Hens nudlighet inkarnerad

Nu har familjen ett eget FSM, vilket genast har gett upphov till teologiska diskussioner som "varför har den bara två köttbullar", och "är det en hen".

Prisa hans nudlighet!

Jag har fått ett tecken från det Flygande spaghettimonstret! Länge har jag tänkt köpa piprensare och ögon för att avbilda Henom men jag har inte haft tid. Idag fick jag en ingivelse att ta ner barnens pyssellåda, och skåda: Allt som behövs för att göra mitt eget FSM!

Humanisterna vs kyrkan

Jag gick ur Svenska kyrkan för några år sedan på grund av att jag inte är kristen och för att fira det faktum att det inte är lag på att tillhöra ett religiöst samfund i Sverige. Av någon anledning kände jag att jag ville ingå i en annan livsåskådningsgemenskap, så då gick jag med i Humanisterna.

Sedan dess har jag uppskattat det bidrag till den offentliga debatten som Humanisterna har stått för. Vad gäller Christer Sturmark så brukar jag hålla med honom i sak, även om jag inte alltid tycker att han lyckas göra ett sympatiskt intryck. Men som livsåskådningsgemenskap har de lämnat en del övrigt att önska, inte minst för att de inte har haft någon lokalavdelning i Västerås.

Jag har märkt att det finns en diskussion i föreningen om vad den ska ha för roll i det avseendet, vissa anser att det inte är önskvärt eller till och med skadligt att ha en gemenskap, eftersom det skapar dogmer som sedan inte kan ifrågasättas om jag förstått det rätt. Andra vill ha en förening som mer är ett alternativ till kyrkan, med ceremonier, gemenskap, välgörenhetsarbete etc.

Själv lutar jag åt att jag faktiskt skulle vilja ha ett alternativ till kyrkan. Jag är fortfarande aktiv där genom att sjunga i kör och därigenom delta i gudstjänster och det retar mig att jag känner att jag behöver det, eftersom det blir lite awkward när det är dags för nattvard och trosbekännelse.

Vad är det då jag får ut av kyrkan? Går det att pussla ihop det med hjälp av körsång, konsertbesök, föreningsliv, yoga, föreläsningar mm? Det som jag tycker att det är svårt att hitta en ersättning för är att det finns ett ställe där snälla människor  träffas varje vecka och riktar uppmärksamheten mot livsfrågorna, njuter av musik, fikar och lyssnar på en talare som filosoferar kring livet. De är alltid där och man kan gå dit när man har lust. Det trista för mig är då att det alltid måste ta avstamp i bibeln, men man får ta vad som bjuds när alternativen saknas. I New York besökte jag Unity church, och de hade precis det upplägg jag skulle vilja ha. Intressanta talare, bra musik, fin stämning och någon sorts fridshälsning där man fick önska välgång till sina stolsgrannar. Tror inte de nämnde Jesus alls trots att de kallade sig en kristen kyrka. Men tydligen var det ändå viktigt att göra det. Frågan är om det var för att det var USA, i Sverige kanske det inte behöver vara så? Eller blir det tomt och menlöst om det inte kretsar kring något man tror (eller låtsas tro) på?

Skulle jag få önska så skulle Humanisterna kunna vara en spretig organisation där olika slags människor stod för olika delar av verksamheten och som sysslade med många olika saker och därmed lockade till sig fler människor. Jag tycker dessutom att eftersom Humanisterna är den organisation som gjort anspråk på att ha alternativa ceremonier till begravningar, bröllop och konfirmation så passar det illa att resten av verksamheten begränsar sig till religionskritik. Jag kan tycka att de som endast vill ha en förening som framhäver vetenskap och kritiserar religion och vidskeplighet kan gå med i Vetenskap och Folkbildning till exempel. En sådan förening kommer aldrig att bli särskilt stor och behöver inte vara det heller. Alternativet att starta en annan förening som ordnar med ceremonier och samlar sekulärister verkar betydligt krångligare.

På det första mötet med de sex personer som ville starta upp en lokalförening för Humanisterna här i Västerås härom veckan, uppfattade jag det dock som om jag var den enda som var inne på det här spåret. De flesta var mer sugna på att vässa argumenten för att debattera meningsmotståndare och att diskutera religionskritik. Det har jag i och för sig inte något emot, och det var människor som jag kan tänka mig att träffa igen. Till nästa gång ska vi ta med oss något som vi vill dela med oss av till varandra. Eftersom jag kände att jag representerar den falangen så ska jag läsa Religion for Atheists av Alain de Botton. Det hade inte blivit av annars. Vidare tänkte jag ta med en artikel av Herman Lindqvist som visar hur kristendomen har lagt beslag på en tradition, lucia, som till ganska liten del är kristen. (Minns ännu prästen i Debatt som hävdade att barnen hade på sig "kristuskläder och S:t Staffans strut".) Slutligen så ska det äntligen bli av att jag pysslar ihop den piprensarmodell av det Flygande spaghettimonstret som jag så länge tänkt göra. Så det kommer definitivt något bra ur detta för min del.

Allahu akbar, nu ska jag ut och cykla

Har kommit på att denna huvudbonad är bäst när jag ska ha cykelhjälm.

På sjukan igen

Alice fick feber i natt och hon och Chrille åkte in vid fem. Nu sitter vi och ugglar här på sjukhuset och diverse prover är ivägskickade. Hon har feber men mår rätt bra. Tvillingarna är glada över att de slipper en skärmfri dag. Hoppas att hon hinner bli bättre tills i helgen så vi inte missar att fira Linas födelsedag med det Tom Titsbesök barnen fick av henne i julklapp. I kväll ställer morbror Alex upp med barnvakt så jag slipper missa mötet med Humanisterna. Grannarna hämtar Rex. Tack medmänniskor.

Trädrumpa och laxfenor

Eftersom magsjukan går på dagis fick Jackson följa med till sjukhuset idag. Då finns det vissa traditioner som måste följas, till exempel vid busshållplatserna. Titta på rumpträdet och äta rökta laxfenor är två av hållpunkterna.

Trädet har en rumpa!

På Konsum i Igor kan man köpa rökta laxfenor. 

VP-möte med sjukt sammanträffande

Nu har jag börjat komma igång och ta mig ut i samhället. Inget ont om grannar och dagisföräldrar, men jag längtar efter att träffa lite folk med likartade tankar som jag själv, och efter att göra någon form av insats i samhället. Så jag har två saker på gång. Dels var jag igår på Vänsterpartiets årsmöte och dels har jag bestämt att nästa vecka möta upp med de medlemmar av Humanisterna som är intresserade av att starta upp en lokalavdelning här i Västerås. Det verkar vara fem-sex personer. Jag har aldrig varit aktiv i någon av grupperna förut så jag känner ingen. Jag googlade lite på personen som var sammankallande till Humanisternas träff för säkerhets skull, och det verkade vara en människa som jag kan tänka mig att träffa.

Igår var jag då alltså på Vänsterpartiets årsmöte. Jag har varit med ett tag men det har inte varit läge att engagera mig något vidare, så det var första gången. Jag hade en dragning åt Miljöpartiet för några år sedan, men i och med skolvalsreformen gjorde de mig slutgiltigt besviken.

Jag anlände tidigt och satte mig längst in på bakersta raden eftersom jag mest tänkte observera det hela, och rummet började fyllas upp. Förvånande nog så satte sig en ung man på ett osvenskt sätt på platsen bredvid mig fast det finns flera tomma platser på raden. Mötet öppnades och personerna som var föreslagna på olika poster presenterade sig genom att resa sig upp när deras namn läses upp. Plötsligt hör jag ett namn som jag känner igen, och den unge mannen bredvid mig reser sig upp.
-SKÄMTAR DU MÄ MEJ! utbrister jag då jag inser att det är samma person som jag ska träffa nästa vecka på Humanisternas träff.

Jag har alltså bestämt mig för att göra två helt skilda saker (de flesta humanister är folkpartister) och stöter på samma snubbe på båda ställena. Men eftersom vi båda är humanister så är det ju troligtvis ingen av oss som tror att detta sammanträffande betyder något. Men om det ändå gör det så hoppas jag på att det tyder på att vi kommer att bli ett radarpar som förbättrar Västerås på minst två fronter. Jag hoppas i alla fall på intressanta diskussioner om t ex sånt här:

Barnvakt med växtvägg

Jag har varit på Erikslunds food court förr, och alltid trott att växterna på väggen är plast. Men de är äkta, och några blommar tom. Ball! Nu ska vi äta pizza och sen se Les Miserables. Pauline är barnvakt.

Efterrätten

Nu har vi ätit efterrätten i chokladskålarna. Tyvärr blev en kvaddad och de som barnen hade gjort var lite sisådär, för tunna på sina ställen. Det var även svårare att ta bort ballongerna när de hade stått över natten. 

Skålarna

Färdig efterrätt

Kvaddad variant

Maria Pia Boethius är bäst

Allt hon skriver är genialiskt, nu har hon skrivit en text om hur den medelålders generationen har svikit de unga: Skärp+er,+vuxna+zombier

Tre skärmfria dagar

Vi tyckte att vårt hemliv dominerades totalt av alla skärmar; TV, TV-spel, dator, iphones och ipad. Jag har ju varit hemma mycket med barnen och inte haft så mycket ork, då blir det lätt att skärmtiden sväller ut till en mängd där det blir svårt att hinna med allt annat plus att det påverkar allas humör till det sämre. Så nu bestämde vi att måndag, tisdag och onsdag i varje vecka ska vara skärmfria. I måndags grät de två som inte hade fått med sig en kompis hem, i över en timma var. (Inte samtidigt.) Så idag var jag beredd med en rolig aktivitet när de kom hem, plus att morbror Alex var här.

De har länge velat göra ett slags chokladskålar som de har sett på Filofix. Man doppar en ballong i choklad, ställer den på en chokladklick och smäller den när det har stelnat.

Sedan fick de slicka skålarna och gick bananas när de fick smaka sött på en vardag. Det var svinenkelt att göra skålarna, vi har smällt en och det verkar bli bra. På alla hjärtans dag så kanske ni får se hur det blev.

Mysig cykeltur

Not.

Guillou skyller ifrån sig

Hade tänkt skriva ett blogginlägg om att det inte är en slump att Jan Guillou i en krönika påstår att ALLA kvinnohatare på nätet är sverigedemokrater. Men sen såg jag att Erik Rodenborg redan har gjort det, så jag rekommenderar er att läsa det i stället.

Detta köper jag inte

Om du tycker att det är för lätt att göra armhävningar så
är detta produkten för dig! Själv nöjer jag mig med en vinterjacka till reapris.

Skogsutflykt med mysbyxor

 Det bästa med att bo i Åkesta är att man grilla i skogen tio meter ifrån huset. Det gjorde vi idag.

Sloken har köpt en ny spark så nu har vi en stor och en liten.

Svårt att skildra den mysiga skymningsstämningen.

Gladare men fortfarande oberäknelig.

Idag känns det lite bättre, i alla fall gällande jobbet. Jag och min kollega hade en riktigt bra lektion. Det är toppen att jobba på fredagar, för då känns det som måndag på morgonen när man åker dit, och sen två timmar senare åker man hem och ba: Freeedaaag!!!

Sen sa Els-Marie att jag var duktig på körningen och de hade en skål med Geisha på kontoret. Men oberäkneligheten lurar fortfarande, till exempel var jag som sagt jätteduktig när jag körde i rondeller, men så helt plötsligt körde jag bara ut mitt framför två bilar så hon fick slänga sig på bromsen. Men jag tänker att om det har tagit sju år att bränna hjärnan så tar det väl ett tag att komma tillbaks.

Livet känns tungt

De senaste dagarna har det legat ett tomt inlägg och väntat på att bli skrivet, det enda som jag lyckats skriva var rubriken, Livet känns tungt.

En sak som jag tycker är jobbigt med mitt liv är att jag inte i förväg vet när jag kommer att må dåligt över något som har hänt. Vet inte om detta är något som gäller alla. Efter att ha åkt på några smällar genom livet så har jag dragit slutsatsen att om jag vill kunna uppskatta hur jag ska må så får jag titta på vad som hände i mitt liv för ungefär ett år sedan. Detta är dock ett grovt instrument och säger inte så mycket om hur jag ska må från dag till dag. Den senaste tiden känns det också som att fler och fler problem ackumuleras eller har pågått så smärtsamt länge så att jag måste bryta ihop lite. Och det känns också som att allt ligger utom min kontroll; cancern, arbetsplats med undermåliga resurser, nära och kära för långt bort, vänner som mår dåligt, samhälle som är på väg åt fel håll mm. Visst kan jag också räkna hem mycket positivt, men kruxet när jag mår dåligt är att jag kan må ännu sämre över att tänka på allt positivt i mitt liv eftersom jag då kan bli rädd att förlora det eller känner mig som en usel människa eftersom jag inte lyckas må bra när jag har så mycket fint att leva för.

Och så detta med oberäkneligheten. Tvillingarna har varit hemma med mig i två veckor eftersom det har varit magsjuka på deras förskola. Förut när de var mindre och när Alice var sjukare så var det jättejobbigt att vara hemma med dem eftersom de är så olika och har så olika behov och önskemål. Men nu har det gått riktigt bra och de har kunnat leka en del. Visst är jag sliten men det känns som att det är på en ok nivå. Så igår så började de dagis igen och de tyckte det var kul. I morse hade vi en trevlig morgon och vi kom iväg i lagom tid. Skönt tyckte jag eftersom jag ska jobba imorgon och då behöver vi komma iväg punktligt. På väg till dagis kom Jackson på att han ville ha med sig några leksaker som han hade tagit fram. Men jag sa nej eftersom jag tänkte att nu måste vi träna på att passa tiden. Då började han gråta och springa tillbaka och det slog slint i huvudet på mig. Jag vrålade nej och tog tag i overallen på honom, bar honom till dagis och bara slängde in honom i hallen. Både personal och barn blev förskräckta och jag vrålade: Jag orkar inte, jag blir så förbannad! och smällde igen dörren och gick. Det läskiga med detta var att det var helt oförberett och okontrollerat. Jag förstår varför det hände eftersom jag har sovit dåligt och är stressad inför jobbet plus det vanliga, men det kändes ändå som något av en blixt från klar himmel. Gick hem och la mig i sängen och grinade och ringde sedan och bad om ursäkt till den personal som var där. Hon gav mig ett jättebra bemötande så efteråt kändes det bättre. Men jag är ändå ledsen för det känns som att jag kämpar och kämpar med att göra rätt saker, men livet ger mig hela tiden en massa bakslag.

PS. Om det mot förmodan är någon förälder till barn från min skola som läser det här så hoppas jag att det inte leder till oro för ert barn. För mig är det viktigt att dela med mig av känslor och tankar och blotta min sårbarhet och även ta del av andras erfarenheter. Det gör att jag hanterar livet på ett bättre sätt.  Om jag känner att jag inte klarar av att ge barnen i skolan det bästa bemötandet så hoppar jag av lektionerna den här terminen och försöker igen efter sommaren.

Skridskor+lunch med Barncancerföreningen

Idag åkte vi skridskor på Mälarens is med grannarna. Jag hade inga, men var glad ändå. Kom på en teori om att jag har ovanligt lätt att få ont i händerna och fötterna och att det är därför jag hatar skridskodagar så mycket. Ont i fötterna
när man åker och i händerna när man knyter alla jävla skridskor. Jag får ont i händerna direkt när jag tex sprayar med en blomspruta, det är väl inte normalt?

Sen åkte vi till Waldorfskolan och blev bjudna på tacos. När vi kom in blev det precis som jag befarat att Alice frågade "Var är alla barnen?" Det var bara en åttaåring som förlorat sin lillasyster och några större barn/tonåringar. Men vi sa bara att alla inte har så många barn som vi, och sen var det inget mer tal om det. Barnen hade jättekul, och de fick vara i gympasalen och leka med alla redskap.

Så vi kommer att fortsätta att gå på familjeträffarna, men föräldraaktiviteterna hoppar jag över.

Alla fiskporrkonstverk

Nu är genusfotografen klar med sitt uppdaterade inlägg där alla bilderna är tecknade (eller virkade!). Kul att få vara med i detta sammanhang tycker jag, ni kan se inlägget här .

Tillbaks på jobbet

Nu har jag haft veckans lektion och är nästan lika trött som om jag jobbat en hel vecka. Jag blir så ledsen av att komma tillbaks och se hur det är ställt. Allt är nedskuret och alla stressar omkring. Till mina 70 minuter har jag en halvtimmas planering. Blockflöjtsboken som jag hade köpt innan min frånvaro var borta så jag letade lite. Hittade den inte så jag försökte hitta ISBN-numret och skriva på en lapp. När jag var klar hade det gått en halvtimma. Tur att jag inte haft någon ambition att hålla mig inom arbetstiden denna termin. Slutade med att jag cyklade ner på stan och köpte en blockflöjtsbok för egna pengar.

Skulle gärna klaga mer på jobbet, men det går inte utan att lämna ut andra människor eller ge ett dåligt intryck av skolan som inte är sämre än andra skolor. Men jag är SÅ trött på att alltid få göra ett halvdant jobb. Så det ska i alla fall bli kul att kunna ägna en vecka åt att planera varje lektion.