Idag fick jag ett tjockt kuvert i brevlådan. Det var från en släkting till Sloken och inehöll en kvarglömd tröja, ett likadant rivjärn som jag beundrat hemma hos dem, godis och ett fint kort. Jag blev jätteglad och på gott humör. Sådana saker borde man göra oftare, tänkte jag. Sedan funderade jag över varför jag inte gör det.
Förutom de uppenbara skälen, kris i familjen som gör att mycket energi går åt till att hålla oss uppe, samt vardagen som rullar på, så finns det ett till skäl som jag funderar på. Jag är nämligen väldigt rädd för att tränga mig på och vara jobbig.
Det märks inte, skrattar ni förstås rått, i alla fall ni som träffat mig irl. Men om ni tänker efter kanske det gör det ändå? Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt rädd för att vara den som hänger på trots att de andra egentligen inte vill, eller den som tror att relationen är närmare än vad den andra tycker. Men jag har inte alltid varit medveten om det eller kunnat sätta ord på det. Nu i vuxen ålder försöker jag tänka på att inte agera utifrån det, utan tänka att det är bättre att några blir besvärade än att några inte känner sig uppskattade. Och att det är synd att missa vänskaper för att den andra inte tror att jag är intresserad.
Men lik förbannat tänker jag på att ringa varannan gång så att inte den andra ska tycka att jag ringer för mycket. Och hellre att den andra får ringa om jag inte kommer ihåg vem som ringde sist, inte för att spela cool och svårfångad, utan för ångesten över: Nu ringer hon igen, vad tror hon egentligen!? ...
Vad detta beror på tänker jag inte analysera här, eftersom andra människor oundvikligen blir inblandade, men kanske är ämnet intressant även för er andra att fundera över?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar