Pepparkakshus, adjö.

Den efterlängtade demoleringen av det fina pepparkakshuset, byggt av Weine på Bygdens bageri och karameller och skänkt av Pauline. Vi har börjat krascha dem (eller "kraja" som det tydligen heter numera) efter några dagar så de slipper äta gamla dammiga och härskna bitar som man själv fick göra. Det här var dock så fint så det fick stå kvar i en vecka i alla fall.

Urfascismen

Jag har just börjat läsa boken Amerikanska fascister av Chris Hedges från 2006. Den handlar egentligen om den kristna högern i USA, men förordet består av en text av Umberto Eco från 2001. Han växte upp under och strax efter Mussolini och har intresse för att fascismen inte ska dyka upp igen under annan flagg. Han har upprättat en lista över de egenskaper som han anser vara typiska för vad han kallar urfascism eller evig fascism. Han anser att där minst en av dessa egenskaper finns hos en politisk rörelse drar det till sig och skapar fascism. Det är ju bara hans egna åsikter, men jag tyckte ändå att det var intressant att fundera över listan och försöka se om vi har dessa tendenser hos våra egna politiska partier. Jag ska återge en förenklad version av listan med lite reflektioner, kom gärna med egna.


1:Traditionskult. Det finns en ursprunglig sanning som givits oss i mänsklighetens begynnelse och denna kan inte förändras utan endast försöka tolkas.
2:Att förkasta det moderna. Till exempel modern kultur men även teknik.
3:Handlingsdyrkan. Handling är beundransvärt i sig och eftertanke är något negativt.
4:Meningsmotsättningar är inte ett sätt att förbättra kunskaper, utan förräderi.
5:Meningsmotsättningar är också negativt eftersom det är ett tecken på olikhet. Det finns en rädsla för skillnader och därför är fascismen till sin natur rasistisk.
6:Urfascismen uppkommer ur personlig eller samhällelig frustration. Det kan vara ekonomisk kris, rädsla för lägre sociala grupper eller känslor av förödmjukelse.
7:Till människor som känner sig berövade en tydlig social identitet säger urfascismen att deras enda privilegium är det allra vanligaste, att ha fötts i samma land. Man föreställer sig en sammansvärjning inom landet och/eller ett hot utifrån.
8:Anhängarna måste känna sig förödmjukade av sina fienders rikedom och makt. Men på samma gång måste de känna att fienden går att underkuva.
9:Kampen är tillvarons uppgift. Alltså är pacifism något negativt.
10:Elitism och förakt för svaghet. Folket är det bästa bland folk, och partimedlemmarna är de bästa av folket.
11:Heroismen är det normala. Hjältedöden är den främsta belöningen för ett hjältemodigt liv.
12:Urfascismen överför sin maktvikja till sexualiteten. Detta är ursprunget till machismen. I brist på sex leker fascisten med vapen.
13:Urfascismen bygger på selektiv populism. Ledaren definierar vad "folkets" vilja är. Man ifrågasätter den demokratiska processen och ifrågasätter att parlamentet speglar folkets röst. Folket har inte rätt att välja ledare, utan de spelar rollen av "folket". Umberto Eco skriver här, 2001, att i framtiden blir det bl a enskilda gruppers känslomässiga reaktioner på internet som kommer att framställas som folkets röst.
14:Urfascismen talar nyspråk.

Kan vi då återfinna några av dessa drag hos våra partier av idag? Så här tänker jag vid en kort anblick. (Det är sent på kvällen.)

Sverigedemokraterna: Nummer 2, det offentliga ska endast finansiera konst som "föreställer något" En äkta svensk har bonader på väggen. Nummer 5, rasismen och rädslan för olikheter. Nummer 7, det är viktigt att vara född i Sverige. Islam är ett hot både inifrån och utifrån. Och kulturmarxisterna går deras ärenden. Nummer 8, man tycker att invandrarna får mycket mer av samhället, de kör runt i dyra bilar och lever på bidrag medan ens egna gamla mamma inte får den omsorg hon behöver. Nummer 12, Järnrör... Nummer 13, kommentarsfält som domineras av SD-åsikter. En retorik av att "folket" egentligen tycker som dem.

Kristdemokraterna: Nummer 13, "verklighetens folk".

Moderaterna: Nummer 10, föraktet för svaghet, för hjälpbehövande. Nummer 14, "Det nya arbetarpartiet", "utanförskapet" mm.

Och sen lite nummer 6 på det.

Det läskiga är ju att de som jag pekar på antagligen skulle kunna göra precis samma sak, fast peka åt andra hållet. Det är de andra som ser sammansvärjningar. Hur bevisar man vilka som har rätt? Majoriteten bestämmer...

Yrken som jag inte ska satsa på #1

Marsvinsfrisör

Rädslan för att tränga sig på

Idag fick jag ett tjockt kuvert i brevlådan. Det var från en släkting till Sloken och inehöll en kvarglömd tröja, ett likadant rivjärn som jag beundrat hemma hos dem, godis och ett fint kort. Jag blev jätteglad och på gott humör. Sådana saker borde man göra oftare, tänkte jag. Sedan funderade jag över varför jag inte gör det.

Förutom de uppenbara skälen, kris i familjen som gör att mycket energi går åt till att hålla oss uppe, samt vardagen som rullar på, så finns det ett till skäl som jag funderar på. Jag är nämligen väldigt rädd för att tränga mig på och vara jobbig.

Det märks inte, skrattar ni förstås rått, i alla fall ni som träffat mig irl. Men om ni tänker efter kanske det gör det ändå? Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt rädd för att vara den som hänger på trots att de andra egentligen inte vill, eller den som tror att relationen är närmare än vad den andra tycker. Men jag har inte alltid varit medveten om det eller kunnat sätta ord på det. Nu i vuxen ålder försöker jag tänka på att inte agera utifrån det, utan tänka att det är bättre att några blir besvärade än att några inte känner sig uppskattade. Och att det är synd att missa vänskaper för att den andra inte tror att jag är intresserad.

Men lik förbannat tänker jag på att ringa varannan gång så att inte den andra ska tycka att jag ringer för mycket. Och hellre att den andra får ringa om jag inte kommer ihåg vem som ringde sist, inte för att spela cool och svårfångad, utan för ångesten över: Nu ringer hon igen, vad tror hon egentligen!? ...

Vad detta beror på tänker jag inte analysera här, eftersom andra människor oundvikligen blir inblandade, men kanske är ämnet intressant även för er andra att fundera över?

I swap faces

Den här appen tycker jag ju är väldigt kul. Här har Rex kanske flippat ut lite väl mycket i och för sig. Vet inte om det är extra kul eller inte så kul när man byter med något som inte har ett fejs.

Sova på sjukhus

I natt sov jag på sjukhus och det hatar jag verkligen. Efter att Alice blivit sjuk är jag inte bara rädd för sjukdomar för sjukdomens skull, utan för att man måste sova på sjukhus då. Inte för att jag är så rädd för sjukdomar i och för sig.

När som helst kan det komma in någon och tända för att de behöver göra något, och de flesta har ingen känsla för att undvika att väcka patienterna. Sen på morgonen vill de ofta komma in och presentera sig, så även på kvällen när man precis ska somna eller har somnat.

I natt var det bara två vårdinsatser, och Alice sov igenom båda även om jag vaknade så fort lampan i slussen tändes. Så egentligen var det lugnt. Men ändå måste jag tyvärr erkänna att jag fantiserade om att jag hade gömt en kniv i sängen, drog fram den och hoppade på sköterskan och knivade henne till döds. Sen skar jag av droppslangarna, tog min dotter och sprang mot horisonten.

I verkligheten somnade jag, sov sex timmar och vaknade sedan av mig själv. Alice mådde bättre och vi fick permis. Efter att ha varit en stund hos grannarna mådde vi bra båda två. Men det var tråkigt när hon och Chrille var tvungna att åka tillbaks.

Infektionskliniken.

Ligger på infektionskliniken och kan inte sova. Jag har blivit väckt så mycket på sjukhus så jag har svårt att slappna av. Om en timma ska de komma in och sätta ett dropp som ska gå i en timma och sen börja pipa, så det känns som det inte är så stor ide' heller. Jag ska egentligen börja jobba i februari, men just nu tvivlar jag på att det kommer att funka. Men sjuklingen mår rätt bra i alla fall.

På plussidan så har sjukhusmaten blivit väldigt mycket bättre sen de gjorde om kostenheten. Det stod några jeppar i kockmössa och gjorde reklam för Kost i sjukhusfoajen för ett tag sen. De frågade om jag ville ha en vattenflaska som det stod Kost på. Jag tog flaskan och sa att jag fortfarande tänker säga till folk att maten är dålig. De förklarade då att de har gjort om och att maten nu ska vara tillagad på plats och vara bättre. Och idag fick jag erfara det. Så nu offentliggör jag här på bloggen att maten numer är god så får åtminstone mina syrror veta det.

Pussycock

Kom att tänka på härom dagen när jag hörde sjuåringen tralla en liten visa. Pussycock, pussycock... lät den. Men Rex, var har du lärt dig den där? frågar jag. Kommit på den själv, säger han. OK, men det är nog bäst att du vet att pussycock betyder snippsnopp säger jag. Men jag sjunger inte så, jag sjunger Bussig kock, bussig kock, mycket snäll och bussig kock... OK, glöm det där jag sa... Ibland borde man bara hålla tyst och sluta följa Puma Swedes blogg.

Juldagen

Idag vaknade jag till beskedet att Alice hade 39,7 och Sloken var på väg till sjukhuset med henne. Grabbarna satt och spelade sitt nya Skylanders Giants så jag låg kvar i sängen och läste boken jag fick av mamma, Jag skulle aldrig ljuga för dig eller något liknande. Den var lite bra men inte helt trovärdig. Jag läste ut nästan hela boken medan de spelade. Då var klockan typ halv ett och jag frågade om de ville ha lunch. Visade sig att de inte hade ätit frukost... De tog varsin macka och fortsatte spela. En granne hade dykt upp också. Så nu vet jag hur länge de spelar om de får välja själva. C:a sex timmar.

Sen ville de leka med de komposterbara leksakerna som jag hade köpt. Det var kul och vi höll på ett bra tag. Playmais och borgar av kartong som man får måla själva var det. Allt från Ekoleko. Vi spelade lite spel som de fått också. Det var otroligt lugnt och harmoniskt och ljusår från den tärande tillvaro jag har när tvillingarna är hemma med mig.

Alice och Sloken kom hem från sjukan och det visade sig att hon antagligen fått vattkoppor. Det var typ det sämsta man kan ha under cellgiftsbehandling tyckte jag de sa där i början, så det är väl inte så bra. Det skumma är att hon har haft det förut. Hennes immunförsvar är nollställt pga behandlingen hade de tydligen sagt. Låter lite läskigt.

Efter lite saffranspankaka på gårdagens grötrester och en del mys åkte de igen. Jag lade pojkarna och tittade på lite efterlängtad vuxenteve. Bl a ett program om Mark Zuckerberg som fick mig att undra om det där Google+ kanske kan vara något. Rätt skön juldag om man bortser från oron som blossar upp så fort det inte är smooth sailing med behandlingen.

Julafton

Julen har varit helt acceptabel. Här punktar jag upp de mest minnesvärda händelserna.

• Barnen öppnade sina strumppaket och det gick ungefär som jag hade hoppats. De satte på sig sina jättefina julkläder utan knot och färglade varsitt av sina vita pussel. I år hade vi köpt presenterna från oss föräldrar på ekoleko så allt var komposterbart. Plastskiten fick släkten stå för. Ångrar att jag låtit dem se på reklamteve. De blir hjärntvättade till att köpa grejerna och det känns hemskt att inte köpa något alls av det som de önskar sig. Alice blev lite besviken när hon insåg att hon bara önskat en massa svindyra plastdockor och -djur som man inte kan göra så mycket med.

• Släkten kom tidigt så det blev inte så mycket väntetid. Trevlig grötlunch.

• Vi Skypade med brorsan i Australien, som redan hade haft sin julafton. Saknade de frånvarande syskonen.

• Sloken blev ovanligt entusiastisk inför Jesus då han kom på att han måste ha varit den första zombien.

• Alla barn ville vara tomte tillsammans med brorsan. Så det var fyra tomtar som skötte jobbet utmärkt.

• Alice fick 39.5 och fick åka till sjukhuset med Sloken. Kände mig nedstämd eftersom hon var där på sin födelsedag också. Det känns som att man blir ständigt påmind om att man har noll kontroll över sitt liv. Övervägde seriöst att börja tillbe gud eftersom det känns som att hen försöker komma med pikar. Men jag blev rädd för att jag skulle råka börja tillbe fel gud så att det skulle bli ännu värre.

• Jag fick ta en promenad med mamma. Kommer nästan aldrig ut eftersom jag hatar att göra saker ensam och någon ju måste vara med barnen.

• Jättegod julmat.

• Sloken överraskade genom att dyka upp med Alice som bara hade behövt ta ett stick i fingret och sluppit port-a-cath-nålen så det hela kändes rätt ok ändå.

• Vi sjöng julsånger runt pianot och karaoke. Jag kommer alltid med min karaokelista på Spotify när vi har släktsammankomster. 

• Jag sjöng på midnattsmässa med min kör. Det var roligt och gjorde julafton mer speciell. Prästen var intressant att lyssna på men jag smålog lite när han sa att ett stall kanske inte är en så dum plats att föda barn på ändå. Det är ju varmt och skönt och det finns mycket halm. 

• Cyklade hem och gick och lade mig. Läste lite och somnade medan jag ansträngde mig för att inte tänka på något alls.

Apropå genus

Jag har alltid varit genusmedveten, men när jag fick mina tvillingar var det inte direkt ett prioriterat område vad gäller kläderna. Vi ärvde mycket och då blev det så att jag la de flickigare kläderna till flickan och vice versa. När de var bäbisar var de olika stora, så då fick båda ha allt oavsett om det var spets och volanger, men när det började dra olika storlekar kändes det överdrivet och jag orkade inte bry mig. Sedan har de gått på en förskola med knappt något genustänk. Dessutom har de behov av att ha en egen identitet som tvilling, och det hela har resulterat i att de nu som femåringar har en könsstereotyp klädsmak. Tjejen vägrar oftast ha byxor och killen flippar om det är lite rosa på strumpan.

Så igår var vi hos en kompis som säljer handgjorda smycken. Vi skulle köpa ett armband åt mormor och det fanns en stor hög med smycken i alla möjliga färger. Jag sa att de fick välja varsitt själva också. Tror ni då inte att grabben valde ett med stora cerisa pärlor för att han "gillar röd" ? Och storebror tog ett likadant. Syrran valde ett som skiftade i blått och svart.

Slutsats: de små pojkstackarna längtar efter rosa och väljer det när de är i ett sammanhang där de kan välja fritt i en stor hög som inte är uppdelat i pojk och flick. Vetenskapligt bevisat.

Svindyr lampa.

Jag har i hel mitt liv haft svårt att köpa lampor. Lampor är the shoes of inredning. Dvs rätt lätt att hitta fina, men värre att hitta funktionella. Alla lampor jag gillar brukar inte lysa så värst bra utan tex vara röda.

Så idag var jag på ett kombinerat fik/inredningsställe för att fika.  Fick då se Lampan, den enda lampa jag någonsin älskat i mitt liv. Det var som en bur med en kristallkrona i i ett fakepatinerat material. Den kostade 6500 kronor. Prutade ner den till 5700 men Sloken övertalade mig att åka hem och fundera lite först. Inser naturligtvis att man inte kan köpa en lampa för 5700.

Jag är förvirrad och trött.

De senaste dagarna har jag hur som helst inte mått bra. Jag var tvungen att vara hemma med barnen i över en vecka och det tröttade ut mig. När jag sedan fick höra om tråkiga saker som en närstående sagt om mig så blev det för mycket. (Nu förstår ni vad jag menade i förra inlägget. Ni vill förstås veta vem det var och vad hen sa.) Min man tyckte synd om mig och tog ledigt från jobbet i två dagar, så nu vänder det nog. Men man blir väldigt ödmjuk inför människor som inte klarar av tillvaron. Hade jag till exempel i stället för en snäll man haft en elak som till exempel misshandlade mig skulle utbrändheten nog vara ett faktum.

Jag är totalt förvirrad och glömmer saker hela tiden. Det är ett under att jag lyckades få iväg några julkort men det gick även om det krävdes tre turer till brevlådan av diverse hjälpsamma personer.

Varför blogg?

Nä, hörni, det kanske inte blir något bloggande, känner inga impulser att skriva om något. Det som rör sig i mitt huvud handlar antingen om andra människor som jag inte vill lämna ut, eller om åsikter som andra skriver bättre om. Egentligen vill jag bara ha en identitet ute på internet, det känns som man bara är en liten alien utan kropp när man bara surfar runt och kommenterar saker.

Pistol i katedern?

I dag funderar jag på det här med vapen. Det har ju hänt mycket med det politiska klimatet i Sverige och Europa de senaste åren, som i alla fall jag inte var beredd på. Vi som är PK är egentligen inte politiskt korrekta längre eftersom det inte längre är tabu att vilja ha det bättre än andra, inte bry sig om miljön, inte vilja ta in invandrare med mera. Abortmotståndet ökar och många tycker att feminism inte behövs längre. Facket försvagas och arbetstillstånd säljs dyrt.

Jag har förlorat en tydligen naiv tro på att vissa frågor är vunna för alltid och att utvecklingen har lämnat det mest omänskliga i det förflutna.

Så i och med den hemska händelsen på skolan i USA började jag fundera om våra vapenlagar är ytterligare en sak som vi tycker är självklar nu, men som kommer att ändras i och med att samhällsklimatet hårdnar och vrids åt höger. Finns det något europeiskt land där man kan se den utvecklingen i nuläget? Kommer jag att stå med en pistol i kadedern för att skydda barnen mot skolskjutningar år 2040?

Fast just nu är väl det mest intressanta om de amerikanska lärarna kommer att få göra det, som vissa debattörer önskar. Och blir det i så fall ett så tydligt skräckexempel så att det gör det omöjligt att ta upp frågan här? Den som lever får se.

Nu ska jag blogga. Få se vad det kommer att handla om. Nu lyssnar jag på Alice som har skrikit i två timmar för att hon inte vill äta sin brysselkål. Men jag ger mig inte. Det är inte likt mig om ni trodde det, men ibland känns det som att det bara tar stopp och jag känner mig som en oupskattad slav. Så nu är det maktdemonstration. Jag tror att hon kan vara ett sådant där autonomt barn. Kanske borde läsa lite om det. Nu frågade Jacksom vad fem plus sju är. Det vet jag! Jag har lärt mig det på Pippi. Sju och fem är tolv, förstår du, säger fröken till Pippi. Det glömmer jag aldrig.