Astrid Lindgrens värld, jag är imponerad.

Den första av sommarens två mest emotsedda och förhandsplanerade aktiviteter ägde rum i går och förrgår. Vi bilade ner till Astrid Lindgrens värld och sov över en natt på hotell. Egentligen skulle Emilia ha varit med, men hon blev sjuk. Som tur är följde då Alex med i stället, och förutom att det så klart alltid är kul att träffas så är det lyxigt att vara en vuxen per barn när man är på utfärd.

Varken jag eller barnen hade fattat hur långt det var och de blev väldigt negativt inställda under resans gång, speciellt Rex trodde aldrig i livet att någonting kunde vara värt en så dryg resa. Men det gick bra och vi anlände utan att någon spytt eller ens gråtit särskilt mycket.

Det första vi gjorde när vi kommit in var att leta rätt på närmaste restaurang, och det blev Linnéa. När vi klev in var det som att komma in i femtiotalet, det var jättefint inrett och de söta ungdomarna som serverade hade matchande kläder. Omfattningen av kvalité och omsorg om detaljer, samt att det var lite barndom över det hela, gjorde mig så rörd att jag faktiskt kände tårarna börja komma. Jag gick in på toa (för att kissa, inte för att jag skäms att gråta you fools) men där var det tyvärr färgglad nittiotalsstil. Jag hade dött om alla handfat och kranar och speglar också varit femtiotal.

                          

Sen vill jag inte överdriva, det är klart att visa grejer var moderna, men det överträffade de förväntningar jag hade på en barnattraktion. Och jag älskar kvalité, alltså inte att allt måste vara dyrt men att man tänkt till och brytt sig om detaljer. Ska man ha en vikingaby till exempel så tycker jag att allt är förstört om någon viking typ går runt i pilotglasögon. Ha linser eller skaffa annat jobb/hobby säger jag.

Maten var utsökt och mätta och belåtna gick vi mot den första teatern, Nils Karlsson Pyssling. Jag tänker inte berätta om allt vi gjorde och recensera alla föreställningar, men allt var bra. Favoriten var Karlsson på taket eftersom det var en skicklig och rolig skådespelare som tog med barnen i föreställningen och sprang runt med dem på släp. Han gjorde en strålande insats i scenen då Lillebror ringer på honom i sin klocka och han blir rasande över att bli väckt när han just har somnat. "Du förstår inte hur det är för oss som inte kan sova! Ja det förstås, på natten sover jag som en sten, och på förmiddagen också, men på eftermiddagen! Då ligger jag bara och kastar mig av och an!"

På slutet fick de som ville gå upp på scen och vara med i en prisutdelningsceremoni, men bara Alice vågade. Hon fick spela lufttrumpet.

Fröken Bock var också grym

Första dagen hastade vi runt och tittade på teatrar, det var så mycket så att vi till slut försökte undvika dem för att kunna leka i miljöerna. Alla föreställningar var som sagt bra, men guldkanten tycker jag var när vi stötte på någon skådespelare när vi gick omkring. Vi var till exempel sena till körsbärsdalen, men vi stötte på en tengilsoldat som var på väg backstage.

Då passade jag på.

När vi sedan gick genom skogen kom Skorpan och Jonatan smygande. De kom fram till oss och undrade om vi sett någon tengilsoldat. "Ja", sa Rex ivrigt, "han gick in där det stod Endast personal!" Det tyckte ju jag var lite smålustigt, men Jonatan rörde inte en min och sa bara att då är han nära, bäst vi aktar oss! 

En höjdpunkt var Mattisborgen, där de har den största showen och man får se borgen rämna med eld och rök. Men rövarna lekte även med barnen och det var fina miljöer inne i borgen.

                            

Alex är lite off-lajv, men det är ok,
han ser ändå grym ut som en rövarhövding

En annan sak som förhöjde helhetsintrycket var de proffsiga musikerna som både medverkade vid föreställningarna och spelade på området. Vart man än gick såg man dem, man fattar inte hur de måste ligga i, och likadant med skådespelarna som man hela tiden såg i än den ena och än den andra rollen.

Det som jag minns från mitt enda tidigare besök var det som var det b-igaste nu och som man knappt lade märke till. Men lite kul var det ändå med minihusen som bara barnen fick plats i och den lilla stadsmiljön.

Små blev ännu mindre

Och stora ännu större

På slutet lekte barnen i lekladan och det var skönt att de fick leka lite fritt också. Jag satt och tog det lugnt utanför och lyssnade på en liten ensemble som kom förbi med fru Peträll och prosten och spelade lite önskelåtar. Alltså, gud vad jag njuter i efterskott när jag sitter och skriver detta, vilken idyll det var! 

Men till slut var det slut och det kändes lite vemodigt, men ändå lagom med två dagar á ungefär sex timmar. Bilresan hem blev lindrigare eftersom barnen sov ett tag och jag i förväg hade förlikat mig med tanken att de skulle vara uppe till tolv sedan. 

När vi kom hem var jag rädd att ställa frågan till dem, men kunde inte låta bli: Var besöket värt den långa hemska bilresan?

-Ja! Det var värt det.