Min insändare i EP

 Idag infördes en insändare jag skrivit till Enköpingsposten. Det går inte att länka eftersom man måste vara prenumerant för att läsa den, men här är den:

Jag har jobbat som grundskollärare i Västerås i tretton år. Yrket valde jag för att jag vill ge barnen den omsorg de behöver och den bästa utbildning jag kan åstadkomma, barnen är ju som bekant vår framtid. Nyligen hittade jag en tjänst i Enköpings kommun som var precis vad jag letat efter; gruppstorlek, lokaler och material var adekvat och chef och kollegor proffessionella och trevliga. 

Efter att ha jobbat en termin är jag glad över mitt beslut att byta arbetsplats. För första gången under mitt yrkesliv har jag gott samvete när jag har gått hem eftersom jag har kunnat göra mitt jobb. Om ett barn inte klarat av den vanliga undervisningen har det funnits resurspersoner och det finns även övrig personal som vaktmästare, bibliotekarie och kontorist, om än på deltid. Naturligtvis skulle jag vilja ha mer pengar till material, och visst är lokalerna slitna och tiden ibland otillräcklig. Men det har känts möjligt att se alla barn och jag har inte ständigt legat efter i planeringsarbetet. Detta har gjort att det är värt det för mig att pendla och därmed få lite mindre pengar och tid för egen del. 

Vid jul fick jag så förstå att nedskärningar var planerade. Det jag hittills märkt är att en resursperson fått gå och att bibleotekarien fått några timmar mindre. Jag kan försäkra att arbetet inte blivit effektivare utan att det bara blir fler föräldrasamtal där man måste säga att det tyvärr inte finns någon som kan sitta bredvid deras barn när det behövs. Böckerna samlas i högar i biblioteket och lärarna får det svårare att hålla sig uppdaterade med litteraturutbudet och hitta rätt bok till varje barn. Jag är inte längre lika glad över mitt jobb utan känner mig stressad av att inte veta vad som kommer att försvinna härnäst. 

Jag ber er, Enköpingsbor, prioritera barnens skolgång! Vi vet alla att det lönar sig i längden. Unna oss lärare och era barn arbetsglädje, kvalitet och tid med varandra!

D T J

Mina kollegor kände igen skolan men listade inte ut att det var jag som dolde mig bakom den intetsägande pseudonymen. Inspirerad av Kar de Mumma tänkte jag först ha täcknamnet Lage R Blad, men jag googlade och så klart var detta oerhört lustiga namn redan taget av en poesiblogg. Funderade då på Musko T Nöt, eller som en facebookvän föreslog Kaj N Peppar. Men eftersom jag ville framstå som seriös valde jag i stället att gå under namnet Dragan, Tomten och Jag, förkortat DTJ. 

Hur som helst, den elfte februari ordnar Vänsterpartiet i Enköping en manifestation mot nedskärningarna i skolan som jag ska gå på. Det är så sorgligt att ha fått en glimt av vad mitt jobb, dvs en stor del av mitt liv, skulle kunna vara för att sedan kanske få det bortryckt framför nosen på mig. Jag hade blivit så van vid stressen att jag nästan skäms om jag inte mår dåligt på jobbet. Och vem vill att ens barn ska ha en lärare som ständigt mår dåligt? 

Hoppas att Enköpings borgerliga styre tar sin ända detta år och att alternativet är bättre. 

Garagefynd-några kära ägodelar från ungdomen

Nu har vi kommit så långt med garagestädningen att vi hittat lite av mina grejer. Jag är inte mycket för att spara saker över huvud taget, men det finns sådant som jag inte vill slänga. Jag ska visa några artiklar i papper från den första vuxentiden, runt tjugoårsåldern. Jag älskade kitsch i konst och musik, det gör jag väl fortfarande men inte med samma passion. Jag hade två Pierre et Gilles-böcker; en att titta i och en att klippa i.

Självporträtt på konstnärerna

När det gäller musik var det min kära Marc Almond som gällde, det är väl någon slags popmusik, men jag tänker på den som kitschmusik. Passionerad, färgstark och vacker utan att skämmas eller försöka vara cool. Jag var med i hans fanclub kallad Vaudeville and Burlesque, här är lite material därifrån. Enda fanclub jag varit med i förutom Fantomenklubben (blev riddare).

Det är svårt att välja ut en låt för er att lyssna på, men här är en av många favoriter, She took my soul in Istanbul.

Sen hittade jag ett anteckningshäfte där jag från ena hållet har skissat på min tatuering, och från andra hållet haft en ambition av att skriva upp anekdoter som är roliga att minnas. Där finns tex en kille som tatuerade in de kinesiska tecknen för "oändlighet" och "tjur". Sen träffade han en kinesisk kompis som undrade varför han hade tatuerat in "oändligt många kossor". 

 

Där fanns även en bok med pappaskar som man kan pyssla ihop. Jag tyckte de var så fina så jag ville spara dem, men nu har det ju gått 15 år så jag gjorde några med barnen. Titta på den lilla med fåglar, den har jag gjort av ett julkort. Jag är så kreativ!

 

 

Garagefynd

Chrille städade garaget idag och bestämde sig för att spola nostalgin och göra sig av med en del grejer. Men först fick vi andra kolla om vi ville ha något.

Han hade en rejäl samling nyckelringar.

Jag hade en sån här sax när jag var liten och har faktiskt tänkt på sista tiden att jag skulle vilja ha en ny. Bananklasen blev jag oerhört förtjust i, den ska jag ha när jag får min första egna bil.  

Det fanns en massa gamla noter som Crilles pappa och farbror hade i sin ungdom. Vad schysst det hade varit att kunna spela flytande, då hade man kunnat spela igenom dem och hittat gamla pärlor. 

Visste inte ens att kossor hade händer

Jag tog några stycken i alla fall. 

Gladast över Ching Ching, ungarna älskar den

Funderar också på denna fina mössa som Maria Montazami verkar ha pimpat. (Obs, använder ordet ironiskt.)

I övrigt har vi haft en oerhört soft dag, hängt hemma hos Berans i fem timmar. Det är skönt att vara i en skärmfri miljö och äta nyttiga vietnamesiska snacks. 

Barn blir så kreativa utan TV.
Här tex en hemgjord piñata, ser exakt ut som ett riktigt tofupaket.

VoF ger pris till Dan Josefsson - ska jag skämmas?

Jag har sedan tidigare lagt märke till att föreningen Vetenskap och Folkbildning har valt att ta ställning för ståndpunkten att en människa inte kan tränga bort ett traumatiskt minne för att sedan få tillbaks det. Nu har de gett Dan Josefsson sitt folkbildarpris med motiveringen:

"Boken och filmen sprider kunskap om att dagens psykologer inte längre accepterar något av de centrala resonemangen eller begreppen i Sigmund Freuds lärobygge, fastän många av dessa ingår i dagligt tal. Därtill klargör Josefsson psykologins forskningskonsensus att bortträngda minnen av traumatiska upplevelser inte finns. De hämtas inte fram i efterhand, utan ”minnena” uppstår genom suggestion av troende terapeuter. Folk som har varit med om hemska saker har i själva verket oftast svårt att sluta tänka på dem. Josefsson har gjort ett viktigt populärvetenskapligt bidrag till den pågående processen att göra psykoterapi till en evidensbaserad behandlingsform.

Josefsson varnar för slutna sektliknande kunskapssystem som gör sig själva immuna mot kritisk prövning. Boken och filmen säger något viktigt på ett åskådligt sätt om vad vetenskapligt grundad kunskap och sjukvård egentligen är – och inte är."

Jag önskar att jag var väldigt påläst i detta ämne eftersom jag har en stark åsikt om det, men jag har mest läst debattartiklar och blogginlägg. Mitt intryck är inte att det finns ett forskningskonsensus runt detta. Senast läste jag till exempel en artikel i DN av psykiatrikern Magnus Kilbohm där han bland annat skriver:

"USA:s Psychiatric ­Association skriver att ­psykiatern inte utan helt säkra bevis ska ­uttala sig om verkligheten bakom ­”återvunna” minnen, och måste undvika förutfattade meningar om vad som orsakat patientens problem. American Psychological Association anger att övertygande pseudominnen av övergrepp lätt kan produceras, att de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman, men också att glömda minnen av övergrepp kan återkomma efter lång tid och att minnesförlust kan förekomma efter svår stress och känslomässigt trauma."

Även detta inlägg av Mattias Lundberg, docent i psykologi, tycker jag visar på att Dan Josefsson snarare varit med och förvillat allmänheten i ämnet bortträngda minnen.

Jag förstår att det är väldigt svårt att bevisa att återkallade minnen finns. Det som kan bevisas är att människor som säger sig få tillbaka minnen kan bevisa att dessa ägt rum, jag har läst om flera exempel på det. Men att bevisa att de inte kommit ihåg det hela tiden och av någon anledning valt att låtsas att de inte mindes det tidigare förefaller svårt. Man kan undra varför VoF väljer att ta ställning i en fråga som är så svår att utröna och där det inte verkar finnas konsensus. Jag sympatiserar med deras åsikt att psykologi ska vara en evidensbaserad behandlingsform, speciellt om dess rön ska användas i rättegångar förstås, men tyvärr ger mitt förövarförsvararradar utslag här. 

Det som stör mig i detta fall är att Vetenskap och Folkbildning är en organisation som står nära Humanisterna, som jag ju är aktiv i. Många är medlemmar i båda och föreningarna gör ibland gemensam sak. Under året som gick har man uppmärksammat de sexuella trakasserier som förekommit inom skeptikerrörelsen i USA och Humanisterna i Sverige. De flesta anser att sådant kan förekomma i alla organisationer, några kan sträcka sig så långt som att säga att det kanske förekommer mer i mansdominerade sammanhang. Jag tycker dock att vi bör vara extra uppmärksamma på att vi inte i vetenskapen och rationalismens namn skapar en miljö som är gynnsam för människor som vill utnyttja folk, skada dem mentalt och sedan peka ut dem som känslosamma och irrationella. Eller specifikt förövare som ser sin chans att lobba för att det i realiteten ska bli omöjligt att döma i sexualbrottsfall med hjälp av vittnesmål.

Tjejspelet Fnizz med grabbarna

Jag hittade ju ett spel bland lite loppisgrejer i föreningens magasin. Jag och några grannar tänkte spela det någon gång bara för att det var så löjligt, se tidigare inlägg. Men det har inte blivit av och härom dagen kom Rex, Jackson och en kompis dragandes med det, så vi spelade det. Det går ut på att man sätter fem papiljotter i håret och sen får göra olika uppdrag för att försöka bli av med dem. Det var rätt så kul.

 

Bland annat skulle de gissa vad jag skulle ändra på om jag fick välja en sak med mitt utseende. Jag skulle skriva ner det på en lapp och de skulle göra detsamma. Rex kompis var en gentleman och tog hellre en extra papiljott än att skriva något på sin lapp, men Rex var inte lika finkänslig: