Livet känns tungt

De senaste dagarna har det legat ett tomt inlägg och väntat på att bli skrivet, det enda som jag lyckats skriva var rubriken, Livet känns tungt.

En sak som jag tycker är jobbigt med mitt liv är att jag inte i förväg vet när jag kommer att må dåligt över något som har hänt. Vet inte om detta är något som gäller alla. Efter att ha åkt på några smällar genom livet så har jag dragit slutsatsen att om jag vill kunna uppskatta hur jag ska må så får jag titta på vad som hände i mitt liv för ungefär ett år sedan. Detta är dock ett grovt instrument och säger inte så mycket om hur jag ska må från dag till dag. Den senaste tiden känns det också som att fler och fler problem ackumuleras eller har pågått så smärtsamt länge så att jag måste bryta ihop lite. Och det känns också som att allt ligger utom min kontroll; cancern, arbetsplats med undermåliga resurser, nära och kära för långt bort, vänner som mår dåligt, samhälle som är på väg åt fel håll mm. Visst kan jag också räkna hem mycket positivt, men kruxet när jag mår dåligt är att jag kan må ännu sämre över att tänka på allt positivt i mitt liv eftersom jag då kan bli rädd att förlora det eller känner mig som en usel människa eftersom jag inte lyckas må bra när jag har så mycket fint att leva för.

Och så detta med oberäkneligheten. Tvillingarna har varit hemma med mig i två veckor eftersom det har varit magsjuka på deras förskola. Förut när de var mindre och när Alice var sjukare så var det jättejobbigt att vara hemma med dem eftersom de är så olika och har så olika behov och önskemål. Men nu har det gått riktigt bra och de har kunnat leka en del. Visst är jag sliten men det känns som att det är på en ok nivå. Så igår så började de dagis igen och de tyckte det var kul. I morse hade vi en trevlig morgon och vi kom iväg i lagom tid. Skönt tyckte jag eftersom jag ska jobba imorgon och då behöver vi komma iväg punktligt. På väg till dagis kom Jackson på att han ville ha med sig några leksaker som han hade tagit fram. Men jag sa nej eftersom jag tänkte att nu måste vi träna på att passa tiden. Då började han gråta och springa tillbaka och det slog slint i huvudet på mig. Jag vrålade nej och tog tag i overallen på honom, bar honom till dagis och bara slängde in honom i hallen. Både personal och barn blev förskräckta och jag vrålade: Jag orkar inte, jag blir så förbannad! och smällde igen dörren och gick. Det läskiga med detta var att det var helt oförberett och okontrollerat. Jag förstår varför det hände eftersom jag har sovit dåligt och är stressad inför jobbet plus det vanliga, men det kändes ändå som något av en blixt från klar himmel. Gick hem och la mig i sängen och grinade och ringde sedan och bad om ursäkt till den personal som var där. Hon gav mig ett jättebra bemötande så efteråt kändes det bättre. Men jag är ändå ledsen för det känns som att jag kämpar och kämpar med att göra rätt saker, men livet ger mig hela tiden en massa bakslag.

PS. Om det mot förmodan är någon förälder till barn från min skola som läser det här så hoppas jag att det inte leder till oro för ert barn. För mig är det viktigt att dela med mig av känslor och tankar och blotta min sårbarhet och även ta del av andras erfarenheter. Det gör att jag hanterar livet på ett bättre sätt.  Om jag känner att jag inte klarar av att ge barnen i skolan det bästa bemötandet så hoppar jag av lektionerna den här terminen och försöker igen efter sommaren.