att hålla i styret njuter jag mycket av än i dag. 

Jag träffade Emilia vid Friskis och vi började med en rask promenad runt 2,5:an. 

Sedan försökte jag få Emilia att gilla det utmärkta stockgymmet bakom Friskis, vet inte riktigt om jag lyckades. Men hon var duktig och kämpade på. 

Jag var också duktig. Fick vara lite kreativ  också eftersom det inte går att ställa in höjden på stockmaskinerna. 

Bara för att så rullade jag cementbollen en liten bit också. 

Är det någon av er som vill följa med på ett sånt här pass någon gång, så hör av dig! (Jogging är dock inte aktuellt.)

På hemvägen finns min favoritbacke att rulla ner för Titanic-style och låtsas att jag flyger. 

Oiii!

Och när jag kom hem belönade jag mig själv med hasselnötsmjölk till gröten i stället för havremjölk. 

Skönt att inte vara seg längre. 

Nytt jobb!

Jag har inte letat efter ett nytt jobb eftersom jag ju brinner för att barnen på Vallby ska få den bästa möjliga musikundervisningen. Men det har gått segt, dels eftersom de som bestämmer inte riktigt fattat vad de behöver göra och dels eftersom jag ju knappt varit där. 

Jag har ju även jobbat på samma ställe i tretton år så när jag fick nys om ett jobb i Hummelsta där det fanns 70% musikundervisning på samma skola och dessutom i mindre grupper, så verkade det dumt att inte överväga den. 

Så om chefen hittar en ersättare för mig så börjar jag vid terminsstart. Det ska bli så kul att se hur duktiga ungarna kan bli när jag får jobba systematiskt med dem i sju år!

Ps, eftersom jag är sämst på att löneförhandla har jag fortfarande den lägsta lönen av alla mina lärarvänner. 

Pps, min kusin har varit här också!

I år bestämde vi...

att de med röda bilar får vara hemma och vakta Åkesta. 

Naturpasset

Chrille har köpt Naturpasset, en orienteringskarta med 40 kontroller som hänger ute hela sommaren så man kan ta några då och då. De flesta tar Chrille när han är ute och springer, men de närmaste hänger barnen med på.

Här är vi...

Idag var vi ute för första gången. Tyvärr tappade vi bort barnen. 

Men de dök upp igen. 

Vi lyckades ta tre kontroller. 

Den sista var vid en stor sten som man kunde klättra på och där det växte hallon. 

Det var en trevlig tur, men på slutet såg det ut såhär:

Chrille bar tvillingarna
och jag bar Rex. 

Njuter av familjen

Nu är mitt liv som jag vill ha det, med både Samuel, Karna och KB boende hos oss som ett enda härligt kollektiv. Vi har till exempel grillat, varit och badat och idag var Karna och jag och tränat på Rocklunda. Vi gillade stockgymmet som de har fixat där, man kunde lyfta stockar på olika sätt och det fanns även en cementboll man kunde rulla omkring. 

Allting blir så mycket roligare när man är omgiven av nära och kära och barnen älskar det också. Därför blir min vanliga bästa vän, telefonen, liggande alldeles ensam. Jag har inte ens tagit några bra bilder, håll till godo med denna, tagen på Lövudden. 

Uppdatering: TV-mys med syrran och svågern. 

I Uppsala för behandlingsavslut

Igår var Dagen. Vi hade tid på Akademiska sjukhuset för behandlingsavslut. Nu är det ingen medicin förutom penicillin varje helg i två månader till, ungefär så lång tid det tar för immunförsvaret att komma tillbaks. Inga mer blåslagna ben pga låga trombocyter.

Förhoppningsvis ingen mer nål i port á cathen (även om de låter den vara kvar i två år till för säkerhets skull). 

Högst upp på höger sida finns en liten plastlåda med
ett membran som går att sticka genom otaliga gånger.

Bara ett stick i fingret en gång i månaden och det är ju ingenting för Alice. Vi valde att ha kvar knappen för att ge penicillin i eftersom den inte besvärat henne. 

Vi åkte alltså till Uppsala för att göra slutkontrollen. Vi har inte varit där sedan chockfasen i början av behandlingen så det kändes speciellt. Jag passade på att fota lite av de saker jag minns bäst. 

Vi anlände i ambulans efter att ha sovit en natt i Västerås 

Man kom fram till dörren och konstaterade att det här är våran dörr,
nu har vi blod & tumörsjukdom

Sven Nordqvist hade gjort många fina
dekorationer som man gick runt och
glodde på

Lite halv-3D

I denna skrubb satt jag mycket
eftersom den hade en dator.
Tack vare Facebook var jag inte helt
 isolerad, och kände mycket
stöd av alla kära vänner 

I räven raskar över isen-rummet var vi ofta inlagda

Barncancerfonden hade ett eget rum där man kunde träffa
andra föräldrar och låna saker

Det första vi gjorde igår var att ta EKG, sedan blev det en vanlig undersökning, kissprov, blodprov och sittande mätning för att se om ryggen växt som den ska. 

EKG

Sittande mätning

I väntan på stick

Vi hade ett avslutande samtal med läkaren men vi hade inte så mycket frågor. Vi vill nog inte veta för mycket om statistik för återfall, antingen händer det eller så händer det inte. Vi frågade bara om vi bör planera vårt liv som vanligt och det tyckte han. Sen berättade han lite om hur man märker ett återfall i ryggmärgsvätskan, tydligen blir de darriga, yra och  extremt hungriga. 

Sen firade vi med en god lunch vid åkanten och åkte hem.  

Schysst present denna gång

Och hur känns det då? Ja, det är skönt för hennes skull men absolut ingen tyngd som faller från mina axlar. Det inträffar nog inte förrän om tre år då vi slutar gå på kontroller. Egentligen är detta inte direkt en milstolpe för oss även om det för utomstående kan se ut som att det är behandlingsslutet som är grejen. De stora händelserna för oss tror jag främst var när vi gick över till endast tablettbehandling samt som sagt när de slutar göra kontroller och opererar ut port á cathen. Det här blir nog ett år då det kommer att gå mycket upp och ner med känslorna. Jag kan tänka mig att det blir rätt nervöst när det börjar dra ihop sig till den månatliga provtagningen, men än så länge är vi glada och vid gott mod.