Att tortera sitt eget barn är inte kul

Idag har varit en känslosam och rätt hektisk dag trots semester. Hektisk för att Jackson är på dagläger och ska skjutsas två timmar om dagen samt att jag låste in mina nycklar och dörrtaggen i tvättstugan samtidigt som jag skulle till frissan med Alice. Det är ett töntigt system som gör att man bara kan låsa upp dörren under den tid som man bokat tvättstugan. Jag har bara en tagg så det var bara att sätta sig utanför dörren och vänta på nästa tvättare. Fastighetsskötaren tar 500 spänn för att komma och öppna. Som tur var kom min granne exakt kl tre så det löste sig, men jag och en annan granne ska gå och klaga hos styrelsen, för det är fett opraktiskt. Kommer man en minut försent är ens tvätt inlåst och det går inte att se vem som bokat nästa pass.

Vad har detta då att göra med att tortera sina egna barn? Ingenting, men ovanstående hände idag, och idag har jag också reflekterat över hur hemskt det har varit för mig att göra smärtsamma saker mot mitt barn för hennes bästa, fast hon inte förstår det. Jag grät över det hela vägen hem från första skjutsningen i morse.

Jag vet ju inte hur livet är för familjer som inte haft ett sjukt barn, och hur livet varit annars. Faktiskt tycker jag att det kanske borde varit som vanligt nu när det gått typ fyra år. Jag har tyvärr också fått höra från närstående att mitt liv inte borde påverkas av sjukdomen längre. Nu finns det ju fortfarande komplikationer efter behandlingen samt att vi går var tredje månad och tar prover så det känns rimligt att vi inte kan vara helt opåverkade. Och idag upptäckte jag ett område där jag definitivt påverkas.

Att behöva göra saker som barnen inte vill för deras eget bästa är ju vardagsmat för en förälder, men idag slog mig plötsligt vidden av vad jag behövt göra under sjukdomstiden. Det började igår med att jag var tvungen att göra något som jag trodde var det bästa för Alice men som gjorde henne jätteledsen. Jag fick en väldigt stark reaktion, bryta ihop skulle man väl kunna kalla det, och det gick ut över henne. Kände mig så klart sämst.

Sen i morse när jag satt i bilen kopplade jag ihop det med alla gånger jag var tvungen att göra saker hon inte ville och började verkligen tänka på hur det var. På ett sätt har jag tyckt att det var skönt att hon var liten och inte förstod att hon kunde dö, men det gjorde ju också att hon inte förstod varför vi tvingade henne att göra allt detta. Ni fattar inte hur många gånger jag suttit och hållit fast henne medan sköterskorna tryckt in en nål i den plastlåda som var inopererad i hennes bröst. Eller stoppat in en slang i hennes näsa och ner i magsäcken. Hur många gånger jag smort in utslag med en svidande salva som fått henne att gråta ovanpå allt annat skit som hon måste ha. Ett tag gav jag henne glass tre gånger om dagen bara för att det var så hemskt med salvan. Jag minns också speciellt en spruta hon skulle ta i låret. Hon var rädd och ville inte ta den och jag var tvungen att övertyga/hålla fast henne. Och hela tiden visste jag att sprutan kommer att få henne att kräkas och omedelbart ge henne en massa utslag över hela kroppen. Jag har ingen aning om hur många gånger jag varit i den här sortens situationer men det är många, många. Så klart skulle jag vilja gråta varje gång, men det kan man inte. Man måste hålla sig neutral samtidigt som man torterar sitt barn. Så kändes det.

Jag minns en gång då Alice frågade: Mamma, tycker du synd om mig? Det var så hemskt.

Så idag har jag tänkt lite på hur vidrigt det var och försöker vara så medveten som möjligt om hur jag påverkas av det nu. Försöker prata lite om det så åldersadekvat jag kan. Hoppas jag gör allt rätt.

Sortering och skyltar

Nu ligger jag och softar hårt på min första semesterdag. Alldeles ensam...

Jag är så glad och nöjd med terminsslutet, avslutningen i kyrkan gick bra och jag fick spendera en stor del av de sista planeringsdagarna med att sortera förbrukningsmaterial och läromedel. I och med att jag alltid är i samma klassrum får jag tid över till att hålla på med det gemensamma när de andra flyttar.

Jag älskar att sortera saker och sätta på små skyltar! Inte bara spar det tid och är praktiskt när man ska hitta grejer. Det är också viktigt för den psykosociala arbetsmiljön. De som är nya måste kunna hitta vad som finns och ha lika mycket tillgång till allt som gamla rävar. Och så hatar jag när man måste ha kompisar på jobbet för att i smyg få något från deras stash när man behöver, och att de som inte är i något gäng inte får ha saker. Jag har sett rysansvärda exempel på detta under mitt arbetsliv.

Jag har också haft tid att fixa i min musiksal så allt onödigt är borta från golvet och alla fula papper på väggen är inramade. Nu tycker jag att jag utnyttjar den lilla sal jag har till max. I sommar kommer väggarna att bli målade så jag kommer få det så fint nästa år!  (Jag får fota efter sommaren.) Ja fy fan vad nöjd jag är. Jag älskar mina kollegor också.

Här hemma är det inte lika kul att städa och sortera, men ändå rätt kul. Jag ska snart ta itu med det så det är fint när barnen kommer på måndag. Det var länge sedan jag pysslade och så här hemma, men precis som jag känner ett lugn på jobbet när jag vet var allting är och det är fint, så tror jag det är viktigt för avkopplingen att det är ordning här och att man får gå på fina smulfria golv. Men det kan också hända att jag skiter i det.

Nä, nu tror jag att jag sätter på en podd och tar och cyklar till Liedl... Det politiska spelet får det bli.

Har lite ångest dock för att jag kastade 

några såna här fina floror.

Skulle gett dem till fritids som 

pysselmaterial. Tog hem en i alla fall.