Humanisterna vs kyrkan II

Efter den första träffen med Humanisterna Västerås skrev jag ett inlägg om i vilken mån Humanisterna skulle kunna ta kyrkans plats i mitt liv, och lite om vad förbundet ska ha för roll över lag. Nu har det gått ett drygt halvår sedan vi startade upp vår lokala grupp och vår verksamhet börjar ta form. I går hade vi senaste träffen, och efter det har jag i tanken återkommit till frågan om jag nu kan låta bli kyrkan helt och hållet.

Det lutar åt att svaret kommer att bli ja på den frågan. Det var främst två saker som gjorde att jag fortfarande kände lust att besöka en kyrka.

Den första är musiken, det är gratis att vara med i kör, man får fika och det blir en rejäl julstämning runt julen vilket jag tycker är mysigt. Där har ju tyvärr inte Humanisterna något att erbjuda förutom att jag och Jakob har sjungit the Rose i två stämmor en gång.

När det gäller det andra skälet måste jag efter gårdagens träff säga att Humanisterna spöar skiten ur kyrkan. Det gäller avsaknaden av reflektion över de "stora frågorna" i övriga samhället. Visst kan man lyssna på P1 som har Filosofiska rummet och Människor och tro mm, men vill man själv delta i den typen av samtal är det ont om arenor utanför den privata sfären. Där har jag hållit till godo med kyrkan eftersom det ändå är så att man samlas varje söndag för att lyssna på någon som predikar om förhoppningsvis intressanta ämnen om hur man kan tänka runt existentiella frågor och hur man kan leva ett moraliskt riktigt liv. Musiken man sjunger i kören handlar i bästa fall om mer djupgående ämnen än populärmusikens repertoar. Jag har försökt leva med att de alltid måste dra in Jesus i det hela, vilket jag tycker att tom prästerna ibland verkar tycka är en pålaga. Efteråt är det kyrkkaffe och då träffar man andra som förhoppningsvis är intresserade av tillvarons djupare dimensioner, och man kan hamna i intressanta samtal med folk man inte känner.

Kruxet är bara det att det blir inte så många diskussioner som jag skulle önska. Väljer man att vara religiös så verkar det lika ofta vara en förevändning för att slippa diskutera det som är komplext och köpa ett gäng färdiga svar. På kören kan en sång till exempel handla om något som jag gärna skulle diskutera, men så handlar fikasnacket ändå om barnen, inredningen och jobbet som vanligt. Här har ni tex en låttext av Ingemar Johansson som vi sjöng förra året:

Så tog jag det hisnande språnget på tusentals ljusårs djup
och föll genom svindlande rymder 
mot den tillit som stavas som Gud, mot den tillit vi stavar Gud.

Först mötte jag ångest och kaos i oändlighetens stup
men sen kom den ljuvliga glädjen 
i den tillit som stavas som Gud i den tillit vi stavar Gud.

Jag mötte min djupaste rädsla, fick svindel och kände mig yr
Sen föddes den vildaste sången
den till livet som mitt äventyr, den till livet, mitt äventyr.

Livet är en gudagåvasom vi mänskor fått
en resa och ett äventyr om än på ont och gott
: Nu är jag redo att älska igen, jag är redo för kärleken. :

Den intresserade mig, och jag hade gärna fått höra om de andra hade några liknande erfarenheter, kanske skulle man kunna komma åt tryggheten och känslan av livet som äventyr men slippa Jesus och bibeln? Tyvärr kammade jag noll. Folk vill inte prata om det, de vill bonda över väder och dylikt, i bästa fall relationer.

I vår lilla Humanistgrupp har jag märkt att det faktiskt verkar vara en gemensam nämnare att ingen av oss är någon kallpratsfantast och att vi är intresserade av att diskutera många av de teman som en präst kanske skulle ta upp i en predikan, men utan begränsningar i hur tankarna kan gå. Med undantaget att jag anser att vissa begränsas av att de har bestämt sig för en naturaslistisk värdssyn, medan jag tänker att min "ateism" mer är ett praktiskt beslut om hur jag väljer att tolka och navigera i den verklighet jag upplever. 

På ett mer teoretiskt och filosofiskt plan anser jag däremot att vi inte kan veta något utöver att vi själva har någon sorts medvetande, varför det inte är så intressant för mig att slå fast vad som finns och inte finns. Jag menar, om man som jag tror att våra hjärnor har utvecklats i en naturlig evolutionsprocess utan designer, vad är det som säger att den är något att ha över huvud taget när det gäller att klura ut universums mysterier? Det är ju inte resonabelt att tro att vi är figurer i ett Sim cityspel som gud fader sitter och spelar för nöjes skull utan att fatta att vi har känslor och medvetande på riktigt, men vad säger att det inte är möjligt? Ni ser vilket konstigt och, enligt mig, spännande resonemang det blir, slutsatsen blir på något sätt att om man är religiös och tror på skapelsen finns det större skäl att lita på sin hjärna, eftersom det finns någon slags garant för att den är vettig. Tror man det inte så kan man ju inte åberopa något skäl till att hjärnan skulle vara bra på något annat än att hållas oss vid liv på planeten jorden. (Eller att upprätthålla illusionen om detsamma.)

Hur som helst, jag får möjlighet att diskutera dylika frågor, och vi har skaffat ett vagt gudstjänst-kyrkkaffeliknande upplägg. Först går vi igenom dagens studieämne, som nu till en början är humanismen i sig. Den som har förberett studietillfället berättar om de texter som skickats ut, och som de som vill har läst. Vi diskuterar de tankar som väcks och efter ett par timmar går vi på lokal och fortsätter diskussionen under friare former. 

Det låter väl kul? Gå med vettja.

Så kan du också få chansen
att representeras av den här
fina loggan som inte alls ser
ut som den kommer att rasa
samman och krossa dig.